nationalismen "som en källa
till oroligheter och konflikter". Vi skall alltså
associera till krig och våldsamheter för att lättare
förmås att vinka farväl till vår nationella demokrati och
suveränitet.
Och naturligtvis utgör inte
nationalstaten någon garanti för demokrati. Det finns också
många exempel på nationella frigörelseprocesser som orsakat
"oroligheter och konflikter". Men för de europeiska
länder det här är frågan om är den nationella demokratin
en förutsättning för att medborgarna över huvud taget
skall ha någonting att säga till om.
Poängen med ett federalt
Europa är ju att flytta makten bort från de nationella
regeringen och därmed från medborgarna i de enskilda
länderna. Man kan, som Gyllenhammar så riktigt påpekar,
"inte ha både ett effektivt EU och självständiga
nationella regeringar. Man får välja." De exempel han
ger när han vill demonstrera unionstankens förträfflighet
visar också att han ser den nationella demokratin just som
ett hinder för den ekonomiska politik de stora
kapitalintressena förespråkar.
Gyllenhammars fråga "Vad
är det varje land för sig är så bra?" har därför
ett kort och koncist svar.
Svaret heter demokrati. När
kapitalet vill tömma den offentliga sektorn på resurser och
skära ned den generella välfärden till ett minimum utgör
medborgarna i varje enskilt land ett hinder på vägen. Det
är därför man är så angelägen att flytta besluten till
en högre europeisk nivå där dessa besvärande särintressen
inte kan sätta käppar i hjulet. Det är därför man
smutskastar "nationalismen" när det själva verket
är demokratin man vill åt.
MARGARETA ZETTERSTRÖM
Kritiska EU-fakta Nr 72 December
2001
|