De senaste åren har olika former av åsiktsregistrering diskuterats flitigt. Fallet med snickaren Torsten Leander visar vilket godtycke som präglat SÄPO:s åsiktsregistrering. Vi kan bara spekulera i hur många andra som registrerats hos SÄPO och IB (militärens hemliga inrikesspionage) på samma lösa grunder. Nu byggs i stället register upp på EU-nivå. Misstänkta personer och flyktingar ska registreras i Schengens och Europols register. (Europol är ett embryo till ett överstatligt polisväsende som kan föra tankarna till FBI, USA:s federala polis.)

Europolkonventionen, som godkändes av riksdagen i oktober 1997, medför en skyldighet för polisen i medlemsstaterna att upprätta s.k. analysregister över kända och misstänkta brottslingar, men också över en långt vidare personkrets. Den omfattar vittnen, möjliga vittnen, brottsoffer, möjliga brottsoffer, ”kontakter” samt ”personer som kan lämna uppgifter om de brott som utreds”.

Om denna mycket vaga och mycket breda personkrets ska det kunna lagras uppgifter om ras, religiös tro, hälsotillstånd, politisk åsikt och sexuella mönster. Det finns ett par förbehåll: 

För det första ska registreringen vara ”oundgängligen nödvändig” för utredningen av det aktuella brottet. Vad som är oundgängligen nödvändigt avgör den utövande myndigheten själv.

För det andra får registreringen inte uteslutande göras för att samla upplysningar om ras, tro, åsikt, hälsa och sexliv. Det senare låter möjligen bekant. Svensk lag har ju förbjudit den hemliga polisen att enbart registrera åsikter, men om nu åsikterna kompletterar andra befintliga uppgifter så…

De svenska polismyndigheterna är dessutom skyldiga att dela med sig av känsliga personuppgifter så snart Europolbyråkraterna i Haag begär det.

Med Schengenkonventionen får polismyndigheterna än större befogenheter att lagra och utväxla personupplysningar. Inom Schengen har det byggts upp två stora register: SIS och SIRENE. Ett betydande mått av godtycke förefaller att finnas även här. Till exempel kan personer som inte är dömda för brott eller ens misstänkta för brott, registreras.

Schengenkonventionen och Europolkonventionen har olika bakgrund och olika utformning, men efter att EU:s Amsterdamfördrag trädde i kraft i maj 1999 håller de i praktiken på att smälta samman.

Jämfört med de senaste årens häftiga debatt om IB och SÄPO framstår den svenska tystnaden om vad som väntar oss i EU i form av Schengen och Europol som en präktig paradox. SÄPO:s och IB:s omdiskuterade svenska historia är nutid och framtid i EU-regi.

Thomas Mathiesen, professor vid Oslo universitet, beskriver i sin nyligen utkomna bok ”Sidste ord er ikke sagt”, hur Schengensystemet och EU:s FBI – Europol – syftar till att för det första hålla ”oönskade” personer utanför ”Fort Europa” och för det andra att upprätthålla den allmänna ordningen och statens säkerhet – mer än att bekämpa traditionell internationell kriminalitet, vilket de svenska EU-politikerna brukar framhäva.

Artikel 93 i Schengenkonventionen säger att målet med SIS är att ”bevara ordning och allmän säkerhet, statens säkert inbegripen” vilket ska ske ”med hjälp av uppgifter” som överförs via SIS.

Och staten ska mer och mer vara EU-staten med gemensam polis, gemensamma yttre gränser, gemensam asyl- och flyktingpolitik, gemensamma strafflagar, gemensam registrering, gemensam…

Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder föreslog helt nyligen en federal europeisk polis med operativa befogenheter i hela EU-området, europeiska åklagare och gemensam gränspolis vid unionens yttre gränser – ett slags ”Förbundsstat Europa” med Tyskland som förebild.

GÖSTA TORSTENSSON