Jag är 27 år gammal och har levt i Sverige i 24 år. Trots detta känner jag mig mer och mer som invandrare för varje år, när det egentligen borde vara tvärtom. Det har funnits tillfällen som har märkt mig. Ny Demokratis inträde i svensk politik och all den främlingsfientlighet som det rörde upp var ett sånt tillfälle. Då var jag 14 år och ännu inte politiskt aktiv. Folkpartiets populistiska krav på språktest och språkdebatten som följde i valrörelsen 2002 var ett annat. Och så nu – bildandet av nätverket Invandrare mot EMU.

Vi verkar för ett nej till EMU i folkomröstningen 14 september. De flesta invandrare i Sverige har samma skäl som övriga befolkningen att säga nej till ett svenskt medlemskap i EMU. Fast vi har ytterligare en anledning. Det gäller jobben, och det faktum att människor med invandrarbakgrund redan idag står utanför arbetsmarknaden, i större utsträckning än andra. Med EMU kommer det att bli ännu värre. Utan en egen valuta och egen räntepolitik kommer arbetslösheten öka.

Vem hade kunnat tro att det skulle behövas ett nätverk för invandrare i Sverige 2003, vi som egentligen inte har något gemensamt? Men det finns en nyckelmening i nätverkets plattform som beskriver situationen väldigt bra: Invandrare har lika stor rätt att debattera, höras, synas och tycka som alla andra i det svenska samhället, men det blir sällan så. Det är stor skillnad mellan rättigheter på papper och rättigheter i verkligheten.

Många människor med invandrarbakgrund, självklart inte alla, upplever att det inte spelar någon roll vad de gör, att det inte är någon idé att engagera sig, att de ändå inte kan förändra, och varför skulle de då rösta. Vi har bildat det här nätverket för att vi vill ändra på detta och tror att vi kan lyckas. Det handlar också om valdeltagandet. Men anledningen till att vi vill öka valdeltagandet är inte att vi vill snygga till statistiken, utan att vi vill öka den politiska aktiviteten.

Det här samhället har med stor fantasi ställt en massa människor utanför. Det anses vara jobbigt när någon bryter, det förekommer få personer med konstiga namn i TV-soffor, ännu färre på partiernas listor och tittar du på ett kort på den svenska regeringen så syns mångfalden de skriver om i sina papper i alla fall inte på kortet. De som representerar oss ser inte ut som jag gör och har inga konstiga namn. Den makt som utgår från folket och som delegeras till folkvalda i val är inte så representativ som den borde vara.

Det kanske inte är så konstigt att invandrare inte röstar. Så här är vi, vi finns, och vi utger oss inte för att representera alla invandrare, utger oss inte ens för att vara invandrare allihopa, några kanske är barn, barnbarn eller syskon till en invandrare.

Det är vi som har makten i vår hand den 14 september. Vi och ingen annan bestämmer de där timmarna vallokalen är öppen. Istället för att folkvalda representanter bestämmer åt oss får vi bestämma själva. Under några timmar när vi röstar om EMU kommer allas åsikter att väga lika tungt, under förutsättning att du går och röstar förstås. Tyvärr finns det även en klassdimension när det gäller valdeltagande. Fattiga röstar i lägre utsträckning än rika. I vissa invandrartäta områden är valdeltagandet hälften så högt som i rika områden.

Valet till EU-parlamentet illustrerar hur illa det är ställt med EU: s folkliga förankring. Jag har för mig att färre än 40 procent röstade till EU-parlamentet, och bland dem finns det enorma skillnader beträffande klass och etnisk bakgrund. Närmare 80 procent röstar på Lidingö medan färre än 30 procent röstar i Botkyrka. Skillnaden mellan de som bor på Lidingö och i Botkyrka är mer än bara färgen på håret.

Det handlar också om att stå innanför eller utanför arbetsmarknaden, att synas eller inte synas i samhällsdebatten, i TV, tidningar och annan media. Segregationen finns här och nu. Det offentliga rummet är närmast etniskt rent, och det beror inte på bristande kunskaper i svenska, chorizos eller heders-mord.

Det handlar om att svenska samhället marginaliserar invandrare men också om att invandrare marginaliserar sig själva. Vi är några stycken som har en förhoppning om att försöka bryta mönstret inför EMU-folkomröstningen.

Om vi går med i EMU kommer arbetslösheten att öka och redan idag är det invandrarna som tar mest ansvar för arbetslösheten – genom att vara utan arbete eller jobba under taskiga förhållanden. Med EMU kommer lönearbetarna drabbas hårt av en ensidig inflationsbekämpningspolitik – bland dem invandrare som arbetar men inte deltar i svensk politik. EMU kommer slå mot den offentliga sektorn – där kvinnor arbetar och avlastas, bland dem invandrarkvinnor som inte röstar. Vi finns ju redan här, varför skulle vi inte då också utnyttja vår demokratiska rätt att påverka samhället?

Nätverket Invandrare mot EMU vill visa att det finns invandrare som tycker att makten över den ekonomiska politiken ska ligga hos folket och inte i händerna på oberoende centralbankschefer. Det finns ingen anledning att stänga in sig i ett ekonomiskt projekt som bakbinder oss och får oss att kasta demokratin överbord.

Fästning Europa har byggt nya murar, slutit sig ännu mer och urholkat solidariteten. Men vi har kvar våra förhoppningar om rivna murar, om större öppenhet, om mer solidaritet, om att påverka samhällsutvecklingen.

Vi finns, vi tänker delta och vi kommer att säga vad vi tycker. Och vem vet, det kan till och med bli vi som avgör folkomröstningen.

America Vera-Zavala
koordinator för nätverket Invandrare mot EMU

KRITISKA EU-FAKTA Nr  85 Augusti 2003