EU:s gemensamma utrikespolitik ligger i grus och spillror

GEORGE BUSH OCH Tony Blair har, i strid mot folkrätten, inlett ett militärt angrepp mot Irak utan stöd i FN:s säkerhetsråd. 

Det amerikanska utrikesdepartementet har tillkännagivit en lista med 45 länder som bildat en krigskoalition med USA. Listan återspeglar splittringen inom Nato och EU. 

Av Natos 19 medlemmar återfinns bara 10 på listan. Endast en tredjedel av EU-medlemmarna (5 av 15) har slutit upp bakom USA, medan 10 av de 13 länder som är officiella kandidater till EU finns med. 

Trots att det gått mer än tio år sedan EU-länderna i Maastrichtfördraget slog fast att unionen skulle bygga en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik visar det sig åter att medlemsstaterna drar åt olika håll när ett ”skarpt läge” uppstår. 

Det senaste decenniets internationella kriser har blottlagt EU:s oförmåga att enas om en gemensam linje. Skillnaden den här gången är att splittringen är så djup och så offentlig. 

På ena sidan Tony Blair, José  Maria Aznar och Silvio Berlusconi, som förbehållslöst försvarar USA:s krig i Irak. På den andra sidan Jacques Chirac och Gerhard Schröder som lika hårt fördömer kriget. 

Drygt tio års arbete för att förse EU med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik ligger mer eller mindre i spillror efter en månads internt gräl om och i så fall när Irak ska anfallas. 

Frankrike vill skapa ett EU relativt självständigt gentemot USA. Den särskilda atlantiska gemenskapen mellan USA och Storbritannien har alltid ifrågasatts i Frankrike, oavsett vem som regerat. Vita huset ska inte bestämma över Europa. 

EU SPLITTRAS AV Irakkrisen. Möjligtvis blir det inte ohjälpligt. Men att nu nämna begreppet gemensam utrikespolitik kan bara framkalla generade leenden. När den brittiske premiärministern vänder sin krigskritiska hemmaopinion genom att skylla Irakkriget på Frankrike, då skakas också själva fundamentet för EU-samarbetet – tilliten medlemmarna emellan. Liksom när den tyske kanslern gång på gång i absoluta ordalag tar avstånd från de amerikansk-brittiska krigsplanerna. Bitterheten är stor mellan de forna allierade, och lär bli större om kriget i Irak leder till förluster. 

DEN DJUPA INTERNA söndringen mellan EU-regeringarna i Irakpolitiken blottar att fördragets ambitioner om att medlemmarna "aktivt och förbehållslöst" ska stödja EU:s utrikes- och säkerhetspolitik "i en anda av lojalitet  och ömsesidig solidaritet" fortfarande  mest är tomt prat när det verkligen gäller.

Det blir inte lättare med tio nya medlemsländer. Inte för att det blir tio nya åsikter. Men det blir nya koalitionsmönster. Det kan man se redan i Irakfrågan där länder som Polen, Ungern och Tjeckien går ihop med Spanien och Storbritannien. 

Under många år har det speciella förhållandet mellan Frankrike och Tyskland varit drivkraften i det europeiska supermaktsbygget. 

Men de kan inte längre ta för givet att de övriga EU-länderna automatiskt ska ratificera deras inbördes överenskommelser som ledstjärna för den gemensamma politiken. 

Detta är i synnerhet fallet när deras målsättning är att upprätta ett ”alternativ” till den amerikanska säkerhetspolitiken.

EU:s UTVIDGNING med ett antal central- och östeuropeiska länder kommer att förstärka motståndet mot fransk-tyska initiativ i den riktningen. Frankrike och Tyskland kan inte kan dominera ett EU med tjugofem eller fler medlemmar på samma sätt som tidigare. I synnerhet inte med dess ofta starkt USA-vänliga framtida medlemmar. Tio av 13 kandidatländer har ställt sig bakom den angloamerikanska krigskoalitionen. 

GÖSTA TORSTENSSON 

KRITISKA EU-FAKTA Nr  8 0 April 2003