|
Vad detta beslut egentligen innebär för Riksdagens framtida funktion är oklart och redan detta bör
stämma till eftertanke.
Grundlagen bör inte vara föremål för juridiska spetsfundigheter och det bör inte redan vid lagens
införande finnas tveksamheter om vad som är den egentliga innebörden av beslutet. Någon
debatt värd namnet har inte förekommit och i Göteborg, där det politiska intresset sällan
höjer sig över stadsdelsnämndsnivå, verkar förslaget vara helt okänt.
FÅ SVENSKA
POLITIKER förespråkar öppet en utveckling mot en federal europeisk förbundsstat. Trots detta går
utvecklingen nu hastigt i den riktningen och i många länder är förespråkarna för
en sådan utveckling både aktiva och talföra. En federal grupp har bildats i
Europaparlamentet och det praktiska arbetet går fort efter Nicefördraget. Den
europeiska superstaten växer gradvis fram, med gemensam
valuta, egen konstitution, gemensam lagstiftning, gemensam krigsmakt, gemensam
polis och rättsväsende, men vem ville ha den? Det är inte längre bara en fråga om
att öka handel och integration, det gäller i hög grad att flytta nationella beslut
till centrala instanser där vår möjlighet till påverkan blir liten. I EU-valet
talades det mycket om subsidiaritet, men det är länge sedan, vart tog den tanken vägen?
ARGUMENTET FÖR
DENNA utveckling sägs alltid vara att Unionen är ett fredsprojekt. Men är det så? Många
tidigare försök att på konstlad väg ena Europa har istället skapat nya konflikter
eftersom ländernas vilja att själva bestämma över sin tillvaro varit för stark. Istället
för gemenskap växer en känsla av främlingskap. Vi kan se en ny utveckling när de
ledande politikerna samlas till överläggningar i polisbevakade läger samtidigt som
missnöjda medborgare demonstrerar på gatorna.
Allmänhetens förtjusning över unionen förefaller ofta begränsad och historiskt sett
har många konflikter skapats av den frustration som uppstår när beslut fattas långt
bort i någon fjärran metropol.
Vådan av överstatlig beslutsrätt har på ett övertydligt sätt demonstrerats under
vintern när tre svenska medborgare genom en EU-regel berövats sina ekonomiska tillgångar
utan att den svenska grundlagens krav på rättslig prövning på något sätt
tillgodosetts. På samma sätt riskerar vi med den nu föreslagna ändringen att i
framtiden drabbas av lika orimliga beslut – som inte idag går att förutse – och där
det demokratiska kravet att väljarna skall kunna ställa politikerna till svars i allmänt
val inte längre gäller.
JAG ANSER INTE ATT en utveckling mot en
federal förbundsstat är önskvärd. En sådan stat skapar nya problem och sina egna
nya konflikter. Men under alla förhållanden borde en sådan fråga bli föremål för
en ärlig debatt. Sverige skall inte genom enskilda små beslut smyga in i en
statsbildning som idag har få förespråkare.
TOM HEYMAN
riksdagsman (m)
Kritiska
EU-fakta nr 76
Augusti 2002
|
