Jag ser att socialdemokraternas ledning och LO nu, i skydd av sommaren, och i ett desperat läge inför folkomröstningen, och eftersom alternativet att välja sig ett nytt och mindre olydigt folk framstår som tekniskt svårt, än en gång förhandlar om skapandet av buffertfonder. Eller något ännu värre, men med nytt namn, som inte retar fondallergiska borgare. I Svenska Dagbladet skriver Maria Abrahamsson (gillande!!!) att detta är "lurendrejeri, visst, men ibland är det nödvändigt att bedra människor in i sanningen".

Jag är inte lika rå som hon, och vi tycker olika om sanningen, alltså euron, men historien om buffertfonderna, de som en gång plötsligt kastades fram på s-kongressen och fick den, förbryllad, att tacka ja till euron, är fullständigt absurd från början. Varför "buffertar" för något som sägs vara så riskfritt, strålande och ofrånkomligt? Vilka kan man lura i detta bondfångeri? Man kanske måste förtydliga detta absurda med en lika absurd bild.

Så här: De stora striden om bussbuffertar.

Man folkomröstade om en epokgörande reform: att alla svenska bussar skulle styras från en ledningscentral i Strasbourg. Distansstyrning hade fungerat på vissa tåg regionalt. Varför inte större tänkt?! En centralstyrning för hela Europa, på sikt hela världen! En esperantotanke egentligen. Man gasade i Strasbourg och det skulle bli ett helvetes getaway i Hallstahammar. Via nästan helt pålitliga elektroniska kartor skulle alla europeiska bussar svänga på rätt sätt och farten minska och öka inför inko

ade kurvor, och vägomläggningar inprogrammeras ofta nästan helt ögonblickligen; det var lite Orwell över det hela, och inför den svenska omröstningen sades framåtblickande européer i stort sett vara nöjda. Mycket, mycket få olyckor, ofta beroende på regionala misstag, men till 98 procent helt fint, frånsett försumbara lokala katastrofer, särskilt i Tyskland och på Irland. Nu skulle man rösta om införandet av detta europeiska styrsystem i provinsen Sverige. Bara svenska lantisar kunde tacka nej.

Men i Sverige var man tvekande. Inga argument tycktes hjälpa. Man påpekade från den rasande svenska ja-ledningen att systemet i teorin är helt riskfritt, det gäller nu att acceptera moderniteten, inte bli kvar i sandlådan, att tåget går, det gäller fredens sak, (debatten når snabbt mycket höga filosofiska nivåer), att vi inte kan ställa oss utanför, att detta ofrånkomligt, gäller kampen mot USA-imperialismen, sänker räntorna för villaägarna, att ibland får man ta vissa risker, att denna revolution inte är en thébjudning och Göran Persson, som läst sin Lenin, påpekade att man inte får vara räddhågad, vissa offer är nödvändiga, vill man göra en omelett får man knäcka ägg och att finnarna trots allt är rätt nöjda, som de för övrigt alltid är.

Men ingenting hjälper. Svenska folket är hopplöst och surt misstroget. Vill inte in i den europeiska bussgemenskapen. Har en obegriplig tilltro till svenska busschaufförers förmåga att bromsa och gasa. Klart nationalistiska undertoner. Närmast rasism.

Gången är den tid när Sud-disjaurs arbetarekommun 1932 modigt röstade för inträde i den Sovjetiska Unionen, för fredens sak, kampen mot imperialismen, kulturen och för att med likasinnade få plats och inflytande vid rådsbordet i Moskva.

Vad göra. Det är nu ja-ledningen kommer på sitt snilledrag. För att eliminera den risk som så tycks skrämma det räddhågade folket, risker som man medger finns, men som det är viktigt att bortse från (för fredens sak, för kampen mot det internationella kapitalet, USA-imperialismen, villaräntorna och Jantelagen och så vidare), vill man nu införa vägbuffertar. Tanken är, att går det åt helvete i någon kurva, vilket det tyvärr ofta kan göra med det nya systemet, ska man falla mjukt. Parollen är: teoretiskt fulländat, men med buffert för verkligheten. Varje kurva ska få höga skyddsräcken, vägbrant belägen nedom kurva skall madrasseras, och det svenska vägnätet i stort sett förvandlas till en airbag.

Visserligen kostar det en del, faktiskt inihelvete mycket, men revolutionen är ingen tjébjudning och så vidare. Och det finns ärligt talat att ta av: karensdagarna, de absurda sjuktalen, och för många är säkert åtstramningen nyttigt, till exempel gnälliga undersköterskor och bidragsberoende centrallyriker, hela den uppsvällda offentliga sektorn som verkligen behöver en korsett, ja, onödigt att gå in på detaljer men för somliga är stålbad inte en dag för tidigt.

Hur gick det då? Alla spinndoktorer i ja-ledningen ansåg bussbufferterna genialiska, men det uppstod ett problem. Allt för många uppfattade de två absolut geniala reformerna som motsägelsefulla. De tog helt enkelt ut varandra, bevisade varandras onödighet.

Om denna centralstyrning var så riskfri, ofrånkomlig, modern, nödvändig för fredens sak och för villaägarna, varför behövde man då förvandla hela Sverige till en airbag?

Finns det inte en motsättning dold i detta som oroväckande många observerade? Dessa förtroendeskapande buffertar skapade bara misstro. Lurendrejeri eller bondfångeri, det är sant, det var det. Men varför, suckar spindoktorerna, visade det sig då finnas så få lättlurade människor i Sverige?

PER OLOV ENQUIST

KRITISKA EU-FAKTA Nr  85 Augusti 2003