Schengen är ett europeiskt apartheidsystem Genom Schengenavtalet skulle man plötsligt kunna resa inom Europa utan pass. Vilket var en stor grej. En jättegrej. Åtminstone så som det framställdes av EU-fantasterna. Plötsligt skulle man kunna ta och spontan-kvista ned till Medelhavet utan att först åka hem till lägenheten och hämta passet. Fri och rörlig. Precis som i den där dokumentären som gick på tv för ett tag sedan som handlade om Stureplan-kidsen som satt och pratade om vikten av spontanitet. Som lojt slängde en blick på klockan med livstidsgaranti samtidigt som lunchtimman sakta gled över i ā la carte och sa: tjaaa, vad säger ni, ska vi vara lite crazy och dra ned till Rivieran med sju-flyget? Typ. Och det förstår man ju. Att passet säkert kan vara en hämmande spontanitetsfaktor i sådana lägen, och för den typen av EU-medborgare. För den typen av resenärer som räknar avstånd i restid och inte i pengar. Själv tillhör man ju annars ett klientel som snarare tycker att passet är en del av hela utlandsupplevelsen. Som gillar skyltar där det står Domestic, och som inte riktigt kan se fördelarna med att en flight till Barcelona plötsligt ska kännas som att åka fram och tillbaka till Nortull med 46:an Men okej. Sådant kan man ha överseende med. Det är värre med det andra. För nu har det visat sig att Schengen inte riktigt fungerar som man hade tänkt sig, och därför har justitiedepartementet tillsatt en utredning som bland annat ska se över möjligheten att, precis som i Frankrike och Belgien, införa en lag som kräver att alla i Sverige måste bära en nationell ID-handling. Inte bara när vi reser. Utan ständigt och jämt. En skyldighet att kunna identifiera sig var man än befinner sig. På gatan och i vardagen. När man ska kvista ned till den lokala videobutiken runt hörnet och när man ska lämna ungarna på dagis. Och det är ju inte utan att man har lite svårt för att se vinsten i det hela. Passtvång på väg till Konsum, för att man ska kunna resa utan pass när man reser utomlands. Det låter som ett utkast till en halvkass pessimistisk framtidsroman. Ändå är det redan verklighet i flera Schengenländer Och man sitter där med en begynnande känsla av obehag, för man vet att gränserna inom Europa inte på något sätt har försvunnit. Att de bara har förändrats. Att européer med "fel" hudfärg plötsligt tvingas att legitimera sig på väg mellan jobbet och hemmet, medan en australier med "rätt" hårfärg kan resa runt inom EU utan problem. Vad händer egentligen när gränsen mellan borta och hemma inte längre är en geografisk gräns som man kan resa fram och tillbaka över? När det i stället är utseendet som bestämmer var gränserna ska gå. Hur känns det när ens hemland plötsligt blir en enda stor passkontroll? För vissa. När vardagen känns som en evighetslång promenad genom tullen Redan nu finns det de som har börjat vänja sig vid tanken på att en del av befolkningen ska minska sitt svängrum, för att en annan del av befolkningen ska få mer. Att vissa ständigt blir stoppade för ID-kontroller i vardagen, för att andra ska slippa packa passet när de reser utomlands. Och jag tänker att alla EU-medborgare är lika. Men en del EU-medborgare är mer lika än andra, i detta nya europeiska apartheidsystem som kallas Schengen. LENA SUNDSTRÖM KRITISKA EU-FAKTA Nr 87 Oktober 2003 | 
