I dag är rollerna ombytta. De senaste åren har regeringarna skiftat färg från rött till blått, med mer eller mindre tydliga bruna inslag, i en rad EU-länder. 

Först ut var Österrike där den gamla koalitionen mellan socialdemokrater och konservativa sprack efter segslitna regeringsförhandlingar. I början av 2000 blev Österrike i stället det första EU-land som släppte in ett främlingsfientligt och högerpopulistiskt parti i regeringen, Jörg Haiders så kallade Österrikiska Frihetspartiet.

MEDIEMOGULEN SILVIO Berlusconi segrade i Italiens parlamentsval i maj 2001. Hans nya högerallians fick majoritet i båda kamrarna. Den sittande vänster-centerregeringen som styrt landet sedan förra valet 1996 tvingades avgå och Berlusconi bildade regering med två extremhögerpartier: Lega Nord och Nationella Alliansen.

I november 2001 bröts nio år av socialdemokratiskt regeringsinnehav i Danmark. De två normala högerpartierna Venstre och De konservativa bildade regeringen med parlamentariskt stöd av Pia Kjerrsgaards Dansk Folkeparti. 

I Portugal tog en högerkoalition som inkluderar det starkt främlingsfientliga folkpartiet regeringsmakten i april 2002.

HÖGERPOPULISTISKA LIJST Pim Fortuyn, som gått till val med invandringsfientliga paroller, blev näst största parti det holländska parlamentsvalet i maj i år. Rörelsen fick drygt 17 procent av rösterna. Socialdemokraterna PvdA som de senaste åtta åren regerat i koalition tappade över hälften av mandaten och blev bara tredje största parti. Valets stora segrare, jämte Fortuynpartiet, blev kristdemokraterna CDA som suttit i opposition sedan 1994 men som nu ökade från 29 till 44 mandat och blev största parti i det nya parlamentet. CDA förväntas bilda regering tillsammans med Lijst Pim Fortuyn och högerliberala VVD.

Högerextremisten Jean-Marie Le Pens framgångar i det franska presidentvalet och högeralliansens seger i det franska parlamentsvalet är de senaste exemplen på den högervåg som sköljer över EU. Den franska högernV fick 399 av de sammanlagt 577 platserna i nationalförsamlingen. Socialisterna fick nöja sig med 141 mandat (mot 250 tidigare). 

NÄSTA STORA SLAG står i Tyskland i höst, en vecka efter det svenska riksdagsvalet. Förbundskansler Gerhard Schröders socialdemokrater har det motigt. Många tror på regeringsskifte  och att den konservative kristdemokraten Edmund Stoiber blir ny förbundskansler. 

Byter även Tyskland färg kommer bara ett av EU:s stora medlemländer, Storbritannien, ledas av en socialdemokratisk regering i höst. Det brittiska labourpartiet har samtidigt intemycket gemensamt med traditionell socialdemokrati. Eukommissionens förre ordförande, den franske socialisten Jacques Delors, lär ha sagt ( i en intervju med Aftonbladsjournalisten Olle Svenning) att ”Tony Blair är en Margaret Thatcher i byxor”. 

HÖGERNS FRAMMARSCH kan påverka utvecklingen både i Sverige och i EU som helhet. Inte för att den socialdemokratiska skördetiden under senare hälften av 1990-talet lett till några storstilade vänsterprojekt inom EU. Tvärtom. Men de nya högerregeringarna är mer  thatcheristiskt nyliberala eller trångsynt nationalistiska och mindre intresserade av EU-samarbetet än den gamla kristdemokratiska högern.

Den bayerske regeringschefen Edmund Stoiber, som har utnämnts till den tyska högerns  kanslerkandidat i valen i september, har uttalat stöd för både Berlusconi och Haider. Han har kallat euron för ”esperantopengar”, som aldrig borde ha fått ersätta den tyska marken. Han talar om ”ett regionernas Europa”, en världsdel där makten ligger hos starka lokala enheter som till exempel Bayern. 

UTVECKLINGEN AV EU mot en federal superstat kan komma att avstanna. Om två år startar en regeringskonferens där unionens grundlag ska göras om. Schröder och hans utrikesminister Joschka Fischer har lagt fram federalistiska planer för EU. Men Aznar, Berlusconi, Stoiber vill inte bygga något ”Europas förenta stater” och kan förena sig med Blair och Persson i det motståndet

I utvidgningsförhandlingarna leder högerns frammarsch sannolikt till att förhandlingarna försvåras och kanske till och med till att medlemskap för enskilda kandidatländer förhindras. 

NÄR DET GÄLLER Sverige kan Göran Persson – oavsett utfallet av höstens riksdagsval – få svårare att övertyga svenska folket att rösta ja till medlemskap i valutaunionen EMU.

Perssons viktigaste argument har ju varit att framställa både EU och EMU som ”vänsterprojekt” som behövs som ”motvikt” mot det globala kapitalet. Tanken på EU som motvikt till storföretagens makt framstår som allt mer verklighetsfrämmande. Rimligtvis borde även svenska socialdemokrater bli mindre entusiastiska inför att stärka EU:s makt när effekten blir att höger och högerpopulister kan använda EU för att styra oss i deras riktning.  

NÄR MINISTERRÅDET röstar om nya EU-lagar har en nyfascist.från Italien tio röster medan den svenska ministern har fyra. Den högerextrema regeringen i Italien har 2,5 gånger så stort inflytande i Sverige än den svenska socialdemokratiska regeringen – och det inom allt fler politikområden. 

Kritiska EU-fakta nr 76 Augusti 2002