Vi har stora möjligheter att vinna den kampen. Motståndet till euron är stort. Nej-sidans bredd talar för att den kommer att segra den här gången. Många som röstade ja till medlemskap i Europeiska Unionen 1994 är motståndare till EMU. Birgitta Dahl är en sådan person. Hon anser att EU utvecklas i fel riktning – medborgarna och de nationella parlamenten får allt mindre att säga till om.

Centerpartiet har tagit ställning mot EMU som enda borgliga parti. Det är väldigt viktigt för visa på den politiska bredden i EMU-motståndet. Maud Olofsson poängterar riskerna med att lämna över beslutsmakt till Europeiska Centralbanken och dess direktörer.

Andra viktiga opinionsbildare är de förra riksbankscheferna Lars Wohlin och Bengt Dennis. De anser att beslut om valuta- och penningpolitik ska ligga hos riksbanken. Dessutom ifrågasätter de varför vi ska lämna kronan. Ekonomin fungerar bättre för länder utanför euroområdet som i Storbritannien, Danmark och inte minst Sverige.

En som är mycket insatt i dessa frågor är naturligtvis vår näringsminister Leif Pagrotsky och han säger nej. Han tror inte att det är bra för Sverige att gå med i valutaunionen. Han avfärdar också Göran Perssons påstående att Sverige skulle få större inflytande genom ett EMU- medlemskap. Detta stör statsministern som argumenterar för att Sverige ska påverka EU och framför allt verka för större öppenhet. Det klingar synnerligen falskt när han samtidigt försöker lägga munkavle på ministrar och statssekreterare.

En av de viktigaste grupperna i EMU-motståndet består av personer som är emot EU. Nyligen publicerad statistik från EU visar att svenskarna är de mest kritiska till Europeiska Unionen. Flertalet anser inte att Sverige fått ut något av medlemskapet.

En huvuduppgift för Folkrörelsen Nej till EU är att mobilisera dessa väljare. Det är av avgörande betydelse att alla som är motståndare till EU som sådant, också går och röstar nej till EMU. Ett nej till EMU innebär inte att Sverige lämnar EU. Men ett EU-medlemskap utan EMU är trots allt bättre än ett medlemskap i EMU. Utanför EMU har Sverige har ett större självbestämmande över den ekonomiska politiken.

Om inte vi EU-motståndare går till vallokalerna och röstar nej till EMU är risken stor att folkomröstningen resulterar i ett ja till EMU. Det skulle förstärka EU-medlemskapets negativa konsekvenser och göra det ännu svårare att på sikt lämna EU och återupprätta ett självständigt Sverige.

Ja-sidan påstår att det ska bli nya jobb, lägre ränta, lägre priser osv. Men vem som ska betala övergångskostnaderna talar de inte om. En studie av kostnaderna för finska kommuner visar att en stad av Uppsalas storlek fick betala 30 miljoner för omställningen. Då kan man räkna ut vad notan kommer att bli i Göteborg, Stockholm och andra kommuner. Kommunförbundet kräver att staten ska betala. I slutändan blir det således i alla fall medborgarna.

Ingen talar heller om till vilken kurs kronan ska knytas vid ett ja till euron. Det enda som sagts är att kronan troligen kommer få ett högre värde än idag. Det betyder sämre konkurrensförhållande för näringslivet. Varför finns inte den frågan med i debatten?

Förra gången lovade ja-sidan guld och gröna skogar. Idag vet vi bättre. Vi vet också hur det går för Tyskland.

Låt inte ja-sidan lura oss en gång till.

EMU-anhängarna har pengarna, men vi har argumenten. Nu ger vi järnet. Se till att alla EMU- och EU-motståndare går till valurnorna den 14 september. Då vinner vi folkomröstningen!

Ingela Mårtensson
Ordförande Folkrörelsen Nej till EU

KRITISKA EU-FAKTA Nr  86 September 2003