Nyligen deklarerade den brittiske finansministern Gordon Brown att Storbritannien inte är redo att ta steget in i den ekonomiska och monetära unionen (EMU). Uttalandet kom efter långa överläggningar inom labour- partiet. Det är ingen hemlighet att finansministern och premiärministern är oense i frågan. Gordon Brown är mycket kritisk till EMU och Tony Blair är minst sagt positiv.

För något år sedan bedömde många politiska experter att Storbritannien skulle folkomrösta om EMU under innevarande mandatperiod trots att den folkliga opinionen är starkt kritisk. Eftersom premiärminister Blair var så populär, så trodde man att han skulle kunna övertala engelsmännen och föra in landet i EMU. Dessutom spekulerades det om att om han lyckades med detta så skulle han få en hög post inom EU – kanske rent av bli president.

Idag är premiärministern inte alls så uppskattad inte minst på grund av hans oreserverade stöd till USA:s angrepp på Irak. Det har dessutom framkommit att Blair i sin argumentation använt sig av gamla och tvivelaktiga dokument, som inte alls kunde användas som bevis på att Irak förberedde produktion av kärnvapen. Folkets förtroende för premiärministern har sjunkit avsevärt.

Finansministerns deklaration i parlamentet att Storbritannien inte är redo att steget in i EMU har tolkats på olika sätt. Ja-sidan i Sverige anser att det stöder deras åsikter. Bland annat hävdas att Brown talade mycket positivt om EU och EMU och att Storbritannien kommer att gå in i valutaunionen bara vissa förutsättningar uppfylls. Man får inte glömma att detta var en kompromiss. Men slutresultatet blev att man inte tänker utlysa folkomröstning om EMU det kommande året. Därefter ska man göra nya bedömningar. Idag anses inte ett EMU-medlemskap vara bra för landets ekonomi.

Hur kan det då komma sig att Storbritannien, som har en bättre situation än genomsnittet av euroländerna inte anser att man är redo att ansluta sig till EMU trots positiva omdömen om valutaunionen?

Faktum är att den brittiska befolkningen inte är för ett inträde i den ekonomiska och monetära unionen. Engelsmännen har hela tiden varit mycket skeptiska till att överge pundet. De är inte heller beredda att flytta utomlands för få jobb i en lågkonjunktur.

Det är ju ingen idé att folkomrösta om man riskerar att det blir nej. Det har ju även Göran Persson sagt. Det handlar om taktiskt spel.

Den svenska regeringen bedömde att det kunde bli ett nej i folkomröst- ningen 1994 om svenskt medlemskap i E U om även valutaunionen skulle ingå i paketet, trots att vi inte förhandlat oss till något undantag. Därför sa man att det ska vi folkomrösta om det senare. När regeringen bedömde att opinionen var positiv till att ta steget in i EMU så bestämde sig Göran Persson för att det var dags att folkomrösta. Men idag är svenskarna mer kritiska än tidigare till EMU. Därför är statsministern mycket skärrad och gör desperata utspel som snarast får motsatt effekt.

Göran Persson hade nog hoppats att det engelska uttalandet skulle stödja ja-sidan i Sverige och att man skulle få draghjälp. Men det har det knappast gjort. Den första undersökningen efter Storbritanniens meddelande visar snarast på att det svenska EMU-motståndet förstärkts med cirka sju procentenheter.

Polarna Persson och Blair tror att de genom politisk taktik kan manipulera väljarna men det ser inte ut att lyckas. Tvärtom förlorar de i förtroende hos folket och EMU-motståndet stärks. Det är trots allt folken som ska avgöra frågan om medlemskap i EMU och tur är det.

Ingela Mårtensson
Ordförande i Folkrörelsen Nej till EU