Tala klarspråk Göran Persson, 
Anna Lindh och Björn von Sydow!

I Göran Perssons senaste regeringsförklaring talas om "den militära alliansfriheten som grund". I den försvarspolitiska proposition, som försvarsminister Björn von Sydow lade på riksdagens bord i september, finns inte längre "militär alliansfrihet" med. Försvarsministern talar om "handlingsutrymme" som det väsentliga - alliansfrihet gäller utifrån vad som lämpar sig för stunden. 

På den socialdemokratiska kongressen ville partistyrelsen ta bort begreppet neutralitet i den säkerhetspolitiska doktrinen. Men en majoritet av delegaterna hade en annan åsikt. Därför beslutades att Sverige ska kunna välja att vara neutralt . I en intervju efteråt sa Göran Persson att den militära alliansfriheten inte syftar till neutralitet!

Sverige ska alltså kunna välja att vara neutralt i en kris. Det har ingenting att göra med begreppet neutralitet i internationell rätt. Då handlar det om att ett land beter sig på ett sådant sätt att omvärlden bedömer att det kommer att ställa sig neutralt i händelse av krig. Så beter sig inte Sverige idag.

Som EU-medlem deltar Sverige aktivt i militariseringen av EU, som är i full gång med att bli till en militär union. Vid årsskiftet upphörde försvars- pakten Västeuropeiska Unionen (VEU) i praktiken att existera och upp- slukades till största delen av EU. Inom tre år ska  EU vara i stånd att inom 60 dagar sätta in styrkor på uppgift 50- 60 000 soldater runt om i världen där supermakten EU - med de gamla kolonialmakterna Tyskland, Frankrike och Storbritannien i spetsen - anser sig ha intressen att skydda. Sverige ska bland annat bidra med Jas-plan och ubåtar, totalt 
1 900 man - en styrka för vilken det än så länge inte finns något ekonomiskt utrymme i budgeten.

EU:s militära insatser ska kunna ske utan FN-mandat, även om regeringen fortfarande försöker påskina att det krävs ett mandat från världssamfundet för att EU ska kunna genomföra en militär intervention. I EU:s egna dokument finns inget krav om FN-mandat.

Den svenska neutraliteten är i praktiken död och den påstådda militära alliansfriheten blir allt mer en kuliss som syftar till att dölja smyg anslut- ningen av Sverige till NATO. Regeringen försöker låtsas som om ingenting hänt, att vi är lika alliansfria, som vi alltid har varit. Man hänvisar till att EU:s militarisering inte innehåller ömsesidiga försvarsåtaganden. Men att definiera en militärallians endast som att gå i försvar för varandra, är att reducera alliansfriheten till ett minne minimum. Det avgörande är ju att EU är på väg att bli en offensiv militär allians, som ska kunna agera över hela världen för att skydda sina gemensamma intressen och värden.

I verkligheten har regeringen ställt sig bakom alla steg i EU:s militära utveckling. Sverige är på väg att överge den militära alliansfriheten utan att någon egentlig debatt har förts och utan att väljarna fått ta ställning i val eller folkomröstning.

Alliansfriheten blir alltmer ohållbar. Medlemskapet i EU innebär i sig själv en långtgående förpliktelse att bistå andra medlemsländer vid en eventuell kris. Såväl EU-kommissionens ordförande Prodi, som vice statsminister Len Hjelm Wallén och förutvarande överbefälhavaren Owe Wiktorin har uttryckt att det skulle vara näst intill otänkbart att stå neutral om en medlemsstat angreps.

Regeringen har inte lyckats förklara här hemma vare sig hur den egentliga resonerar eller vad konsekvenserna av den nu förda politiken blir för Sveriges del. Det är bara drygt ett år sedan vice statsminister 
Lena Hjelm Wallén blev åthutad av utrikesminister Anna Lindh för att hon sa att den svenska neutraliteten kunde anses överspelad. Numera säger Anna Lindh själv precis detta.

Enligt Anna Lindh ska vi nu i stället nöja oss med att vara militärt alliansfria "som ger oss möjlighet att stå utanför en väpnad konflikt om vi så skulle välja". Om vi så skulle välja! Inte att vi ska stå utanför en väpnad konflikt utan "om vi så skulle välja". Militär alliansfrihet i fred men inte i krig?

När vänsterledaren Gudrun Schyman hade synpunkter på ämnet fick hon stöd av överbefälhavaren Hederstedt - som dock snabbt bytte åsikt sedan han fått en tillsägelse av försvarsminister Björn von Sydow.

Under 1990-talet har den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken genomgått drastiska förändringar, som har inneburit ett påtagligt närmande till NATO Sverige har blivit medlem i EU. Sverige deltar vidare i NATO-ledda militära operationer på Balkan och samverkar med en rad länder i NATO-organisationen Partnerskap för fred, och Sverige är på plats i NATO:s högkvarter i Bryssel.

På det försvarsindustriella området samverkar Sverige med de främsta vapentillverkarna inom NATO-kretsen, och den svenska försvarsindustrin är numera nästan helt "internationaliserad". Med NATO som tydlig förebild är Sverige på väg att strukturera om sitt försvar anpassat för offensiva militära uppdrag i främmande länder och begränsade defensiva uppgifter på hemmaplan.

Men hur ska gränserna mellan EU:s styrkor och NATO dras? NATO har blivit allt mer liktydigt med USA, vilket givetvis är frustrerande för andra NATO-länder. Under bombningarna av Kosovo kom konflikten också i öppen dager.

Och var går gränsen mellan fredsbevarande insatser, fredsframtvingande åtgärder och väpnad konflikt, dvs krig? Det ena kan ju snabbt övergå i det andra. Vad gör EU då? Reser hem och lämnar alltihop åt NATO? Går tillsammans med NATO in på den ena sidan, mot den andre?

Var går gränsen för vårt deltagande i vad som i Sverige kallas krishantering men som i EU kallas "gemensam säkerhets- och försvarspolitik"? Finns det överhuvudtaget någon gräns för svenska soldaters deltagande? Ska de strida för EU:s intressen i Mellanöstern, Kaukasus eller Afrika?

Stödet för svensk anslutning till NATO har minskat sedan attackerna mot New York och Washington, visar en Sifo-undersökning TT låtit göra. Enligt undersökningen anser idag 25 procent av svenskarna att Sverige bör ansluta sig till försvarsalliansen NATO. Hälften av svenskarna är uttalat negativa till en NATO-anslutning och 25 procent är tveksamma eller vet inte vad de tycker.

För att tillgodose den svenska opinionen - inte minst året före ett valår - och de krav som ett medlemskap i EU ställer så talar regeringen med dubbla tungor. Det är oanständigt gentemot det svenska folket som borde få veta vart vår säkerhetspolitik är på väg.

Tala klarspråk Göran Persson, Anna Lindh och Björn von Sydow!

INGELA MÅRTENSSON

Kritiska EU-fakta Nr 72 December 2001