Buffertfonder löser ej ja-sidans trovärdighetsproblem

Majoriteten av ombuden vid både (s)- kongressen och LO-kongressen har villkorat sin EMU-positiva inställning till något som kallas  buffertfonder. Men Stefan Carlén, förbundsekonom vid Handels, anser att detta är ett stickspår som inte leder någonvart.

 I LO-kongressens protokoll formulerades detta som "att LO under förutsättning att lönebildningen visat sig tillräckligt stabil samt att ett strukturråd med buffertfonder tillskapats är positiv till att Sverige ansluter sig till EMU:s tredje etapp den gemensamma valutan".

Denna  formulering är mycket tänjbar för vid en närmare granskning visar det sig att LO varken definierat vad som menas med en stabil lönebildning eller ställt några som helst krav på vad ett strukturråd med buffertfonder skall innehålla. För det senare villkoret räcker det således med att bara inrätta ett strukturråd med buffertfonder. Dessutom lämnas frågan om hur en stabil lönebildning ser ut och vem som avgör detta vidöppen.

Handels förbundsekonom Stefan Carlén berättar att det bara är i Finland som man har infört ett system med buffertfonder  att samla arbetsmarknadens partner runt i en krissituation. Medel skall tas ur löneutrymmet och fonderas för att i kris användas för att sänka arbetsavgifterna.

- Den bild som jag tror att de flesta har av buffertfonderna är att de egentligen bara var ett sätt att lura finska LO att vara positiv till EMU, säger Carlén.

Han förklarar att buffertfonder kan i praktiken varken göra från eller till vad avser stabiliseringspolitiken. Buffertfonder har i diskussionen utnyttjats som ett slags trollspö för att lösa de stabiliseringspolitiska problemen. Men alla seriösa personer som har granskat buffertfonderna menar att dessa inte kan ersätta växelkursmekanismen. De kan inte tillföra något ytterligare utöver vad som finns i statens offentliga budget. Carlén anser att buffertfonddiskussionen är ett enda långt stickspår som inte leder någon vart.

 -  Det är förvånande att LO och socialdemokratin har ställt upp på detta, och varför de gör detta. Tar man bara LO som exempel så  fanns det inte någon tid att väga för eller motargument, man i stort sett slängde fram det här förslaget utan att ha haft någon genomgripande diskussion i rörelsen.

Carlén menar att hade man haft en diskussion inom LO och ute i landet bland medlemmarna så skulle man aldrig ha sagt ja till de strukturråd och buffertfonder.

- Buffertfonder ger ingenting  och idén om strukturråd strider mot fackföreningsrörelsens grundläggande syn sedan Rudolf Meidners och Gösta Rehns dagar om att göra åtskillnad mellan statens stabiliseringspolitiska ansvar och arbetsmarknadens parters ansvar för löne- och avtalspolitiken. Här ska vi nu ändra på grundläggande ideologiska synpunkter.

Carlén förklarar att som tanken är med strukturrådet så skall man i korporativ anda samla fackföreningarna, arbetsgivarna och staten i ett råd för att använda olika instrument,  varav buffertfonderna anses som det viktigaste men kanske även försämrad arbetsrätt, för att kunna motverka ekonomiska störningar. Problemet är vad detta råd skall göra om Sverige hamnar i en ekonomisk kris, som förmodligen då har skapats av att Sverige fått en bristande stabilitet med EMU.

- Hur skall vi hantera en kostnadskris i Sverige, vilket är fullt rimligt att tänka sig i en överhettad ekonomi då löneglidningen drar iväg inom exportindustrin och som i sin tur leder till kompensatoriska avtal?  Förr eller senare sitter vi med löneökningar som är bra mycket högre än omvärldens. När Sverige då går in i nästa lågkonjunktur och inte kan mota detta med växelkursmekanismen, så återstår bara ett enda sätt för att undvika arbetslöshet. Det är att sänka lönerna.

- Då sitter hela fackföreningsrörelsen på pottan! Antagligen går man då, som man diskuterat i Finland, med på lönestopp under ett visst antal år och samtidigt använder buffertfonderna. Det var precis detta som Meidner och Rehn ville komma bort ifrån, då de visade att fackföreningsrörelsen inte med hjälp av lönepolitiken kan ta ett stabiliseringspolitiskt ansvar. Skälet till detta är att glidande branscher ändå kommer att få löneökningar, vilket leder till en osolidarisk lönepolitik. Hur skall man kunna motivera facklig existens om det enda facket skall göra i en krissituation är att verka för återhållsamhet och lönestopp? Det är magstarkt att kalla detta för ett villkor för EMU-inträde.

- Sitter vi med i EMU så är detta som att välja mellan pest och kolera. Detta är vårt alternativ om vi går med EMU och det vill vi inte ha. Istället kan Sverige välja att stå utanför EMU som ger oss en flexibel valuta och en  stabil arbetsmarknad. Det är inte för inte som en överväldigande majoritet av LO:s medlemmar och de socialdemokratiska väljare är emot ett EMU-inträde.

Carlén kritiserar också villkoret om en tillräcklig stabil lönebildning. EMU skall finnas för evigt, hur skall man då kunna garantera en stabil lönebildning? Tvärtom, vilket också är de flesta ekonomers uppfattning, är det när växelkursen är flexibel, som lönebildningen blir stabil. Är växelkursen utplånad får man kraftiga skillnader i löneökningen mellan olika grupper, då vissa branscher ökar mer och det finns ingen dämpande effekt av en starkare krona. Om man argumenterar för att vara med i EMU borde istället  lönebildningen vara flexibel och inte stabil, menar han.

- Petar man i stabilitetsvillkoret faller det ihop som ett korthus. Både LO och partiet har accepterat villkoret, och var har diskussionen om detta varit, ingenstans, avslutar Carlén.

Jan-Erik Gustafsson, Kritiska EU-fakta nr 67, 2000

Tillbaka eller Startsidan