Mitt under kampanjen inför folkomröstning en om EMU kommer förslaget om EU:s framtida utveckling. Det är väl timat skulle man kunna säga, eftersom frågorna hör ihop. Valutaunionen handlar inte bara om gemensam valuta utan det handlar om ett steg i riktningen mot ett Europas Förenta Stater. Och det utgör också grunden för förslaget om en konstitution för EU.

När den europeiska unionen skapades för tolv år sedan genom Maastrichtfördraget, så var det avstampet för bildandet av en europeisk supermakt likvärdig med USA. I fördraget ingick för första gången en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt en ekonomisk och monetär union. Nu vill man gå vidare och fördjupa samarbetet på dessa viktiga områden.

Valutaunionen innebär att medlemsstaterna överlåter till den Europeiska Centralbanken (ECB) att bestämma om valuta- och penningpolitiken. Dessutom lägger sig ECB:s bankdirektörer i medlemsländernas finanspolitik. Det kan vi se nu när Tyskland befinner sig i djup ekonomisk kris och vill sänka skatterna med tio procentenheter.

En vecka efter tyska regeringens beslut kom stark kritik från ECB, som varnade regeringarna i de euroländer som brottas med växande budgetproblem för att inte följa stabilitetspakten.

Hela denna diskussion om stabilitetspakten visar på de problem som valutaunionen innebär för medlemsländerna. Det leder till nya krav. Många menar att man inte bara kan ha gemensam valuta- och penningpolitik utan att EU även måste ha möjlighet att centralstyra ländernas finanspolitik.

Förslaget till utvecklingen av EU innebär också att man öppnar upp för att EU ska kunna bestämma om finanspolitiken. En gemensam finanspolitik kommer på längre sikt att leda till

krav på att unionen styr medlemsländernas skattesystem eller att unionen får en egen beskattningsrätt. Om EU utvecklar gemensam finanspolitik, inklusive skattepolitik och budgetpolitik, har unionen inte bara tagit över den ekonomiska politiken. Den har också tagit över de viktigaste politiska styrmedlen generellt och banat vägen för en europeisk superstat.

De långt gångna planerna på att inrätta en militär insatsstyrka i EU-regi kan inte skiljas från EMU, utan är en annan sida av samma mynt. EU ska ha en egen militär kraft för att bevaka unionens intressen.

I debatten om EMU använder ja-sidan argumentet att EU måste kunna matcha USA. Detta görs sannolikt med avsikten att kunna värva röster även från dem som var negativt inställda till Irakkriget. Med tanke på den debatt som nu förs om de tvivelaktiga motiven för USA:s och Storbritanniens invasion av Irak, så kanske det inte är så gångbart längre.

I förslaget till en konstitution (grundlag) för EU utvecklas tanken på en försvarsallians. Några länder ska kunna gå före och starta uppbyggandet av ett gemensamt försvar. Samtliga medlemmar ska dessutom lova att ställa upp militärt för EU:s politik och skydda varandra med vapenmakt mot terrorism. Förslagen om EU-försvaret går stick i stäv med den svenska alliansfriheten.

Förslaget innebär i sin helhet att EU tar tydliga steg i överstatlig och federal  riktning genom utvidgning av området för majoritetsbeslut, mer proportionell fördelning av rösterna i ministerrådet och en förstärkning av EU-parlamentet.