Sverige smygs in i NATO och den framtida EU-armén

Regeringen smyger landet in i NATO och den framtida EU-armén, stick i stäv mot vad som sades inför folkomröstningen om EU. Betydelsefulla frågor om fred och krig tystas ner. Journalisterna tycks lierade medmakten och sviker det kritisktgranskande uppdraget, skriver författaren Margareta Zetterström. 

Det är något märkligt med den politiska debatten i vårt land. Vissa frågor
diskuteras öppet och offentligt - precis som man förväntar sig att det skall gå till i  en demokrati - medan däremot andra frågor avgörs i slutna
rum, högt ovan folkets huvuden eller bakom folkets rygg. Och det är sällan de viktigaste frågorna som utlöser den livaktigaste och mest djuplodande debatten. Snarare tvärtom.

Pseudofrågor eller rena petitesser kan ofta stötas och blötas i det oändliga, med fullt pådrag från samtliga medier. Men när det gäller övergripande och i bokstavlig mening livsavgörande frågor om krig och fred, om nationens frihet och suveränitet, då är det fota tystnad som gäller. En tystnad som är så unison att den förefaller påbjuden uppifrån. 

Hur kan man annars förklara att den kursomläggning av svensk utrikes- och säkerhetspolitik som nu pågår (och har så gjort alltsedan EU-inträdet) sker så gott som helt utan debatt?

Med den svenska alliansfriheten är det ju så att den är stark förankrad i folkdjupet. Och det är inte minst därför hysch-hyschet kring Sveriges säkerhetspolitiska helomvändning ter sig ytterligt anmärkningsvärt. Trots att motståndet mot svensk deltagande i en framtida EU-armé (eller NATO-medlemskap) är stort och väldokumenterat och trots att det finns en stark folklig uppslutning kring politiken "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig" har Sverige i praktiken redan övergett denna alliansfria politik. 

Visserligen under åtskilligt trixande och krumbuktande med argument av typen "visst kan man vara alliansfri och ändå vara med i en militär allians" eller "varför vara neutral när den eviga freden nu inträffar?". Men en kursomläggning är det likafullt, och det märkliga är att den genomförs nästan helt utan medborgerliga protester. Hur är detta möjligt?



De styrande vet naturligtvis att de inte har folket med sig i denna fråga och önskar av det skälet så lite debatt som möjligt. Det blir ju, ur deras perspektiv, enklast så. Men varför hjälper medier till att vidmakthålla denna tystnad? Har även den svenska journalistkåren genomgått något slags mental EU-anpassning som gör den oförmögen till kritiskt och självständigt tänkande?
Ja, frågorna är många. Och några av svaren och förklaringarna finns troligen att söka i det faktum att svenska folket inför EU-omröstningen bibringades uppfattningen att Sverige mycket väl kunde behålla sin alliansfrihet och neutralitet även som medlem av unionen.

Vem minns inte dåvarande statsminister Ingvar Carlssons lugnande ord i riksdagen när han i juni 1991 kungjorde att "grunden för svensk säkerhetspolitik är en fast och konsekvent neutralitetspolitik" och att Sverige därför beslutat att ansöka om medlemskap i EG (som det då hette) "med bibehållen neutralitetspolitik"!

Jag är övertygad om att det var just dessa ord som avgjorde folkomröstningen. Socialdemokratin sågs ju under 1900-talet som en garant för den svenska alliansfriheten och som ett pålitligt värn av FN, folkrätten, den internationella solidariteten och arbetet för fred och nedrustning i världen. När nu självaste Ingvar Carlsson stod där i riksdagen och försäkrade att "det är regeringens samlade bedömning att ett svensk medlemskap i EG är förenligt med neutralitetspolitikens krav", då tror jag att många tveksamma medborgare (socialdemokratiska gräsrötter inte minst) faktiskt tog hans ord för sanning och röstade därefter. 

Efter EU-inträdet blev dock snart annat ljud i skällan. Eller som Thage G Petersson, tidigare försvarsminister, formulerat det:" Väl framme har Sverige gett upp både neutraliteten och alliansfriheten. Utan besvärande debatt vare sig i nationen eller inom det socialdemokratiska partiet. Svenska folket har inte väckts av stora kliv med buller och bång. Det är små smygande steg som för Sverige bort från neutraliteten, alliansfriheten och folkförsvaret." (Expressen 25/1-01)

Den säkerhetspolitiska kursomläggningen ackompanjeras också av en pågående nedbantning och omorientering av det svenska försvaret, bort från ett värnpliktsbaserat neutralitetsförsvar, i riktning mot en NATO-anpassad utryckningsstyrka i första hand avsedd att operera (intervenera!) utanför Sveriges gränser.

Och även här sker omläggningen utan nämnvärd diskussion, eftersom försvarspolitik i Sverige numera blivit synonymt med regionalpolitik och försvarsdebatter därför mest handlar om olika landsändars behov av arbetstillfällen. Att sedan invasionsförsvaret urholkas och Mellan-Sverige, huvudstaden inräknad, lämnas utan luftförsvar spelar ingen roll, eftersom mänskligheten - enligt vår säkerhetspolitiska expertis - tagit klivet in i den eviga fredens tidsålder!

Varför då Sverige, om nu evigt fred har utbrutit på jorden, skall stödja EU:s "militära dimension" eller gå med i NATO - vilket samma experter i nästa andetag brukar förespråka - det är en logisk kullebytta som dock sällan leder till några följdfrågor från mediernas sida men som , kanske just därför, säger något om nivån på den säkerhetspolitiska diskussionen i vårt land.

Den svenska kursomläggningen har också medfört en omvärdering av FN-stadgans och folkrättens principer om nonintervention, vilket tydligt demonstrerades under NATO:s bombkrig på Balkan för två år sedan. 

Trots att denna attack saknade FN-mandat, stred mot folkrätten och därtill allvarligt förvärrade den redan svårartade situation, som den var avsedd att mildra, hörde inte minsta protest från svenska regeringen .

Nej, Sverige slöt rentav - som en lydig vallstat - upp bakom USA och NATO och bröt därmed totalt med de principer som tidigare varit vägledande för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Har då svenska folket blivit tillfrågat om vi verkligen stöder denna nya kurs? Föregicks eller följdes denna remarkabla omsvängning av en omfattande offentlig debatt?

Nej, naturligtvis inte. Tystnad begärd och skall verkställas! Vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som bör vidtas efter regementsnedläggningar och hur usla och ondsinta de personer var som våren 1999 kritiserade NATO:s "fredsbomber", sådant går an att ventilera. Men EU-medlemskapets följder vad gäller Sveriges alliansfrihet, neutralitet och möjligheter att även i framtiden undvika att dras in i krig? Nej, där går uppenbart en gräns.

Själv ser jag bara ett sätt att bryta denna tystnad. Och det är att alla de medborgare som hittills stillatigande och i stum vanmakt åsett den svenska kursomläggningen tar bladet från munnen och öppet säger sin mening

Demokrati betyder folkstyre. Borde då inte de styrande förvissa sig om att de verkligen har folket med sig när de nu byter säkerhetsdoktrin? Finns det någon fråga som är angelägnare att underställa svenska folket för avgörande?

Jag bara frågar. Och jag vill gärna ha svar.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

Kritiska EU-fakta Nr 71 September 2001

Tillbaka eller Startsidan