Osäkerhetspolitiken
Inte behövs
det en högerregering för att driva in Sverige i EU:s egen armé
och in i ett Europas Förenta Stater. Det sköter den
socialdemokratiska regeringen på egen hand utan debatt vare sig
i partiet eller samhället i övrigt. Smygande förändras en tvåhundraårig
freds- och neutralitetspolitik. Därtill ogenomtänkt!
Var finns
analysen av konsekvenserna? Var går gränsen för vårt
deltagande i vad som i Sverige kallas krishantering men som i EU
kallas ”gemensam säkerhets- och försvarspolitik”? Finns
det överhuvudtaget någon gräns för svenska soldaters
deltagande? Skall de strida för EU:s intressen i Mellersta Östern,
Kaukasus eller Afrika? ÖB:s fråga om vad som gäller när
krisen övergår i krig, är i högsta grad relevant.
Dagens och
morgondagens konflikter är i första hand etniska, religiösa
och sociala. De kan aldrig lösas med varken stridsvagn 90 eller
JAS-plan. I stället för att koncentrera sig på att söka upptäcka
och lösa konflikter med diplomatiska, politiska och ekonomiska
medel och förbättra relationerna mellan människorna,
koncentrerar sig EU på den militära vägen. Och risken är
stor att det blir militära lösningar som i första hand
tillgrips vid konflikter.
Sverige är nu
med stormsteg på väg in i en gemensam EU-armé, mot ett
gemensamt EU-försvar i nära samarbete med militäralliansen
NATO, vars yttersta maktmedel är kärnvapen. Kärnvapenavskräckning
är den övergripande garantin. Att hävda att Sverige kan inta
en självständig hållning när det gäller kärnvapennedrustning
i det allt intimare samarbetet är inte trovärdigt. Se bara på
Polen, Tjeckien och Ungern, som har anpassat sin politik så att
den inte strider mot NATO:s grundläggande strategier.
Elva av EU:s
femton medlemsländer är medlemmar i NATO. Kan Sverige undgå
att dras in i NATO:s principer och samarbetsformer? Blir vi inte
tvungna att utforma vår försvarsplanering och civila beredskap
i enlighet med NATO-integrerad hotbild? Är det inte vad som
redan sker? I september hette det att ”Sveriges militära
alliansfrihet, syftande till att vi ska kunna vara neutrala i händelse
av krig i vårt närområde, består”, precis samma
formulering som gällt sedan 1992. Nu heter det att
neutralitetsbegreppet inte är relevant eftersom det kalla
kriget är över.
Sveriges
neutralitet är dock inte en skapelse av det kalla kriget. Dess
ursprung går tillbaka till Karl XIV Johan, då Sveriges
stormaktstid var slut. Sverige har alltså varit neutralt i nästan
200 år! Vår neutralitet är av oss själva deklarerad och följer
de regler som fastlades i Haagkonventionen 1907.
Den politiken höll
Sverige utanför både det första och andra världskriget och
även om permitteringståg med tyskar gick genom Sverige
accepterades detta av de allierade, som fann det bättre än att
Hitler skulle ockupera också Sverige. Kullager skickades för
övrigt till England med snabbgående båtar under slutet av
kriget. Ingen av dessa åtgärder var förbjuden enligt
Haagkonventionen.
Utrikesminister
Östen Undén blev den som efter det andra världskriget skapade
en säkerhetspolitik där Sverige skulle vara fortsatt neutralt
mellan öst och väst. Formuleringen blev: ”alliansfriget i
fred syftande till neutralitet i krig”. En formulering som
fortfarande stöds av en stor majoritet av det svenska folket.
Enligt Anna
Lindh skall vi nu nöja oss med att vara militärt alliansfria
”som ger oss möjlighet att stå utanför en väpnad konflikt
om vi så skulle välja”. Om vi så skulle välja! Inte att vi
ska stå utanför en väpnad konflikt utan ”om vi så skulle välja”.
Militär alliansfrihet i fred men inte i krig? Politiken måste
vila på omvärldens tilltro. Men vad skall den tro på? Är det
troligt att vi kommer att välja att stå utanför en väpnad
konflikt? Sammanbundna som vi är i vapenindustrisamarbete (WEAG)
och i ett allt starkare militärt samarbete i EU.
Såväl den
svenska neutraliteten som alliansfriheten avvecklas nu. Svenska
soldater skall delta i en snabbinsatsstyrka, som skall verka
också i offensivt syfte utanför EU:s territorium, inte bara i
krishantering utan också i fredsframtvingande EU-operationer,
det vill säga krig. Hittills har gränsen varit klar för
Sveriges del: vi deltar i FN:s fredsbevarande insatser och i
fredsframtvingande, men först efter beslut i säkerhetsrådet.
Detta är inget nytt och kräver inga ändringar i vår säkerhetspolitik.
Men var går gränsen i den nya EU-armén?
Vem har gett
regeringen i uppdrag att ändra vår neutralitetspolitik? I vart
fall inte väljarna. Gå till val på frågan eller genomför en
folkomröstning!
Maj
Britt Theorin, EU-parlamentariker för
socialdemokraterna
Kritiska EU-fakta Nr 69 Maj 2001
|