Näringsminister Leif Pagrotsky dristade sig till att begära att Svenskt Näringsliv ska redovisa hur mycket pengar de satsar på ja-kampanjen inför EMU-omröstningen. Ett högst rimligt krav anser nog de flesta men inte Bosse Ringholm, Ingvar Carlsson och Svenskt Näringsliv. Göran Persson har för en gångs skull legat lågt.

Om man inte öppet redovisar anslaget så ansåg Pagrotsky att statliga företag borde överväga om de ska kvarstå som medlemmar i Svenskt Näringsliv eller ej. Han anser det tveksamt om statliga företag i framtiden ska ingå i en politisk kampanjorganisation.

Svenskt Näringsliv och Exportrådet med Ulf Dinkelspiel i spetsen har satsat på ett svenskt medlemskap i EMU under flera år. Massor av gratismaterial har distribuerats till företag, skolor, bibliotek, med flera i syfte att vinna folkomröstningen. Ulf Dinkelspiel har missionerat på en rad seminarier för införandet av euron och undervisat i hur företagen ska förbereda sig för övergången.

Förra året satsade näringslivet sex miljoner kronor på ett centralt kansli för ja-sidan. Hur stor budgeten är för det här året vill ordförande för Svenskt Näringsliv Sören Gyll inte berätta. Men vi vet att bara i Jämtland har de till exempel ett ja-kontor med tio anställda. Via arbetsförmedlingen söker man 80 kulturarbetare för att propagera för euron, osv, osv. Hur många personer som de totalt sett betalar för att delta i ja-kampanjen vill de inte tala om.

I stället för att tala om hur mycket näringslivet satsar på ett ja till euron, så beskyller man näringsministern för att vilja lägga munkavle på de statliga företagen! Finansministern är upprörd över näringsministerns fråga och anklagar honom för att vara osaklig. Man kan ju fråga sig hur saklig statsministern är när han lovar 100.000 nya jobb vid ett ja och konsumentministern 30.000 kronor mer i hushållskassan per år för en tvåbarnsfamilj.

Näringsministern höjer sig skyhögt över dessa ministrar vad gäller saklighet. Men problemet är att frågan är mycket känslig för ja-sidan. Varför skulle de annars mörka?

Det borde vara en självklarhet att det finns en offentlighet kring resurserna på de olika kampanjsidorna. Det är i högsta grad en demokratisk fråga. Ska det vara möjligt att kunna köpa sig en seger i en folkomröstning? Nej, naturligtvis inte. Men det är vad ja-sidan försöker göra med stöd av bland annat statsministern och finansministern.

I många demokratiska länder finns regler kring finansieringen av valkampanjer men inte i Sverige.

Sören Gyll blev mycket irriterad över frågan och försökte avfärda den med att näringsministern försöker föra över debatten om EMU till oväsentligheter. Om det är något ja-sidan försökt göra den senaste tiden så är det smutskasta nej-sidan för att slippa bemöta argumenten mot euron.

Lars Lejonborg påstod att nej-sidan har en dold agenda, nämligen att man vill att Sverige ska lämna EU. Ett mycket märkligt påstående med tanke på att såväl miljöpartiet som vänsterpartiet har det inskrivit i sina partiprogram. Folkrörelsen Nej till EU har aldrig hymlat om var vi står i den frågan. Men det blev rubriker i media.

Vad är Lejonborgs påstående i jämförelse med ja-sidans dolda budget? Man skäms inte ens att säga att man vägrar att svara. Varför frågar inte Lejonborg om den dolda budgeten?

Pär Nuder är ansvarig inom regeringen för folkomröstningen. Har han inget ansvar för att det blir ett demokratiskt val. Kan han verkligen försvara att man ska kunna köpa sig en seger? Det borde vara en fråga för konstitutionsutskottet.

Ingela Mårtensson
Ordförande Folkrörelsen Nej till EU

KRITISKA EU-FAKTA Nr  85 Augusti 2003