Buffertfonder löser ej
ja-sidans trovärdighetsproblem
Majoriteten
av ombuden vid både (s)-
kongressen och
LO-kongressen har villkorat sin EMU-positiva inställning till något
som kallas buffertfonder.
Men Stefan Carlén, förbundsekonom vid Handels, anser att detta är
ett stickspår som inte leder
någonvart.
I
LO-kongressens protokoll formulerades detta som "att LO under förutsättning
att lönebildningen visat sig tillräckligt stabil samt att ett
strukturråd med buffertfonder tillskapats är positiv till att
Sverige ansluter sig till EMU:s tredje etapp den gemensamma
valutan".
Denna formulering är mycket tänjbar för vid en närmare
granskning visar det sig att LO varken definierat vad som menas med en
stabil lönebildning eller ställt några som helst krav på vad ett
strukturråd med buffertfonder skall innehålla. För det senare
villkoret räcker det således med att bara inrätta ett strukturråd
med buffertfonder. Dessutom lämnas frågan om hur en stabil lönebildning
ser ut och vem som avgör detta vidöppen.
Handels
förbundsekonom Stefan Carlén berättar att det bara är i Finland
som man har infört ett system med buffertfonder att
samla arbetsmarknadens partner runt i en krissituation. Medel skall
tas ur löneutrymmet och fonderas för att i kris användas för att sänka
arbetsavgifterna.
-
Den bild som jag tror att de flesta har av buffertfonderna är att de egentligen
bara var ett sätt att lura finska LO att vara positiv till EMU, säger
Carlén.
Han
förklarar att buffertfonder kan i praktiken varken göra från eller
till vad avser stabiliseringspolitiken. Buffertfonder har i
diskussionen utnyttjats som ett slags trollspö för att lösa de
stabiliseringspolitiska problemen. Men alla seriösa personer som har
granskat buffertfonderna menar att dessa inte kan ersätta växelkursmekanismen.
De kan inte tillföra något ytterligare utöver vad som finns i
statens offentliga budget. Carlén anser att buffertfonddiskussionen
är ett enda långt stickspår som inte leder någon vart.
-
Det är förvånande att LO och socialdemokratin har ställt
upp på detta, och varför de gör detta. Tar man bara LO som exempel
så fanns det inte någon
tid att väga för eller motargument, man i stort sett slängde fram
det här förslaget utan att ha haft någon genomgripande diskussion i
rörelsen.
Carlén
menar att hade man haft en diskussion inom LO och ute i landet bland
medlemmarna så skulle man aldrig ha sagt ja till de strukturråd och
buffertfonder.
-
Buffertfonder ger ingenting och
idén om strukturråd strider mot fackföreningsrörelsens grundläggande
syn sedan Rudolf Meidners och Gösta Rehns dagar om att göra åtskillnad
mellan statens stabiliseringspolitiska ansvar och arbetsmarknadens
parters ansvar för löne- och avtalspolitiken. Här ska vi nu ändra
på grundläggande ideologiska synpunkter.
Carlén
förklarar att som tanken är med strukturrådet så skall man i
korporativ anda samla fackföreningarna, arbetsgivarna och staten i
ett råd för att använda olika instrument,
varav buffertfonderna anses som det viktigaste men kanske även
försämrad arbetsrätt, för att kunna motverka ekonomiska störningar.
Problemet är vad detta råd skall göra om Sverige hamnar i en
ekonomisk kris, som förmodligen då har skapats av att Sverige fått
en bristande stabilitet med EMU.
-
Hur skall vi hantera en kostnadskris i Sverige, vilket är fullt
rimligt att tänka sig i en överhettad ekonomi då löneglidningen
drar iväg inom exportindustrin och som i sin tur leder till
kompensatoriska avtal? Förr
eller senare sitter vi med löneökningar som är bra mycket högre än
omvärldens. När Sverige då går in i nästa lågkonjunktur och inte
kan mota detta med växelkursmekanismen, så återstår bara ett enda
sätt för att undvika arbetslöshet. Det är att sänka lönerna.
-
Då sitter hela fackföreningsrörelsen på pottan! Antagligen går
man då, som man diskuterat i Finland, med på lönestopp under ett
visst antal år och samtidigt använder buffertfonderna. Det var
precis detta som Meidner och Rehn ville komma bort ifrån, då de
visade att fackföreningsrörelsen inte med hjälp av lönepolitiken
kan ta ett stabiliseringspolitiskt ansvar. Skälet till detta är att
glidande branscher ändå kommer att få löneökningar, vilket leder
till en osolidarisk lönepolitik. Hur skall man kunna motivera facklig
existens om det enda facket skall göra i en krissituation är att
verka för återhållsamhet och lönestopp? Det är magstarkt att
kalla detta för ett villkor för EMU-inträde.
-
Sitter vi med i EMU så är detta som att välja mellan pest och
kolera. Detta är vårt alternativ om vi går med EMU och det vill vi
inte ha. Istället kan Sverige välja att stå utanför EMU som ger
oss en flexibel valuta och en stabil
arbetsmarknad. Det är inte för inte som en överväldigande
majoritet av LO:s medlemmar och de socialdemokratiska väljare är
emot ett EMU-inträde.
Carlén
kritiserar också villkoret om en tillräcklig stabil lönebildning.
EMU skall finnas för evigt, hur skall man då kunna garantera en
stabil lönebildning? Tvärtom, vilket också är de flesta ekonomers
uppfattning, är det när växelkursen är flexibel, som lönebildningen
blir stabil. Är växelkursen utplånad får man kraftiga skillnader i
löneökningen mellan olika grupper, då vissa branscher ökar mer och
det finns ingen dämpande effekt av en starkare krona. Om man
argumenterar för att vara med i EMU borde istället
lönebildningen vara flexibel och inte stabil, menar han.
-
Petar man i stabilitetsvillkoret faller det ihop som ett korthus. Både
LO och partiet har accepterat villkoret, och var har diskussionen om
detta varit, ingenstans, avslutar Carlén.
Jan-Erik
Gustafsson, Kritiska EU-fakta nr 67, 2000
Tillbaka eller Startsidan
|