nejtilleu_logga  Folkrörelsen Nej till EU 

Facket måste ompröva EU-frågan

Den 21-22 november 1992 arrangerade dåvarande Nej till EG (Idag Folkrörelsen Nej till EU) ett nordiskt fackligt seminarium i Göteborg. Inför seminariet skrev Hugo (Gösta) Torstensson artikeln:

FACKET MÅSTE OMPRÖVA EG-FRÅGAN

”Sverige behöver en regering som vågar tukta marknadens vildvuxna stänglar”. Så sade LO-chefen Stig Malm i Sundsvall på kvällen den 6 oktober. Och Anders Lindström, Sjöfolkförbundets ordförande, efterlyste i Stockholm ”åtgärder som begränsar marknadens makt”.

Det är bra talat. Vem kan efter den senaste tidens utveckling förneka behovet av en statsmakt som reglerar marknaden och så långt som möjligt reducerar dess skadeverkningar? Men det finns åtminstone ett problem. Hur ska våra fackliga ledare kunna förena kraven på marknadsreglering med deras bejakande av svensk anslutning till EG?

Faktum är ju att både den förra, socialdemokratiska, regeringen och den nuvarande borgerliga regeringen har genom avregleringar och liberaliseringar gett marknadskrafterna fritt spelrum som förberedelser för svensk anslutning till EG.

På EGs inre marknad ska det nämligen råda fri konkurrens och fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och arbetskraft. Marknadskrafterna (läs: de stora företagen, bankerna och försäkringsbolagen) ska få fri tyglar att styra och ställa.

Genom slopandet av valutaregleringen – vilket som bekant skedde under den socialdemokratiska regeringsperioden – är ett av de viktigaste stegen in i EU taget, nämligen fri rörlighet för kapitalet. Följden har blivit okontrollerbara kapitalströmmar och det har blivit svårare att föra en självständig ekonomisk politik.

Regering och riksdag avhänder sig möjligheten att politiskt styra samhällsutvecklingen. Redan EES-avtalet – som innebär att Sverige ansluts till EGs inre marknad – medför att vi kommer att få leva med att ”marknaden fäller sin dom över regeringen” (Ingvar Carlsson) och tvingar fram s k krispaket som förvärrar arbetslösheten, lemlästar den offentliga sektorn och rullar tillbaka våra sociala rättigheter, reform för reform.

Får storföretagen och bankerna inte som de vill, kan de förlägga sin produktion eller sina tillgångar i något annat EES-land utan att regering eller riksdag har några möjligheter att förhindra det – det förbjuder nämligen EES-avtalet!

Skulle Sverige dessutom ta steget fullt ut och bli medlem i den planerade Europeiska unionen kringskärs de demokratiskt tillsatta organens möjligheter ytterligare. I EU ska den ekonomiska politiken enligt Maastrichtavtalet styras av en europeisk centralbank ledd av bankmän utan politisk styrning och kontroll.

Till varje pris – vad det än kostar i massarbetslöshet och social nedrustning – ska inflationen hållas nere och statsbudgeten vara i balans. Därmed påskyndas välfärdsavrustningen och nyliberaliseringen av samhället.

Stig Malm, Anders Lindström och de sex andra 6-oktobertalarna, har helt rätt när de kräver åtgärder för att tygla marknaden och skydda demokratin. För att hantera de problem som marknadskrafterna förorsakar behövs politisk kontroll, statliga regleringar och fackliga avtal.

Men skall dessa bli något mer än innehållslös retorik, krävs det att de omprövar sin inställning i EG-frågan och säger nej till såväl EES-avtal som EG/EU-medlemskap.  EGs inre marknad innebär otyglade kapitalrörelser. Det förblir ett marknadens, storföretagens och kapitalägarnas fredsprojekt.

”Fria marknader har ingen lösning på Sveriges problem. De måste tyglas. Vanligt folk måste kunna göra sin röst hörd”, förklarar LO i annonser inför 6 oktober. Hur ska det bli möjligt om Sverige – på det ena eller andra sättet – ansluts till EG/EU?


Gösta Torstensson, EG-nyttan nr sex 1992

Kritiska EU-fakta nr 141 april 2016