Att binda upp EU vid en preciserad tidtabell för utvidgningen var Sveriges främsta mål med toppmötet i Göteborg. Det misslyckades. Göran Persson fick nöja sig med en lite mer preciserad tidtabell. Den säger att medlemskapsförhandlingarna med de bäst förberedda av de tolv kandidatländerna ska avslutas nästa år, så att dessa länder ska kunna delta i valet till EU-parlamentet i juni 2004.

Göran Persson säger sig likafullt vara nöjd. Men nöjda är också de länder som inte vill spika något datum för utvidgningen – främst Tyskland och Frankrike.

Förbundskansler Gerhard Schröder betonade flera gånger att det handlar om ett ”mål” och att den formulering som antogs inte är särskilt bindande.

Frankrikes premiärminister Lionel Jospin använde sig av luddiga formuleringar som att toppmötet fixerat en ”horisont” liksom en ”möjlig” avslutning av förhandlingarna år 2002.

Det går också att ifrågasätta om skrivningarna är så nya som den svenska regeringen påstår.

Toppmötet i Nice sa att EU självt ska vara redo att i slutet av 2002 välkomna nya länder med målet att de ska kunna delta i valet 2004. Det som går ett steg längre i Göteborg är att det här också sägs att det bör vara möjligt att 2002 förhandla färdigt med länder som är redo.

Å andra sidan fanns redan i Nice en hänvisning till en färdplan EU-kommissionen gjort upp.

Den går ut på att nuvarande medlemsländer senast till sommaren 2002 ska ha enats om gemensamma positioner i de frågor som återstår av förhandlingarna, vilka sedan ska sys ihop med de mest avancerade länderna under hösten samma år.

Samma sak uttrycks tydligare i Göteborg, men slutsatserna härifrån är likväl fulla av villkor som måste uppfyllas samt av förmildrande ord som ”bör” och ”mål”. Något bindande datum blev det däremot inte, vilket var Sveriges ursprungliga mål.

Regeringen ville kröna sitt halvår som EU-ordförande med ett ”politiskt genombrott” i EU:s utvidgningsförhandlingar. Men vad är egentligen ett ”politiskt genombrott”? Svaret är att ingen riktigt vet. Denna ovisshet är dock praktisk eftersom den skapat goda möjligheter för regeringen att flytta ribban, vilket man också gjort. Nedåt.

För det är stora skillnader mellan de uttalanden Göran Persson gjorde när han ännu stod i startblocken inför ordförandeskapet och de som han gör när han nu passerat mållinjen.

Då, i december, talade Göran Persson morskt om att små, välartade kandidatländer som klarat sin EU-anpassning på hemmaplan ”också skall få förhandla färdigt under vårt ordförandeskap”. Det hade varit ett politiskt genombrott som hette duga. Men statsministern hade också andra idéer om vad som kunde klassas som genombrott. Det kunde vara att lägga fast en detaljerad tidsplan för utvidgningen. Eller att inleda förhandlingar om alla förhandlingskapitel med alla ansökarländer.

När nu loppet är kört för ordförandeskapet står det klart att ingen av dessa ambitioner har förverkligats, inte ens den detaljerade tidtabellen.

Ambitionerna har steg för steg flyttats nedåt. Nu verkar läget vara det att ribban för ett politiskt genombrott, om regeringen själv får välja, ligger precis vid den punkt Sverige lyckades uppnå vid toppmötet i Göteborg.

Eller som Göran Persson pragmatiskt sade redan i december:

– Låt oss vänta med att slå fast vad ett politiskt genombrott är, tills vi ser vad som är möjligt.

GÖSTA TORSTENSSON