Schengen och Europol –
åsiktsregistrering i EU-regi
De senaste åren
har olika former av åsiktsregistrering diskuterats flitigt.
Fallet med snickaren Torsten Leander visar vilket godtycke som
präglat SÄPO:s åsiktsregistrering. Vi kan bara spekulera i
hur många andra som registrerats hos SÄPO och IB (militärens
hemliga inrikesspionage) på samma lösa grunder. Nu byggs i stället
register upp på EU-nivå. Misstänkta personer och flyktingar
ska registreras i Schengens och Europols register. (Europol är
ett embryo till ett överstatligt polisväsende som kan föra
tankarna till FBI, USA:s federala polis.)
Europolkonventionen, som godkändes av riksdagen i oktober
1997, medför en skyldighet för polisen i medlemsstaterna att
upprätta s.k. analysregister över kända och misstänkta
brottslingar, men också över en långt vidare personkrets. Den
omfattar vittnen, möjliga vittnen, brottsoffer, möjliga
brottsoffer, ”kontakter” samt ”personer som kan lämna
uppgifter om de brott som utreds”.
Om denna mycket vaga och mycket breda personkrets ska det
kunna lagras uppgifter om ras, religiös tro, hälsotillstånd,
politisk åsikt och sexuella mönster. Det finns ett par förbehåll:
För det första ska registreringen vara ”oundgängligen nödvändig”
för utredningen av det aktuella brottet. Vad som är oundgängligen
nödvändigt avgör den utövande myndigheten själv.
För det andra får registreringen inte uteslutande göras för
att samla upplysningar om ras, tro, åsikt, hälsa och sexliv.
Det senare låter möjligen bekant. Svensk lag har ju förbjudit
den hemliga polisen att enbart registrera åsikter, men om nu åsikterna
kompletterar andra befintliga uppgifter så…
De svenska polismyndigheterna är dessutom skyldiga att dela
med sig av känsliga personuppgifter så snart Europolbyråkraterna
i Haag begär det.
Med Schengenkonventionen får polismyndigheterna än större
befogenheter att lagra och utväxla personupplysningar. Inom
Schengen har det byggts upp två stora register: SIS och SIRENE.
Ett betydande mått av godtycke förefaller att finnas även här.
Till exempel kan personer som inte är dömda för brott eller
ens misstänkta för brott, registreras.
Schengenkonventionen och Europolkonventionen har olika
bakgrund och olika utformning, men efter att EU:s Amsterdamfördrag
trädde i kraft i maj 1999 håller de i praktiken på att smälta
samman.
Jämfört med de senaste årens häftiga debatt om IB och SÄPO
framstår den svenska tystnaden om vad som väntar oss i EU i
form av Schengen och Europol som en präktig paradox. SÄPO:s
och IB:s omdiskuterade svenska historia är nutid och framtid i
EU-regi.
Thomas Mathiesen,
professor vid Oslo universitet, beskriver i sin nyligen utkomna
bok ”Sidste ord er ikke sagt”, hur Schengensystemet och EU:s
FBI – Europol – syftar till att för det första hålla ”oönskade”
personer utanför ”Fort Europa” och för det andra att upprätthålla
den allmänna ordningen och statens säkerhet – mer än att
bekämpa traditionell internationell kriminalitet, vilket de
svenska EU-politikerna brukar framhäva.
Artikel 93 i Schengenkonventionen säger att målet med SIS
är att ”bevara ordning och allmän säkerhet, statens säkert
inbegripen” vilket ska ske ”med hjälp av uppgifter” som
överförs via SIS.
Och staten ska mer och mer vara EU-staten med gemensam polis,
gemensamma yttre gränser, gemensam asyl- och flyktingpolitik,
gemensamma strafflagar, gemensam registrering, gemensam…
Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder föreslog helt
nyligen en federal europeisk polis med operativa befogenheter i
hela EU-området, europeiska åklagare och gemensam gränspolis
vid unionens yttre gränser – ett slags ”Förbundsstat
Europa” med Tyskland som förebild.
GÖSTA
TORSTENSSON
|