Flerdubbla budskap i säkerhetspolitiken

EU militariseras och svenska fredsstyrkor dirigeras av NATO. Vapenindustrin går över gränserna och inleder samarbete med storföretag i andra EU-länder. Sveriges neutralitet och alliansfrihet gungar, konstaterar Ingela Mårtensson, förste vice ordförande i Folkrörelsen Nej till EU, och författaren och samhällsdebattören Ingrid Segerstedt Wiberg.

Sveriges säkerhetspolitik har ändrats radikalt under 90-talet. Tidigare var neutralitetspolitiken självskriven och kunde inte ifrågasättas. Nu ska neutralitetsbegreppet bort ur säkerhetspolitiken för den har inte varit i överensstämmelse med det faktiska läget på flera år, enligt utrikes- minister Anna Lindh. Allt sker i en rasande fart utan någon egentlig debatt.

Inför folkomröstningen bedyrade, bl.a. Pierre Schori, att neutralitetspolitiken inte skulle rubbas av ett medlemskap i EU. Det hade vi garantier för genom dubbla vetorätt- er. I höstens budgetförslag till riksdagen skrev regeringen: ”Sveriges militära alliansfrihet, som syftar till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.”

TVÅ MÅNADER SENARE säger statsministern i en intervju i Financial Times, att neutralitet inte längre är ett relevant begrepp, då det inte finns två supermakter, som står mot varandra. Det är ganska många år sedan Warszawapakten försvann, så varför detta plötsliga utspel?

I november hade utrikesdepartementet ett informationsmöte om det svenska ordförandeskapet i EU:s ministerråd. Inbjudna var de frivilliga organisationer som fått projektbidrag för information om EU. UD-tjänste- männen informerade bl.a. om att Sverige beslutat prioritera tre E som ordförande: Employment (sysselsättning), Enlargement (utvidgning) och Environment (miljö). Men så berättade man, att Anna Lindh lagt till ett fjärde E nämligen ”Entusiasm”!

Samma dag pågick en konferens i riksdagen om ordförandeskapet anordnad av Utrikespolitiska institutet i samarbete med TEPSA (en belgisk organisation för europa- studier) samt EU-kommissionen, EU-parlamentet och riksdagen. Där redogjorde Sven- Olof Pettersson, UD, för de svenska prioriteringarna. Han nämnde också ett fjärde E, men då hette det ”ESDP”, europeisk säkerhets- och försvarspolitik!

Detta är symptomatiskt för hur man från regeringens sida går ut med dubbla budskap.

Till folkets valda representanter i riksdagen säger man att neutralitetspolitiken består och till Financial Times, säger statsministern att neutraliteten är irrelevant. Till folket säger man att ordförandeskapet handlar om entusiasm och för EU-byråkrater och EU- politiker berättar man om Sveriges ambition att utveckla den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken.

STATSMINISTERN OCH utrikesministern vill göra ett nummer av att Sverige inte accepterar försvarsgarantier, dvs. att vi inte förbinder oss att försvara något annat land, som hamnar i krig. Detta kallas numera militär alliansfrihet. Däremot har man uppenbarligen inga betänkligheter att delta även i rent anfallskrig, då EU:s intressen talar för det.

Regeringen försöker göra gällande att det handlar om krishantering, något som Sverige traditionellt deltagit i genom att medverka i FN:s fredsbevarande insatser.

Efter toppmötet i Köln 1999 då det beslutades om gemensamma styrkor, sa reger- ingen att det handlade om minröjning! Detta är flagranta exempel på hur man försöker vilseleda medborgarna.

Den nye överbefälhavaren Johan Hederstedt har t.ex. påpekat att det finns en gråzon mellan krishantering och krig. Vad ska svenska soldater göra i en EU-armé under NATO-befäl om krishanteringen övergår i krig? När han försökte ta upp frågan om politiska riktlinjer för detta, så blev han tillbakavisad. Den militära styrka som EU nu håller på att bygga upp är något helt annat än FN:s fredsbevarande styrkor. Nu handlar det om såväl fredsbevarande som ”fredsframtvingande insatser” med militära insatsstyrkor. Sverige har lovat att bidra med 1.900 man samt pansarvagnar, ubåtar, Jasplan, m.m.

De som talar sig varma för Europeiska unionen gör det oftast utifrån att den är ett fredsprojekt. Men hur rimmar det med att Europa militariseras genom satsning på en gemensam armé och inte minst genom en samordning och förstärkning av vapenindustrin?

Försvarsminister Björn von Sydow har skrivit under det så kallade LOI-avtalet tillsammans med NATO-länderna Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland om samordning av krigsmaterielproduktion och vapenleveranser. LOI-avtalet ska ”bidra till uppbyggnaden av en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik”.

EU ÄR INGET FREDSPROJEKT. EU är på väg att utvecklas till en superstat, som har ambitionen att konkurrera med den för närvarande enda supermakten USA. EU ska kunna agera militärt för att bevaka egna intressen i världen. Man talar om att det gäller att skydda mänskliga rättigheter i samarbete med NATO.

Sverige framhåller att det ska vara på FN- mandat. När det gällde NATO:s bombningar i Jugoslavien, så fanns inget sådant mandat, men Sverige tog inte avstånd från den insatsen.

De svenska militärer, som ingår i EU:s militära stab lyder inte under den svenske överbefälhavaren. Samtidigt urholkas vetorätten alltmer på det säkerhetspolitiska området. Hur ska Sverige kunna hävda att man fortfarande är militärt alliansfritt?

Det senaste förslaget från regeringens sida är att tillsammans med riksdagspartierna se över formuleringen om neutralitet och militär alliansfrihet. Tidigare ansågs det viktigt att säkerhetspolitiken skulle vara stabil och långsiktig för att vara förtroendeingivande. I dag råder motsatsen.

I EN DEMOKRATI ÄR LANDETS försvars- och säkerhetspolitik till för att skydda medborgarna och politiken måste vara förankrad hos folket. Nu pågår för fullt en utveckling av EU:s gemensamma säkerhets- och försvars- politik och Sveriges snabba kursförändring är en fråga om anpassning. Sverige vill till och med vara drivande när det gäller att verkställa fattade beslut om en EU-armé för att kunna visa sig vara en effektiv ordförande.

Har regeringen glömt bort medborgarna? Ska de inte få kunskap om de tilltänkta förändringarna av den svenska säkerhetspolitiken? Ska inte folket ha ett ord med i laget?

INGELA MÅRTENSSON
INGRID SEGERSTEDT WIBERG

Kritiska EU-fakta Nr 68 Februari 2001