Säpo försöker värva unga
som angivare
Nu ringer man
mig. Det är ungdom som oroas. Oroas med rätta ty Säkerhetspolisen
i Sverige har börjat med oss främmande, från Tyskland –
Verfassungsschutz och Stasi – importerade arbetsformer.
Vad är det då
man berättat för mig?
Jo, något
mycket uppseendeväckande. Ungdom ute i landet som aldrig varit
inblandade i något bråk eller något slags kriminalitet men
som i tryckta medier och i diskussioner på Internet framträtt
som EU-motståndare och Attac-intresserade har fått
telefonsamtal. De uppringande har presenterat sig som från Säkerhetspolisen
och beställt dem till samtal på polisstationen.
Där har vederbörande
förts in i ett inre rum i vilket två personer suttit. En har förhört
och en har suttit med i bakgrunden. Säpomännen har varit både
korrekt klädda och hövliga. De har förklarat att de förstår
det ungdomliga intresset för samhällsfrågor och att också de
själva naturligtvis kan ha synpunkter på EMU och EU och olika
missförhållanden. Men att det är ett samhällsintresse nu när
Sverige är ordförandeland för EU att veta vad som sker i
landet.
De behöver därför
mer upplysningar om hur Nej till EU och hur Attac organiseras,
vilka som deltar i arbetet på orten och vad som sägs bland de
ungdomsgrupper som nu diskuterar EMU. EU och Attac.
De vill också
att vederbörande skall åta sig att bli en av dem vilka ger Säkerhetspolisen
löpande information från detta arbete.
Det öppna
arbetssättet är för Sverige nytt. Själv har jag bara mött sådant
polisiärt beteende när jag bott i Tyskland. Öst som Väst!
Men det är
inte oöverlagt. I Tyskland är det väl inövat. Där vet man
också att många ungdomar blir skärrade om de av
Verfassungsschutz/Säkerhetspolisen kallas till samtal på
polisstationen. Jag har känt personer vilka så för livet skrämts
bort från all politisk verksamhet.
Att söka värva
ungdom till att inom opinionsbildande folkrörelser och
politiska organisationer vara Säkerhetspolisens informatörer
är djupt omoraliskt. Den som så låter värva sig blir –
också i egna ögon – en angivare. Det blir en spricka i
personligheten.
Det är ju inte
bara jag som känner sådana vilka förolyckades i livet efter
att i ungdomligt oförstånd en gång låtit sig värvas som
informatörer och sedan inte kunnat komma loss. De var ju på en
gång aktiva och ganska så övertygade fredsaktivister, FNL-are
eller Fibbare och samtidigt sådana som övertalats att
regelbundet lämna uppgifter till IB eller Säkerhetspolisen om
sina vänner och kamrater.
Säkerhetspolisen
överträder nu med detta beteende åter sina befogenheter. Den
visar också åter prov på sin djupa politiska obildning. För
några månader sedan talade jag vid en demonstration i Uppsala.
Ett par hundra – ungdomar mest – gick i bitande kyla till
Slottsbacken. Deltagarna var typiska för det motstånd som
snabbt växer fram över landet. Socialdemokrater i opposition,
moderata studenter och folk från Attac och från organisationer
som Uppsalas Folket i Bild/Kulturfront, Grön ungdom, KPML(r),
Nej till EU, RKU, Ung vänster, Vänsterns Studentförbund och Vänsterpartiet.
Och vad man än kan säga om alla dessa – några anhängare
till individuell terror fanns där inte! Ordningspolisen, vars
uppgift det är att förhindra – och ingripa mot – bråk och
våldsamheter, vet detta. Dess folk skämtade med oss om det när
vi ställde upp.
Genom bristande
politisk kontroll och insyn har Säkerhetspolisen i Sverige ofta
som nu med dessa förhör kommit att agera så att den blivit en
samhällsfara. Vi som är samhälleligt aktiva och som deltar i
den offentliga debatten bör därför skärpa vår bevakning av
deras handlande.
JAN MYRDAL
Kritiska EU-fakta Nr 69 Maj 2001
|