Den dåliga ekonomiska utvecklingen i EMU-området och prishöjningarna i samband med övergången till euron, har undergrävt ja-sidans ekonomiska argumentation inför folkomröstningen om EMU. Det finns inga ekonomiska vinster att hämta med ett medlemskap i den monetära unionen.

Istället för man nu fram freden som ett huvudargument för att rösta ja. "EMU behövs för att klara freden i Europa", säger man. Det är en respektabel (men som jag tror) felaktig åsikt. Den gemensamma valutan i Jugoslavien hindrade inte att landets slets sönder av inbördeskrig. Och Europas blodiga 1900-talshistoria visar inte att freden gynnats av ett monetärt samarbete av EMU:s typ. Tvärtom.

När det första världskriget bröt ut var Europa förenat av ett valutasamarbete "guldmyntfoten". Detta system liknade EMU i flera avseenden, med fasta växelkurser och rörliga prisnivåer. Det första världskriget bröt ut trots detta med fruktansvärda följder för hela århundradet.

Mellankrigstiden dominerades av en strävan att återupprätta guldmyntfoten. Detta förde fram krav på hård åtstramning, något som följdes av starka sociala spänningar. I Sverige steg arbetslösheten i början av 1920-talet till 15-20 procent. Men de värsta konsekvenserna kom i Tyskland där politiken direkt banade väg för Hitler. Den 30 mars 1930 utsågs Heinrich Bruning till tyska rikskansler.

Vid denna tid var Hitlers stjärna dalande och i valen 1928 hade nazistpartiet fått endast 3 procent av rösterna. Men Bruning ansåg att den allt överskuggande ekonomiska uppgiften var att balansera statsbudgeten och att se till att marken höll värdet mot guld. Detta krävde enligt hans orubbliga övertygelse en järnhård deflationspolitik: nedskärning av statsutgifterna, minskning av löner, pensioner och sociala bidrag. Svaret lät inte vänta på sig; i valen i juli 1930 fick nazistpartiet 18 procent av rösterna och 107 mandat i riksdagen. Marschen mot makten hade börjat.

Men Bruning vägrade att ge sig. Under 1931 lämnade land efter land guldmyntfoten – men inte Tyskland. Systemet skulle försvaras till varje pris. I januari 1932 hade de arbetslösas antal stigit till sex miljoner. En femtedel av befolkningen levde på bidrag. Arbetslöshetsunderstöden hade sänkts från 90 till 50 mark. Och den väg som Bruning trodde skulle leda till frihet, förde honom och Tyskland till undergången. I valet 1932 fick Hitler 37 procent av rösterna och nazisterna blev landets största parti.

Bruning avgick och inom ett år satt den tidigare obetydlige korpralen från Böhmen, Adolf Hitler, som ny tysk rikskansler. Katastrofen var ett faktum. Historikerna har inte varit nådiga i sin dom över den ekonomiska politik som förde Europa till krigets rand. Men dagens EMU påminner inte så lite om guldmyntfoten. Nu som då gäller att den centrala penningpolitiken ska bevaras – hur smärtsam den än är för enskilda nationer och människor. Länder som halkar efter i konkurrensen får betala dyrt.

Tyskland kan ånyo på ett konkret sätt åskådliggöra detta faktum. EMU bakbinder landet och hindrar det från att använda penning- och finanspolitiken för att ta sig ur en stegrande massarbetslöshet, försämrad välfärd och urholkad arbetsrätt. Kraven på "ökad flexibilitet" ökar kraftigt. I Europa går detta under benämningen "EMU:s tryckkokareffekt". Eftersom EMU-länderna inte har några "pysventiler" (ränta och växelkurs) måste all anpassning tas ut på arbetsmarknaden och välfärden. Arbetsrätten kokas till mos i EMU:s tryckkokare.

EMU leder inte till fred. Euron kommer istället att öka de sociala spänningarna både inom och mellan länderna i Europa.

SÖREN WIBE
ordförande för Socialdemokrater mot EMU

KRITISKA EU-FAKTA Nr  83 Juli 2003