Ja, frågorna är många.
Och några av svaren och förklaringarna finns troligen
att söka i det faktum att svenska folket inför
EU-omröstningen bibringades uppfattningen att Sverige
mycket väl kunde behålla sin alliansfrihet och
neutralitet även som medlem av unionen.
Vem minns inte dåvarande
statsminister Ingvar Carlssons lugnande ord i riksdagen
när han i juni 1991 kungjorde att "grunden för
svensk säkerhetspolitik är en fast och konsekvent
neutralitetspolitik" och att Sverige därför
beslutat att ansöka om medlemskap i EG (som det då
hette) "med bibehållen neutralitetspolitik"!
Jag är övertygad om att
det var just dessa ord som avgjorde folkomröstningen.
Socialdemokratin sågs ju under 1900-talet som en garant
för den svenska alliansfriheten och som ett pålitligt
värn av FN, folkrätten, den internationella
solidariteten och arbetet för fred och nedrustning i
världen. När nu självaste Ingvar Carlsson stod där i
riksdagen och försäkrade att "det är regeringens
samlade bedömning att ett svensk medlemskap i EG är
förenligt med neutralitetspolitikens krav", då
tror jag att många tveksamma medborgare
(socialdemokratiska gräsrötter inte minst) faktiskt
tog hans ord för sanning och röstade därefter.
Efter EU-inträdet blev
dock snart annat ljud i skällan. Eller som Thage G
Petersson, tidigare försvarsminister, formulerat
det:" Väl framme har Sverige gett upp både
neutraliteten och alliansfriheten. Utan besvärande
debatt vare sig i nationen eller inom det
socialdemokratiska partiet. Svenska folket har inte
väckts av stora kliv med buller och bång. Det är små
smygande steg som för Sverige bort från neutraliteten,
alliansfriheten och folkförsvaret." (Expressen
25/1-01)
Den säkerhetspolitiska
kursomläggningen ackompanjeras också av en pågående
nedbantning och omorientering av det svenska försvaret,
bort från ett värnpliktsbaserat neutralitetsförsvar,
i riktning mot en NATO-anpassad utryckningsstyrka i
första hand avsedd att operera (intervenera!) utanför
Sveriges gränser.
Och även här sker
omläggningen utan nämnvärd diskussion, eftersom
försvarspolitik i Sverige numera blivit synonymt
med regionalpolitik och försvarsdebatter därför mest
handlar om olika landsändars behov av
arbetstillfällen. Att sedan invasionsförsvaret
urholkas och Mellan-Sverige, huvudstaden inräknad,
lämnas utan luftförsvar spelar ingen roll, eftersom
mänskligheten - enligt vår säkerhetspolitiska
expertis - tagit klivet in i den eviga fredens
tidsålder!
Varför då Sverige, om
nu evigt fred har utbrutit på jorden, skall
stödja EU:s "militära dimension" eller gå
med i NATO - vilket samma experter i nästa andetag
brukar förespråka - det är en logisk kullebytta som
dock sällan leder till några följdfrågor från
mediernas sida men som , kanske just därför, säger
något om nivån på den säkerhetspolitiska
diskussionen i vårt land.
Den svenska
kursomläggningen har också medfört en omvärdering av
FN-stadgans och folkrättens principer om
nonintervention, vilket tydligt demonstrerades under
NATO:s bombkrig på Balkan för två år sedan.
Trots att denna attack
saknade FN-mandat, stred mot folkrätten och därtill
allvarligt förvärrade den redan svårartade situation,
som den var avsedd att mildra, hörde inte minsta
protest från svenska regeringen .
Nej, Sverige slöt rentav
- som en lydig vallstat - upp bakom USA och NATO och
bröt därmed totalt med de principer som tidigare varit
vägledande för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Har då svenska folket
blivit tillfrågat om vi verkligen stöder denna nya
kurs? Föregicks eller följdes denna remarkabla
omsvängning av en omfattande offentlig debatt?
Nej, naturligtvis inte.
Tystnad begärd och skall verkställas! Vilka
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som bör vidtas efter
regementsnedläggningar och hur usla och ondsinta de
personer var som våren 1999 kritiserade NATO:s
"fredsbomber", sådant går an att ventilera.
Men EU-medlemskapets följder vad gäller Sveriges
alliansfrihet, neutralitet och möjligheter att även i
framtiden undvika att dras in i krig? Nej, där går
uppenbart en gräns.
Själv ser jag bara ett
sätt att bryta denna tystnad. Och det är att alla de
medborgare som hittills stillatigande och i stum vanmakt
åsett den svenska kursomläggningen tar bladet från
munnen och öppet säger sin mening
Demokrati betyder
folkstyre. Borde då inte de styrande förvissa sig om
att de verkligen har folket med sig när de nu byter
säkerhetsdoktrin? Finns det någon fråga som är
angelägnare att underställa svenska folket för
avgörande?
Jag bara frågar. Och jag
vill gärna ha svar.
MARGARETA ZETTERSTRÖM
Kritiska EU-fakta Nr 71 September
2001
|