Ska förlorarna skriva folkomröstningens historia?

Det svenska etablissemangets nederlag i euroomröstningen kan jämföras med lanseringen av Ford Edsel på 1950-talet.

Bilen var osäljbar trots de mest omfattande marknadsundersökningar, reklam- och pr-aktiviteter.

Trots en halv miljard kronor i insats led ja-sidan ett av de största nederlagen i de svenska folkomröstningarnas historia. Nu försöker de ta revansch genom en felaktig historieskrivning.

Ja-sidan hävdar att det bara är vänsterväljarna – de lågutbildade, de ekonomiskt svaga, bidragstagarna, glesbygdsborna – som röstat nej och avgjort folkomröstningen.

I verkligheten är det de borgerliga väljarna som säkrat nej-resultatet. Hade dessa väljare röstat som i EU-valet 1994 hade ja-sidan segrat.

Ja-majoriteter av betydelse finns bara i Stockholms län. I Skåne är resultatet mycket jämnt, endast 0,4 procentenheter till ja-sidans favör. Skånevalet avslöjar att många borgerliga väljare från ja-partierna (m, fp och kd) har valt att lägga sin röst för nej-sidan.

Sällan har valmanskåren röstat så lika i olika delar av landet.

Dåliga kunskaper och "fast i det gamla" har varit en vanlig förklaring från näringslivet och ja-partierna till valresultatet; nej-röstarna skulle inte ha förstått villkoren för framgång i ett modernt samhälle.

En lustighet är att företagen i Strömsund har en högre tillväxt än genomsnittet för svenska företag, samtidigt som Strömsund har rekord i nej-röster, 86,3 procent. Det blir en bedövande nej-majoritet – även om man skalar bort dem som står utanför arbetsmarknaden.

Ekonomin spelade större roll för nej-röstarna. Ja-sidans anmärkningsvärda valförlust borde leda till självrannsakan, inte till kritik av väljarna. Förlusten är lätt att förklara.

En ekonomi i fritt fall i början av 1990-talet minskade tilltron till våra politiker.

IT-kraschen, vidlyftiga affärer i ABB, Skandia och andra storbolag och nu Svenskt Näringslivs slösaktiga kampanj för euron förstärkte misstron mot etablissemanget och dess förmåga att handskas med både pengar och information.

Strömmen av rapporter av tvivelaktig kvalitet om EMU:s överlägsenhet skapade inte tilltro, och det gjorde inte heller ja-sidans informatörer som var bättre avlönade än kunniga.

Medlemmarna i organisationen Medborgare mot EMU hade stor erfarenhet från näringsliv, universitet och politik och en "gammaldags" respekt för kunskaper och intellektuell ärlighet.

Redan under hösten 2002 publicerades uppmärksammade artiklar i Dagens Industri men också i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Dessa präglade debatten under våren 2003

Opinionssiffrorna svängde, och från maj 2003 hade nej-sidan ett stabilt försprång med 10-15 procentenheter.

Kunskaper vann över glättade pr-insatser. Förståelsen för de risker EMU skapar bredde ut sig, och den bäddade för bra kontakter över tidigare oöverstigliga politiska blockgränser.

Detta leder inte enbart till en djupare insikt om ekonomiska problem, utan också om olika sociala och politiska villkor.

Det är ökad förståelse av detta slag som gör det möjligt att städa undan en rad gamla politiska missgrepp.

Margit Gennser
ordförande i Medborgare mot EMU och före detta riksdagsledamot (m)

KRITISKA EU-FAKTA Nr  87 Oktober 2003