Sveriges säkerhetspolitik håller
på att skrivas om. Den formulering som använts sedan 1992,
anses av socialdemokraterna och de borgerliga partierna, vara
en alltför snäv beskrivning av den svenska säkerhets-
politiken. Just nu pågår partiledaröverläggningar mellan
regering och opposition (förutom folkpartiet) i syfte att nå
enighet om en ny formulering som inte innefattar ordet
neutralitet.
I Göran Perssons senaste
regeringsförklaring talas om "den militära
alliansfriheten som grund". I den försvarspolitiska
proposition, som försvarsminister Björn von Sydow lade på
riksdagens bord i september, finns inte längre "militär
alliansfrihet" med. Försvarsministern talar om
"handlingsutrymme" som det väsentliga -
alliansfrihet gäller utifrån vad som lämpar sig för
stunden.
På den socialdemokratiska
kongressen ville partistyrelsen ta bort begreppet neutralitet
i den säkerhetspolitiska doktrinen. Men en majoritet av
delegaterna hade en annan åsikt. Därför beslutades att
Sverige ska kunna välja att vara neutralt . I en intervju
efteråt sa Göran Persson att den militära alliansfriheten
inte syftar till neutralitet!
Sverige ska alltså kunna
välja att vara neutralt i en kris. Det har ingenting att
göra med begreppet neutralitet i internationell rätt. Då
handlar det om att ett land beter sig på ett sådant sätt
att omvärlden bedömer att det kommer att ställa sig
neutralt i händelse av krig. Så beter sig inte Sverige idag.
Som EU-medlem deltar Sverige
aktivt i militariseringen av EU, som är i full gång med att
bli till en militär union. Vid årsskiftet upphörde
försvars- pakten Västeuropeiska Unionen (VEU) i praktiken
att existera och upp- slukades till största delen av EU. Inom
tre år ska EU vara i stånd att inom 60 dagar sätta in
styrkor på uppgift 50- 60 000 soldater runt om i världen där
supermakten EU - med de gamla kolonialmakterna Tyskland,
Frankrike och Storbritannien i spetsen - anser sig ha
intressen att skydda. Sverige ska bland annat bidra med
Jas-plan och ubåtar, totalt
1 900 man - en styrka för vilken
det än så länge inte finns något ekonomiskt utrymme i
budgeten.
EU:s militära insatser ska
kunna ske utan FN-mandat, även om regeringen fortfarande
försöker påskina att det krävs ett mandat från
världssamfundet för att EU ska kunna genomföra en militär
intervention. I EU:s egna dokument finns inget krav om
FN-mandat.
Den svenska neutraliteten är i
praktiken död och den påstådda militära alliansfriheten
blir allt mer en kuliss som syftar till att dölja smyg anslut-
ningen av Sverige till NATO. Regeringen försöker
låtsas som om ingenting hänt, att vi är lika alliansfria,
som vi alltid har varit. Man hänvisar till att EU:s
militarisering inte innehåller ömsesidiga
försvarsåtaganden. Men att definiera en militärallians
endast som att gå i försvar för varandra, är att reducera
alliansfriheten till ett minne minimum. Det avgörande är ju
att EU är på väg att bli en offensiv militär allians, som
ska kunna agera över hela världen för att skydda sina
gemensamma intressen och värden.
I verkligheten har regeringen
ställt sig bakom alla steg i EU:s militära utveckling.
Sverige är på väg att överge den militära alliansfriheten
utan att någon egentlig debatt har förts och utan att
väljarna fått ta ställning i val eller folkomröstning.
Alliansfriheten blir alltmer
ohållbar. Medlemskapet i EU innebär i sig själv en
långtgående förpliktelse att bistå andra medlemsländer
vid en eventuell kris. Såväl EU-kommissionens ordförande
Prodi, som vice statsminister Len Hjelm Wallén och
förutvarande överbefälhavaren Owe Wiktorin har uttryckt att
det skulle vara näst intill otänkbart att stå neutral om en
medlemsstat angreps.
Regeringen har inte lyckats
förklara här hemma vare sig hur den egentliga resonerar
eller vad konsekvenserna av den nu förda politiken blir för
Sveriges del. Det är bara drygt ett år sedan vice
statsminister
Lena Hjelm Wallén blev åthutad av
utrikesminister Anna Lindh för att hon sa att den svenska
neutraliteten kunde anses överspelad. Numera säger Anna
Lindh själv precis detta.
Enligt Anna Lindh ska vi nu i
stället nöja oss med att
vara militärt alliansfria "som ger oss möjlighet att
stå utanför en väpnad konflikt om vi så skulle
välja". Om vi så skulle välja! Inte att vi ska stå
utanför en väpnad konflikt utan "om vi så skulle
välja". Militär alliansfrihet i fred men inte i krig?
När vänsterledaren Gudrun
Schyman hade synpunkter på ämnet fick hon stöd av
överbefälhavaren Hederstedt - som dock snabbt bytte åsikt
sedan han fått en tillsägelse av försvarsminister Björn
von Sydow.
Under 1990-talet har den
svenska utrikes- och säkerhetspolitiken genomgått drastiska
förändringar, som har inneburit ett påtagligt närmande
till NATO Sverige har blivit medlem i EU. Sverige deltar
vidare i NATO-ledda militära operationer på Balkan och
samverkar med en rad länder i NATO-organisationen Partnerskap
för fred, och Sverige är på plats i NATO:s högkvarter i
Bryssel.
På det försvarsindustriella
området samverkar Sverige med de främsta vapentillverkarna
inom NATO-kretsen, och den svenska försvarsindustrin är
numera nästan helt "internationaliserad". Med NATO
som tydlig förebild är Sverige på väg att strukturera om
sitt försvar anpassat för offensiva militära uppdrag i
främmande länder och begränsade defensiva uppgifter på
hemmaplan.
Men hur ska gränserna mellan
EU:s styrkor och NATO dras? NATO har blivit allt mer liktydigt
med USA, vilket givetvis är frustrerande för andra
NATO-länder. Under bombningarna av Kosovo kom konflikten
också i öppen dager.
Och var går gränsen mellan
fredsbevarande insatser, fredsframtvingande åtgärder och
väpnad konflikt, dvs krig? Det ena kan ju snabbt övergå i
det andra. Vad gör EU då? Reser hem och lämnar alltihop åt
NATO? Går tillsammans med NATO in på den ena sidan, mot den
andre?
Var går gränsen för vårt
deltagande i vad som i Sverige kallas krishantering men som i
EU kallas "gemensam säkerhets- och
försvarspolitik"? Finns det överhuvudtaget någon
gräns för svenska soldaters deltagande? Ska de strida för
EU:s intressen i Mellanöstern, Kaukasus eller Afrika?
Stödet för svensk anslutning
till NATO har minskat sedan attackerna mot New York och
Washington, visar en Sifo-undersökning TT låtit göra.
Enligt undersökningen anser idag 25 procent av svenskarna att
Sverige bör ansluta sig till försvarsalliansen NATO.
Hälften av svenskarna är uttalat negativa till en
NATO-anslutning och 25 procent är tveksamma eller vet inte
vad de tycker.
För att tillgodose den svenska
opinionen - inte minst året före ett valår - och de krav
som ett medlemskap i EU ställer så talar regeringen med
dubbla tungor. Det är oanständigt gentemot det svenska
folket som borde få veta vart vår säkerhetspolitik är på
väg.
Tala klarspråk Göran Persson,
Anna Lindh och Björn von Sydow!
INGELA MÅRTENSSON
Kritiska EU-fakta Nr 72 December
2001
|