Ja-sidan vill få oss att tro att de små kostnaderna för handel med euro- området skulle vara avgörande för svenska småföretags överlevnad – och i förlängningen hota både tillväxt och välfärd. Argumentet är tveksamt. Kostnaden för en företagare att försäkra sig mot oväntade valutaföränd- ringar, för att undvika minskade intäkter, är marginell. Avgiften för en så kallad terminssäkring ligger på ungefär 0,02 till 0,1 procent av beloppet. Dessutom kan en företagare upprätta ett eurokonto och därmed slippa växlingskostnader.

För att få perspektiv på frågan måste en grundläggande fråga ställas: Är det då värt att avskaffa kronan och en självständig penningpolitik för att svenska småföretag ska slippa en marginell transaktionskostnad?

– Frågan är om det inte är att skjuta mygg med kanoner att byta växelkurssystem enbart i syfte att rätta till denna eventuella orättvisa, säger Mats Kinnwall, chef för internationell analys på Handelsbanken.

Till detta ska läggas att svensk exportindustri är mer beroende av dollarn än euron. Endast 39 procent av Sveriges varuexport går till EMU och hela 61 procent till länder utanför EMU under 2002. Eurons värde har varierat mer än kronans värde i förhållande till exempelvis brittiska pundet, amerikanska dollarn eller norska kronan.

Det är valutor som en större del av de svenska exportföretagen handlar med. Eftersom kronan är mer stabil än euron skulle därför huvuddelen av svensk exportindustri sannolikt förlora på ett EMU-medlemskap.

Ja-sidans fokus på företagens transaktionskostnader vid handel med euroområdet är ett försök att undvika kärnfrågan – att vi låter Europeiska centralbanken bestämma vår ränta vid ett EMU-medlemskap. Ingen särskild hänsyn tas då till vårt konjunkturläge eller svenska företags behov. Detta har långt större effekt på svenska företags exportmöjlighet – samt tillväxten och välfärden – än de små växlingskostnader som ja-sidan försöker förstora.

JAN-ERIK GUSTAFSSON

KRITISKA EU-FAKTA Nr  83 Juli 2003