| I uppropet, som publicerades i USA:s största tidning Wall Street Journal och en rad europeiska tidningar, heter det att ”vår styrka ligger i enighet”. Men genom att en rad betydelsefulla EU-länder saknas bland undertecknarna - Frankrike och Tyskland var inte ens tillfrågade - avslöjar uppropet den oenighet som blottats mellan USA:s allierade inom EU under uppmarschen mot kriget. AV DE FEM STORA EU-länderna har tre ställt sig på USA:s sida – Storbritannien, Spanien och Italien. Storbritannien är USA:s främsta bundsförvant. Premiärminister Blair fungerar i praktiken som George Bushs sändebud i Europa. Storbritannien har skickat egna militära styrkor till Iraks närområde. Spanien har länge stött USA:s hårda linje, bland annat i FN:s säkerhetsråd. Premiärminister Aznar sägs också vara initiativtagare till det öppna brevet till stöd för Bush krigsplaner. Italiens premiärminister Berlusconi har profilerat sig hårt som USA-supporter. Italien väntas stödja ett anfall mot Irak utan ny FN-resolution. Frankrike och Tyskland går däremot – i alla fall än så länge – emot USA. Tyskland, som första februari tog över ordförandeposten i FN:s säkerhetsråd, har vid flera tillfällen sagt att det inte är berett att deltaga i en väpnad attack mot Irak. Förbundskansler Schröder har gjort klart att Tyskland motsätter sig krig även med ett nytt FN-mandat. Frankrike har allierat sig med Tyskland som en ledande motståndare till krig. Men den franska hållningen är inte fullt så tydlig som den tyska. President Chirac väntas i ett senare läge kunna stödja en andra FN-resolution som öppnar för krig och har tidigare antytt att han är redo att bidra med franska styrkor till en USA-ledd invasion i Irak, men Gerhard Schröder utesluter militär medverkan från Tysklands sida, oavsett om operationen har FN:s godkännande eller inte. MOTSÄTTNINGARNA I Irakfrågan gör att det är svårt att se hur Grekland som EU:s ordförandeland ska kunna lappa ihop en gemensam EU-hållning. EU-kommissionens ordförande Romano Prodi har liksom EU:s utrikesansvariga, Chris Patten och Javier Solana, förhållit sig skeptiska till Bush krigsplaner. Krig måste uteslutas så länge inga handfasta bevis föreligger om att Irak bryter mot FN-resolution 1441, har Solana betonat. EU-parlamentet antog nyligen, med röstsiffrorna var 287 för och 209 emot, en resolution mot ett ”ensidigt” militärt anfall mot Irak. Parlamentet sade också att en attack i förebyggande syfte skulle strida mot folkrätten. FRÅN GREKLANDS premiärminister Semitis hördes klagomål över att uppropet som de åtta europeiska ledare skrivit ”inte bidrar till en gemensam ståndpunkt i Irakkonflikten”. Och nog är det uppenbart att ”den gemensamma utrikespolitiken” är allt annat än gemensam. Mönstret är bekant; så snart det hettar till på allvar spricker enigheten. Ingen kan vara gladare än USA för den splittring som skapats. Bara på det viset kan USA fortsätta att förhindra att EU någonsin blir en allvarlig konkurrent till USA. Föreställningen att EU, efter kalla kriget, skulle bli mindre beroende av USA och rentav en balanserande maktfaktor, har återigen visat sig vara illusorisk. GÖSTA TORSTENSSON KRITISKA EU-FAKTA Nr 79 Februari 2003 | 
