Stora demokratiska risker med en 
anslutning till EMU

Ett EMU-medlemskap skulle innebära att folkvalda för överskådlig tid avhänt sig makten över penningpolitiken. Medborgarna har därmed lämnat ifrån sig den demokratiska möjligheten att förändra penningpolitiken och att utkräva ansvar för densamma. Detta är inte någon liten förändring eller inskränkning av den politiska demokratins domäner, och vidden kommer att stå klar den dag EU:s gemensamma monetära politik inte fungerar och diverse spänningar uppstår inom unionen.

Demokrati- och maktfrågorna förtjänar att tas på största allvar när det gäller EMU: Var ska makten över penningpolitiken ligga? Vilka instrument ska folkvalda förfoga över i det europeiska samhällsbygget – alltså hur ska ekonomin styras – och hur ska ansvar kunna utkrävas? Jag har ovan beskrivit att EMU-konstruktionen innebär att folkvalda avhänder sig ekonomiska styrinstrument som är viktiga för hur samhällen ska utvecklas och inte minst för vilken välfärdspolitik som ska kunna föras.

I mina tidigare studier av demokratifrågan i EU-debatten har jag kunnat konstatera att demokratifrågan tenderar att omtolkas när det gäller EU. Demokrati handlar om folkstyre. Men under debatten om EU-medlemskap hamnade effektivitet, framför allt ekonomisk effektivitet, i fokus för demokratifrågan, samtidigt som frågan om medborgarnas delaktighet, deltagande och möjlighet till ansvarsutkrävande tonades ner.

Huvudargumentet på ja-sidan var att vi skulle vinna politisk handlingskraft och sakpolitisk effektivitet genom medlemskapet och detta betraktades i debatten på ett självklart sätt som en demokrativinst. Handlingskraft och effektivitet blev i EU-debatten alltmer framträdande i demokratifrågan, vilket är en omtolkning av demokratin.

Handlingskraft har visserligen länge varit ett viktigt värde i det svenska politiska systemet, men man höll isär demokrati- och effektivitetsfrågan tankemässigt, exempelvis i diskussionerna inför den nya grundlagen 1974. Man betonade då att såväl regeringars handlingskraft som folkets delaktighet behövde stärkas.

Inför EU-omröstningen blev däremot en effektivitetsvinst i sig betraktad som en demokrativinst. Ett enkelt samband etablerades: det som är bra för ekonomin är bra för demokratin. Denna omtolkning av demokratin kan ses som ett utslag av ekonomism – makroekonomiska spörsmål tar över den politiska demokratin och politiska/demokratiska frågor reduceras till ekonomi.

Omtolkningen av demokratibegreppet (genom effektivitets-inriktningen) legitimerar i sin tur förändringar i den politiska praktiken; den legitimerar en praxis där resultaten – inte själva processen och medborgarnas delaktighet i den – är det viktiga i politiken och där det blir rimligt att låta experter sköta alltmer av politiken.

Marknadsekonomi och demokrati är så nära förknippade med varandra att de ibland – i debatten – blir synonyma och utbytbara. Ett exempel: den tyska författningsdomstolen erkände i sitt domslut över Maastrichtfördraget att EU:s centralbank ECB innebär en "modifiering av den demokratiska principen", men menade att detta ändå är acceptabelt därför att en fristående centralbank bevisligen är en bättre garant för stabilt penningvärde än institutioner som är beroende av de politiska krafternas kortsiktiga stöd. Här framstår stabilt penningvärde som ett viktigare värde än demokrati.

En aspekt av det ekonomiska inflytandet i den politiska debatten är också föreställningen att demokratin utgör en av orsakerna till statsfinansiella problem och att det kan behövas någon form av konstitutionell självbindning av folkviljan. Politiker är, enligt detta synsätt, ofta kallat "public choice"-skolan, alltför bundna till väljargrupper och beroende av deras stöd för att kunna föra en långsiktigt bra politik. Politikområden som kräver långsiktighet och "trovärdighet" lyfts därför bort från det politiskt-  demokratiska området. Enligt denna föreställning ska alltså politiken göras oberoende av så kallat "tillfälliga politiska opinioner" och – i ett EU-perspektiv – av "nationella särintressen".

Ett riksdags- och regeringsskifte i ett medlemsland ska inte kunna ändra inriktningen på politiken. EMU är typexemplet. Penningpolitiken ska göras självständig och de folkvalda politikerna hållas permanent utanför det penningpolitiska beslutsfattandet. Man låter istället "självständiga" ekonomiska experter spela en central roll i formuleringen av politiken. Ledamöterna i Europeiska centralbanken är uttryckligen förbjudna att ta politiska instruktioner från medlemsländerna.

"Expertifieringen" och teknokratiseringen av politiken motiveras med att resultatet i förlängningen gynnar demokratin. Det här synsättet innebär samtidigt en avideologisering av politiken. I grunden bygger detta sätt att resonera på föreställningen att det finns en politik som är bra för alla/bra för Europa, att det

finns en slags "naturlig" ekonomisk och politisk ordning som står över intressemotsättningar och klasskonflikter. Och tanken är att experter bäst förvaltar denna ordning, medan demokratiskt styre skulle rubba densamma.

Men demokrati innebär att vi ska ha gemensamma regler för kollektiv problemlösning, inte att vi alla ska omfatta samma samhällsvision. Det finns olika intressen i samhället och dessa måste kunna få möjlighet att göra sig gällande och påverka politikens inriktning, också den övergripande ekonomiska politikens.

Det måste därför finnas former för ett meningsfullt politiskt ansvarsutkrävande och vägar för att kunna förändra politikens inriktning. Detta omöjliggör EMU-konstruktionen. Att kritisera EMU är inte detsamma som att ifrågasätta att det är bra med låg inflation, men däremot att ifrågasätta att låg inflation i alla lägen ska vara den allenarådande målsättningen och fastlagd i lag. Man kan alltså säga att det är ett demokratiskt problem att vilken politik som ska föras är inskriven i EU:s fördrag – och inget man beslutar politiskt.

Det är också ett välfärdspolitiskt problem att låg inflation konsekvent prioriteras framför full sysselsättning. Full sysselsättning har hamnat högt på EU:s politiska dagordning på senare år, det är sant. Men det har inte gjorts till högsta mål för den ekonomiska politiken. Den ekonomiska politiken ligger fast och den lägger grunden för vad som kan göras i sysselsättningspolitiken. Detta reser frågan: kan unionen vara "social" om inte dess ekonomiska grundlag är det?

Om EMU-projektet handlat om att skapa en politiskt motvikt till marknaden, hade EMU aldrig fått den utformning som den fick i Maastrichtfördraget med konvergenskriterier, en ensidig betoning av inflationsbekämpning, förbud mot att begränsa fria kapitalrörelser samt en demokratiskt ogenomtränglig centralbank.

KERSTIN JACOBSSON

KRITISKA EU-FAKTA Nr  85 Augusti 2003