Vi behöver en riktig elit i Sverige

Jättelika pensioner och höga löner är fortfarande lika osvenskt som att tränga sig före i busskön. Fast när sådant förekommer blir vi lika förvånade och upprörda varje gång vi är med om det. 

Precis som vi alltid blir lika bestörta när den första snön faller fast vårt klimat blev arktiskt redan under järnåldern. Jag undrar hur länge till vi kommer chockas över den sjuka politiska privilegiekultur som följt i EU-anpassningens spår? 

Medierna blåser fortfarande upp folkstormar, som krig Jan O Karlssons horribla 123.000 efter skatt, men jag antar att eliternas förmåner snart inte kommer att locka fram mer än ett uppgivet gäsp. Vi kommer att vänjas till vanmakt. 

För när vi ska bli riktiga européer måste vi också få en riktig elit. En sådan som tjänar pengar och vars inkomst och förmåner inte står i paritet med prestation utan bara är kopplad till titel. Och om de misslyckas på ett håll måste de till skillnad från oss andra få ett nytt toppjobb som plåster på såren med bibehållna förmåner. 

För eliten är det sociala skyddsnätet inget nät, det är ett mysigt duntäcke. Anpassningen till EU innebär att de värderingar som gör en sådan elitkultur legitim flödar in från det gränslösa Europa. Men Göran Persson var uppenbarligen före sin tid då han kalkylerade med att assimileringen till den nya Sovjetstaten gått så långt att vi redan skulle ha resignerat inför den nya nomenklaturan. 

Nej, vi är inte riktigt där ännu. 

Eftersom den politiska och ekonomiska eliten bestämmer sina egna löner är det enda som återstår för oss att vädja till dem att hålla sin girighet i schack. Rättviseskäl verkar inte bita. Men då de har uttryckt en oro för politikerförakt och för EU:s bristande legitimitet borde de ta konsekvenserna av faktumet att privilegiekulturer, o de inte leder till revolution, osvikligt bäddar för apati hos medborgarna. 

En hopplöshets ekvation som lyder – ju mer förmåner för politiker, desto lägre valdeltagande och mindre politiskt engagemang bland medborgarna. 

Jag vill leva i en folklig republik där statsministrar na fortfarande bor i Vällingby eller Tyresö. Göran Persson flytt till Sagerska Palatset var en del av en etnisk rensning av den svenska jämlikhetskulturen. 

Snart kommer den att vara lika exotisk men oönskad som vilken minoritetskultur som helst. Dess framtid hittas på ett europeiskt Skansen dit man flyttar Palmes radhus som ställs ut tillsammans med hans lönespecifikationer, Torbjörn Fälldins höskrinda och mängder med märkliga kuriosa som att Anne Wibble stod i telefonkatalogen och att Carl Bildt i en intervju en gång berättade att det var svårt för honom att jobba på kvällstid hemma eftersom hans barn vägrade att gå och lägga sig. Det var en gång? 

ANN CHARLOTT ALSTADT
frilansjournalist

   KRITISKA EU-FAKTA Nr  79 Februari 2003