Fredagen den 13 juni möttes de 105 ledamöterna i EU:s framtidskonvent för sista gången. I sexton månader hade de arbetat under ledning av den franske expresidenten Valery Giscard d’Estaing. Nu skulle deras slutliga förslag till ny grundlag för den europeiska unionen spikas.

Framtidskonventet har varit en hård dragkamp mellan olika intressen. Små stater har stått mot stora. Hängivna federalister mot dem som vill att nationalstaterna ska behålla makten.

Som så ofta annars i EU-sammanhang slutade konventet med en kompromiss.

- Inte perfekt men bättre än vad jag trott, sammanfattade Giscard d’Easting det förslag till konstitutionellt fördrag som konventet kunde enas om med "så gott som enhälligt" stöd.

Den EU-kritiske danske EU-parlamentarikern Jens-Peter Bonde var en av få som öppet kritiserade förslaget. Han varnade för att medborgarna får mindre inflytande.

- Makten kommer att försvinna in bland tjänstemännen i Bryssel, sade Bonde.

En nyhet blir att EU i framtiden ska ledas av en president, eller permanent ordförande. Mandatperioden blir högst fem år. Han ska ersätta dagens system där ordförandeskapet i unionen roterar mellan alla staterna, som leder arbetet sex månader i taget. Den permanente ordföranden ska förbereda och leda rådet och företräda det utåt.

Kravet på en president har drivits av de stora länderna, men stötts av bland annat Sverige.

En särskild utrikesminister ska få EU-länderna att dra åt samma håll i utrikespolitiken. Att så inte alltid är fallet idag blev tydligt under Irakkriget, där framför allt Storbritannien tog USA:s parti och deltog i den olagliga invasionen av Irak, medan Tyskland och Frankrike ville låta FN-inspektörerna leta vidare efter de massförstörelsevapen som ännu inte hittats.

EU-utrikesministern ska både leda utrikesministrarnas samarbete och vara vice ordfröande i EU-kommissionen.

EU-kommissionens storlek begränsas till 15 fullvärdiga ledamöter från 1 november 2009. De posterna ska rotera mellan medlemsländerna. Assisterande kommissionärer utan rösträtt utses från övriga medlemsländer.

Kommissionens ordförande ska i fortsättningen föreslås av regeringscheferna och väljas av EU-parlamentet.

EU-parlamentet får, enligt konventets förslag, växande inflytande ännu en gång genom ett nytt fördrag. Parlamentet, som är unionens enda direktvalda församling, ska få dela den centrala rollen att stifta nya, överstatliga lagar med ministerådet. EU-parlamentet ska få så kallat medbestämmande (dvs. vetorätt) på 70 områden – mot 34 idag.

Den hetaste frågan har gällt vetorätten i ministerrådet, EU:s beslutande maktorgan.

Konventet föreslår att grundregeln blir beslut med kvalificerad majoritet i rådet kombinerat med medbestämmande för EU-parlamentet.

Tröskeln för majoritet läggs (efter 1 november 2009) på ett flertal av antalet medlemsländer samt 60 procent av befolkningen.

I förslaget slås det fast att Europeiska rådet ska kunna besluta att ett särskilt lagstiftningsförfarande med så kallad superkvalificerad majoritet ska kunna ersätta den nationella vetorätten, där den alltjämt gäller (ett tjugotal områden). I ett EU med 25-30 medlemsländer ska inte ett enda enskilt land kunna blockera alla de andra. Den principen accepterar alla men när den ska tillämpas kommer invändningarna. Kan den tillämpas i skattefrågor, utrikespolitiken eller framtida ändringar i författningen? Konventet har inte satt ner foten i denna lika intrikata som avgörande fråga.

Samtidigt saknar utkastet till konstitutionellt fördrag en tydlig kompetensfördelning mellan unionen och medlemsstaterna. Visserligen har de nationella parlamentens röst stärkts i fråga om att hävda den så kallade subsidiaritetsprincipen, men steget till en reglerad kompetenskatalog är stort. Istället finns det en påtaglig risk för att allt fler beslut fortsätter att tryckas upp på EU-nivå, in minst genom den så kallade superkvalificerade majoriteten.

Den svenska regeringens representant i konventen, förra utrikesministern Lena Hjelm-Wallén, är nöjd med konventets förslag.

- I maktfrågorna har konventet hamnat ungefär där jag trodde. Detta är en kompromiss man kan leva med.

Men än är striden om EU:s nya grundlag inte över.

Det dokument som Valery Giscard d’Estaing lämnade över till EU:s stats- och regeringschefer på ett toppmöte i Thessaloniki i midsommarhelgen är bara ett förslag.

Rent formellt kan Göran Persson och hans kollegor kasta det direkt i papperskorgen. Men eftersom regeringarna satsat prestige och skickat höga sändebud till framtidskonventet känner de sig nog tvingade att lägga det till grund för den regeringskonferens som börjar i höst.

Där bestäms så småningom hur EU ska styras i framtiden.

GÖSTA TORSTENSSON

KRITISKA EU-FAKTA Nr  83 Juli 2003