Det är naturligtvis anmärkningsvärt att en direktör i det privata näringslivet som Åhnberg hyser åsikter av detta tokiga slag. Men det mest remarkabla är att Sveriges Radio (liksom DN-debatt dagen innan) anser det förenligt med sitt uppdrag som public-serviceradio att förmedla anklagelser som i de flesta andra sammanhang skulle sorteras ut som paranoida. 

EN SAK SOM EU-frälsta typ direktör Åhnberg förtränger är att den europeiska extremhögern är splittrad i synen på EU och att politiken svänger med opinionsvindarna. 

Vissa av den högerextrema rörelsens partier använder gärna EU-kritiska argument för att få stöd för sin politik och vinna parlamentariska framgångar. Det gäller franska Nationella Fronten, belgiska Vlaams Blok och Pia Kjaersgaards Dansk Folkeparti. 

Faktum är att Pia Kjaersgaard och det Fremskridtsparti hon ledde till 1995, ända fram till Maastricht var varma anhängare av EU:s integrationsprocess. Fremskridtspartiet var under Mogens Glistrup rentav det parti som mest entusiastiskt propagerade för ett ja i den omröstning som 1972 förde  Danmark in i EEC. 

Andra är positiva till EU och EMU. Det postfascistiska italienska Alleanza Nazionale röstar i regel ja till EU- och EMU-relaterade frågor i EU-parlamentet. 

Det holländska partiet, Pim Fortuyn-listan, är starkt positivt  till EU rent allmänt. Det förordar ett federalt tvåkammarsystem liknande det som Tysklands utrikesminister Joschka Fischer förespråkar. Två frågor sticker dock ut. Fortuyn-listan vill säga upp Schengenavtalet, och de vill ha en folkomröstning innan Holland godkänner nya medlemsländer. 

JÖRG HAIDERS FPÖ var det första partiet i Österrike som var för EU-medlemskap, men bytte snabbt fot, för att lika snabbt byta tillbaka igen och från regeringsställning stillatigande föra in landet i EMU. FPÖ stödjer också Schengenavtalet. 

Extremhögerns valframgångar handlar framför allt om ett manifesterande av en politisk vilja som man inte får utlopp för genom att rösta på de traditionella partierna. 

I land efter land i EU, där man folkomröstat om viktiga EU-fördrag, har djupa klyftor visat sig i opinionen, med ett motstånd som överallt omfattat nästan hälften, ibland mer, av valmanskåren.

Men denna stora, EU-kritiska opinion har aldrig varit i närheten av någon motsvarande parlamentarisk representation. 

VART SKA DETTA missnöje ta vägen när de organisationer som borde kanalisera det i politisk kamp – socialdemokratin och fackföreningsrörelsen – har bytt sida och gör gemensam sak med borgerligheten och storföretagen? Missnöjet surnar och skapar jordmån för högerextrema partier som av taktiska skäl väljer att profilera sig mot EU och EMU. Som man sår får man skörda.

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 76 Augusti 2002