Sverker Gustavsson, professor i statskunskap, skriver om planerna på en konstitution för den europeiska unionen:
Överstaten stärks på demokratins bekostnad
EUROPA BEHÖVER en författning, är det många som menar. Det framgår sällan vart de som hävdar detta egentligen vill komma. Avser de att det nu gällande fördraget bör utformas stilistiskt bättre? Eller önskar de en annan teori för samgåendet och i så fall vilken? 

Vår svenska diskussion under 1993 och 1994 ställde problemet. Då skulle vi övergå från att styra oss själva till att låta makten över marknaden – och på längre sikt även myntet – utövas av unionen. Viktiga saker berördes men inte välfärdsstaten. Hur borde denna nya, blandade ordning framställas i regeringsformen? Mot varandra stod två uppfattningar.

 Den ena idéen var kodifiering. Grundlag är nedtecknad praxis, argumenterade en parlamentarisk utredning under ledning av Olof Ruin. Efter ett medlemskap återstår en restkompetens. Regeringsformen borde alltså inledas med en plattläggningsparagraf. Försåvitt inte unionen bestämde annorlunda skulle gälla vad regeringsformen föreskrev. 

Så blev det inte. Mot tanken om kodifiering stod idéen om grundlagen som styrkebälte. Grundlagen borde ändras så lite som möjligt. Sverige upphör inte till följd av att makten över marknaden och myntet utövas gemensamt. Demokratin fortsätter. Varken Carl Bildt eller Ingvar Carlsson önskade någon plattläggningsparagraf.

 SÅVÄL INÅT SOM utåt borde Sverige framställas som en demokrati i sin egen rätt. Vårt land hade bara delegerat – inte slutligt lämnat ifrån sig – smärre delar av sin beslutsmakt. I huvudsak bestämmer vi själva också i fortsättningen. 

Carl Bildt och Ingvar Carlsson fick som de ville. Ändringen blev den minsta möjliga. Regering och riksdag fick en i stort sett oförändrad grundlag att ta spjärn emot i sina framtida, löpande förhandlingar med unionsorgan och unionsländer. 

TEORIN OM STYRKEBÄLTE inspirerades av hur den tyska författningsdomstolen resonerade hösten 1993. Frågan var om förbundsdagens ratificering av Maastrichtfördraget kunde anses förenligt med den tyska grundlagen. 

Vilken rätt hade övriga unionsländer att bestämma över Tyskland?

 Intrånget kunde tolereras, ansåg domstolen. Ty det var marginellt, förutsebart och delegationen återtagbar. Överstaten hanterade bara marknaden och myntet. Allt det övriga – inklusive skatterna och dess användning – beslutades även fortsättningsvis av den tyska demokratin.

NU ÄR FRÅGAN aktuell igen. Vad för slags europeisk författning är det debattörerna önskar? En mer begriplig utformning av fördragen, ligger det nära till hands att svara. En bättre stilistisk utformning vore en nåd att stilla bedja om. 

Men är det verkligen mödan värt att försöka förhandla fram en sådan? Existerande oklarheter och språkliga otympligheter är politiskt betingade. Bristerna beror på kompromisser. Försöken att förenkla texten kommer att visa detta. Följden blir att även sakfrågorna måste omförhandlas.

 Därför är det föga välbetänkt, menar jag, att bara för formens skull önska en nyskriven text. Även ett aldrig så stilistiskt elegant utformat fördrag måste ratificeras av samtliga unionsländer. Annars gäller det inte. Varför riskera så mycket för så litet? 

NATURLIGTVIS GÅR DET också att tänka sig ett nyskrivet fördrag, som icke blott vidmakthåller utan även stärker demokratin i medlemsländerna. Ett sådant nöjer sig inte med att verbalt lägga fast kriterierna marginalitet, förutsebarhet och återkallbarhet. Exempelvis kunde principen om marginalitet understödjas genom att introducera ett i förväg fastställt budgettak, som ligger väsentligt under det nu gällande 1,27 procent av BNP. 

Ett lägre avgiftsuttag skulle återföra makten över jordbruket, regionerna och forskning till medlemsländerna. På det viset skulle det vara en förbättring. Men inte heller en sådan förändring skulle utan vidare låta sig ratificeras. Många har intresse av den rådande ordningen. 

TEORETISKT GÅR DET även – genom en rörelse i rakt motsatt riktning – att tänka sig en överstat i sin egen rätt. Det skulle betyda att EU-parlamentet tilläts att på egen hand stifta unionens grundlag, bedriva egen utrikespolitik och beskatta medborgarna. Länderna frånträder då som uppdragsgivare och utlånare av kompetens. 

Att denna alternativa teori skulle gå att ratificera är synnerligen osannolikt. Därför är det svårt att tolka förslag i den riktningen som allvarligt menade. Idéen är emellertid intressant att renodla som kontrast till den nu rådande ordningen. 

Genom att jämföra med detta tredje alternativ ser vi tydligare vilken författning som i dag gäller. Unionen grundar sig på utlånad kompetens samt att medlemsländernas grundlagar har karaktären av styrkebälten för demokratin. 

SVERKER GUSTAVSSON 
professor i statskunskap 

KRITISKA EU-FAKTA Nr  78 December 2002