VI VANN!
Tack alla ni som bidrog till att vi fick en sådan härlig seger i folkomröstningen! Ska jag vara ärlig så kände jag mig osäker in i det sista om nej-sidan verkligen skulle vinna med tanke på alla resurser som ja-sidan förfogade över. Opinionsundersökningarna såg väldigt bra ut – nästan för bra – under hela kampanjen. Men trots det visste vi inte vad ja-sidan skulle komma med den sista veckan – det var ju då valet skulle avgöras enligt experterna. Det var under sista veckan vi förlorade förra gången. När det fyra dagar före omröstningen såg klart ut för en nej-seger, så inträffade det oerhörda våldsdådet mot utrikesminister Anna Lindh rum. Det blev ett fruktansvärt slut på EMU-kampanjen och det var inte helt lätt att glädjas åt resultatet på valnatten. Nu har det gått en tid och vi har fått lite perspektiv. Då måste man konstatera att det var fantastiskt att vi kunde vinna så övertygande. Det var viktigt i den uppkomna situationen. Ja-sidans frontfigurer verkar chockerade och skyller på varandra. Samtidigt utmålas de som röstat nej som dumma, okunniga, rädda för det nya och att ha en uppfattning om att de tillhör en särart. Detta är rent oförskämt. EU-kommissionens ordförande Romani Prodi utfrågades i radions lördagsintervju och instämde i den kören. Han hade ju träffat affärsmän och politiker från Sverige och de hade inte alls denna negativa uppfattning om euron. Dessa uttalanden från ja-sidans ledare understryker den klyfta som finns mellan etablissemanget och folket. Det är skrämmande. Samtidigt visar valundersökningen att människor röstat nej av demokratiska skäl. Makten flyttas från svenska politiker till byråkrater och bankdirektörer i Bryssel och Frankfurt. Dessutom har den ekonomiska situationen i euroländerna inte övertygat svenskarna om att vi bör gå med valutaunionen. Ja-sidan säger att vi är osolidariska – med vem? Ska vi solidarisera oss med tyskar, fransmän och italienare för att de inte klarar av sin ekonomi samtidigt som dessa länder slår vakt om en jordbrukspolitik som utarmar de fattigaste länderna i världen? Ja-sidans argument var att alla andra är med och då ska väl vi också gå med. Det är inget argument. Det är mycket lättare att bara hänga med – det är svårare att stå emot grupptrycket. Det gjorde en klar majoritet av medborgarna i Sverige och det ska vi vara stolta över. Margot Wallström klagade på det politiska ledarskapet vad gäller EU. Det kan man hålla med om för var fanns EU-frågorna i förra valrörelsen? Om riksdagskandidaterna hade deklarerat sina uppfattningar om EU och dess utveckling så hade kanske riksdagen sett annorlunda ut. Men man valde att mörka och trodde uppenbarligen att när valet väl var över så skulle den EU-positiva majoriteten kunna övertyga medborgarna om eurons förträfflighet. Men trots att ja-sidan hade de ekonomiska resurserna och medierna på sin sida så valde 56 procent av folket att rösta nej. En klar majoritet av folket var inte dumma och inte okunniga. Nej, de trodde inte på etablissemangets fagra löften och oheliga allianser. Framför allt gladde det mig att Svenskt Näringslivs enorma satsning i form av oändliga mängder av glättigt gratismaterial, annonser, affischer och anställda kampanjarbetare inte kunde köpa ett ja. Därmed blev valet en seger för demokratin. Det var också en seger att så många gick och röstade. Nu gäller det att inte slå sig till ro med segern mot valutaunionen. Redan den 4 oktober startade regeringskonferensen om förslaget till konstitution för Europeiska unionen. Nu tar vi nya tag. Ingela Mårtensson
Ordförande Folkrörelsen Nej till EU
KRITISKA EU-FAKTA Nr 87 Oktober 2003
| 
