I början av mars, bara tio dagar efter att Nicefördraget undertecknades, kastade sig EU:s politiska ledare in i nästa framtidsdiskussion om den europeiska unionens utveckling . Det kallas ”post Nice processen” och inleddes officiellt vid en frågestund på den så kallade Europaskolan i Bryssel. Stora allmänna frågor besvarades ordrikt men oprecist. På podiet fanns statsminister Göran Persson tillsammans med Belgiens premiärminister Guy Verhofstadt och Romano Prodi, EU-kommissionens ordförande.

Uppdraget att öppna den nu inledda framtidsdebatten är den sista punkten i Nicefördraget. Processen ska 2004 landa i en ny förhandling om ett nytt fördrag. Bland annat följande frågor ska behandlas i diskussionen:

 - En uppgift är att åstadkomma en tydligare maktdelning mellan EU och
   medlemsstaterna.

 - En andra fråga är statusen för stadgan om medborgarnas
   grundläggande rättigheter.

 - En förenkling av fördragen för att göra dessa enklare och lättare att
    förstå utan att deras innebörd ändras.

 - En fjärde fråga som ska tas upp är vilken roll de nationella parlamenten
   ska ha i EU-strukturen.

Uppdraget från Nice är luddigt formulerat. Den svenska och belgiska regeringen ska uppmuntra ”omfattande diskussioner med alla berörda parter: företrädare för nationella parlament och för den allmänna opinionen, politiska och ekonomiska grupper och grupper från universiteten, företrädare för det civila samhället”. Dessutom ska ett dussintal länder som nu förhandlar om EU-medlemskap också knytas till processen.

Vid toppmötet i Göteborg i juni ska en första rapport presenteras. Vid toppmötet i Laeken/Bryssel i december ska stats- och regeringscheferna anta en förklaring om fortsättningen av processen under 2002-2003. Slutligen kommer en ny regeringskonferens att sammankallas 2004 för att behandla diskuterade frågor.

Den svenska regeringen grubblar nu, tillsammans med den belgiska, över hur uppdraget från Nice ska omsättas i praktisk handling.

Ett mer omaka par än statsminister Göran Persson och den belgiske premiärminister Guy Verhofstadt kan man knappt tänka sig när det gäller EU-frågor. 

Guy Verhofstadt är en brinnande federalist. Den inställningen delar han för övrigt med både EU-kommissionen och EU-parlamentet. Verhofstadt gör ingen hemlighet av att han vill ha en väl sammansvetsad federation av medlemsländerna. ”Väljer vi istället den mellanstatliga samarbetsmodellen för EU:s 28 medlemsländer är jag rädd för att vi får ett ’direktorat’ med en virtuell regering som styrs av ett antal större medlemsländer. I det mellanstatliga samarbetet krävs enhällighet vilket leder till impotens och obeslutsamhet.” Verhofstadt stöttas i detta resonemang av främst Tyskland, Italien, Holland och Luxemburg som alla vill göra en kraftig förstärkning av den överstatliga ”gemenskapsmodellen” med en stark EU-kommission som drivkraft.

Göran Persson tog i ett tal i höstas direkt avstånd från visionen av ett mer federalt EU: ”En europeisk federation med president och regering och regelrätt konstitution skulle förvisso underlätta utkrävandet av ansvar, men priset skulle bli högt. Avståndet skulle öka än mer mellan väljare och valda.”

Istället vill han ge en starkare roll åt ministerrådet, där representanter för medlemsländernas regeringar sitter: ”Jag förespråkar att rådet stärks. Det är där den bästa och närmaste kopplingen till medborgarna i medlemsländerna finns.”

Persson tycker också att EU oftare ska använda sig av mellanstatliga samarbetsformer, där medlemsländerna sätter upp gemensamma mål utan att formellt anta överstatliga regler. Han får stöd för denna uppfattning i EU:s framtidsdebatt från britterna som gör allt för att EU ska förbli en ”union av demokratiska länder och inte en övernationell superstat”.

Göran Persson, liksom Tony Blair, menar säkert allvar med sin kritiska hållning till den föreslagna federaliseringen av EU. Men det räcker inte med ord. Om Persson vore konsekvent borde Sverige avvisa Nicefördraget. Men, som så ofta i EU-sammanhang, säger regeringen en sak och handlar tvärtom. I slutförhandlingarna i Nice sade Göran Persson bara nej i två frågor; förslag som skulle innebär mindre än en kommissionär per medlemsland, samt förslag till att avskaffa vetorätten i skattefrågor.

Nicefördraget medför, stick i stäv med Göran Perssons uttalade visioner, att mer makt flyttas från de nationella demokratierna till de överstatliga och/eller federala unionsorganen. EU tar ytterligare steg i överstatlig och federal riktning genom utvidgning av området för majoritetsbeslut, mer proportionell fördelning av rösterna i ministerrådet och platserna i parlamentet. Nicefördraget innebär en systematisk försvagning av de små ländernas relativa styrka i EU-organen till förmån för de stora. Allvarligast är att vetorätten, som är en livboj för de små medlemsstaterna, urholkas alltmer. Därmed ökar överstatens förmåga att köra över medlemsstaternas demokratier. Lättviktiga medlemsstater som Sverige får försämrade möjligheter att undvika att bli tillplattade när EU:s tungviktare sätter makt bakom orden.

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta Nr 69 Maj 2001