EMU är en kvinnofälla

Varför säger 56 procent av kvinnorna nej till EMU och bara 26 procent ja? Är det för att deras intuition varnar dem, för att de upplevt hur åtstramningar i den offentliga sektorn drabbar kvinnorna eller för att de genomskådar vidlyftiga löften om 100. 000-tals nya jobb, högre löner, utbyggd offentlig sektor och ökad tillväxt bara vi röstar ja till EMU?

Om dessa löften vore sanna skulle EMU-länderna krylla av nya välbetalda jobb. Men så är inte fallet – tvärtom. Arbetslösheten är dubbelt så hög i EMU-området som i Sverige.

Kvinnorna behöver det starka samhället mer än några andra. De måste ha jobb, god barnomsorg, föräldraförsäkring och en stark offentlig sektor med god äldreomsorg. Och självklart skall kvinnorna vara med på lika villkor och fatta de politiska besluten. Vi tror att kvinnorna inte låter sig luras av vackra löften utan kräver fakta för att ta ställning. Hur ser då fakta ut i EMU-länderna när det gäller kvinnors frågor jämfört med Sverige?

I EMU-länderna arbetar 50 procent av kvinnorna, i Sverige 75 procent. Av kvinnor över 55 år arbetar mellan 8 och 28 procent i EMU-länderna, i Sverige 63 procent. Kvinnornas chans till arbete är således vida bättre i Sverige än i EMU-länderna.

Offentligt utbyggd barnomsorg är en förutsättning för att kvinnor skall kunna arbeta. Denna barnomsorg finns bara utbyggd i de nordiska länderna. Är det realistiskt att tro att denna nordiska modell med barnomsorg till alla barn skall genomföras i EMU-länderna, där oviljan mot offentlig sektor är norm för den ekonomiska politiken?

 Föräldraförsäkringen är en annan viktig framgång för kvinnorna. Den svenska föräldraförsäkringen med försäkringsersättning i 16 månader, varav två "pappamånader" har ingen motsvarighet i EMU-länderna, där några veckor till några månaders rätt till ledighet utan ersättning är en vanlig modell. Barnomsorgen och föräldraförsäkringen är unika och specifika för Sverige.

Hur kritiska vi än är mot brister i den offentliga sektorn, är också den mycket bättre i Sverige än i EMU-länderna. I dag är det en självklarhet med väl utbyggd äldreomsorg i Sverige. Det är inte längre familjen som ensam

skall bära ansvaret för den äldre generationen som det var förr i tiden. Men i de flesta EMU-länderna från Tyskland till de sydeuropeiska länderna är det kvinnorna som förväntas ta ansvar för de äldre i familjen. Det är säkert en av förklaringarna till att så mycket färre kvinnor yrkesarbetar i EMU-länderna än i Sverige.

Finns kvinnorna med och beslutar om politiken? Vi har kommit längst i världen i Sverige med 47 procent kvinnor i riksdagen och 50 procent i regeringen. I Grekland finns det 7 procent kvinnor i parlamentet, i Italien, Frankrike och Spanien runt 10 procent och i Tyskland cirka 30 procent. I EU:s egna institutioner är det lika illa. Fem av 20 kommissionärer är kvinnor. I europeiska centralbankens ledning sitter en enda kvinna och sjutton män. I Europeiska rådet lyser Tarja Hallonen som enda undantag bland alla gråklädda män. EU liksom medlemsländernas regeringar styrs av manliga normer.

Men, säger EMU-anhängarna, om vår skattepolitik skall vi också i fortsättningen själva besluta. Det är en chimär. Det har aldrig i historien funnits någon fungerande valutaunion utan en gemensam finanspolitik. De ekonomiska krafterna tvingar fram en harmonisering av skatterna.

Det är naivt att tro att en gemensam penningpolitik inte förr eller senare leder till en gemensam skattepolitik och den blir inte den svenska, eftersom den skulle leda till höjda skatter i EMU-länderna på tvärs med EMU:s ekonomiska politik.

Scanias vd Leif Östling talade klarspråk vid ett seminarium, anordnat av Svenskt Näringsliv: "Euron kommer att tvinga Sverige att gå i en mer marknadsekonomisk riktning. Euro tvingar oss att föra en mindre socialistisk politik."

Socialdemokratisk välfärdspolitik har lett fram till en unikt stark position för Sveriges kvinnor. Att tro att denna politik skall kunna försvaras med EMU:s nyliberala ekonomiska politik, som minskar statens och demokratins roll, är inte trovärdigt. EMU:s ändamål är låg inflation. Det finns däremot inget mål om arbete åt alla.

Att påstå att Sverige får mer inflytande genom att avsäga sig de viktigaste besluten i politiken – de över den ekonomiska politiken – är att luras. De besluten fattas i EMU-länderna av oavsättliga bankdirektörer i Frankfurt, som är förbjudna att ta instruktioner från folkvalda. Staten underkastas en konstant åtstramningspolitik. Centralbanken i Frankfurt kräver sänkt a-kassa och försämrade pensionssystem, drastiska nedskärningar av den offentliga sektorn och privatiseringar av offentliga tjänster.

Om Sverige går med i EMU förbjuds vi att möta eventuella kriser med räntan eller den rörliga växelkursen. Och då återstår – precis som i Tyskland – ingenting annat än lönesänkningar, arbetslöshet och kraftiga nedskärningar i välfärdssystemen. I en sådan politik försvinner kvinnornas rättigheter.

EMU blir en kvinnofälla. Därför röstar vi nej till EMU.

Maj Britt Theorin,EU-parlamentariker (s)
Ninel Jansson.ordförande Handelsanställda
Lena Sandlin-Hedman,riksdagsledamot (s)
Lena Gonäs,professor i arbetsvetenskap
Sonja Fransson,riksdagsledamot (s)
Irene Wennemo,LO-ekonom

KRITISKA EU-FAKTA Nr  85 Augusti 2003