EU har under de senaste åren haft en rad konflikter med supermakten USA. Det har handlat om krisen i Mellanöstern, kampen mot "terrorismen", kriget i Afghanistan och, framför allt, invasionen och ockupationen av Irak.

Dessa konflikter kan ses som utslag av EU:s, eller i vart fall en del EU-länders, försök att frigöra sig från det amerikanska inflytandet.

Denna ambition har också satt tydliga avtryck i det förslag till ny konstitution som för närvarande diskuteras och förhandlas inom EU. Enligt förslaget ska EU utveckla ett gemensamt försvar och en mindre grupp EU-länder ska kunna gå före och bilda en försvarsunion.

Konstitutionsförslaget har fått USA att reagera. USA anser att Natos ställning som Europas och Nordamerikas gemensamma försvarspakt genom det här förslaget är hotad och framförde tung kritik redan i somras. Och riktigt nervösa blev amerikanerna efter ett fransk-tysk-brittiskt möte i Berlin i september.

Där försäkrade överraskande den brittiske premiärministern Tony Blair att hans land stödde de planer som Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder och Frankrikes president Jacques Chirac tidigare lanserat. Blair, angelägen om att läka såren inom EU efter Irakkrisen, tog i så att Washington baxnade. USA:s Natoambassadör, Nicholas Burns, talade om "ett av de största hoten mot Nato någonsin"

På EU-toppmötet i Bryssel i mitten av oktober backade den brittiske regeringschefen. Blair sade att vad EU än tar för sig på försvarsområdet så får Natos position aldrig äventyras. En stor majoritet av nuvarande och blivande EU-stater runt toppmötesbordet stödde honom. Artiklarna ska "arbetas om", heter det. Det betyder att formuleringarna ska bli så oprecisa att de kan tolkas allt efter tycke och smak.

Planerna på ett fördjupat försvarssamarbete mellan några av unionens länder sköts kanske i sank på kort sikt. Men oron, framför allt i USA, är fortfarande stor över att EU är på väg att skapa en konkurrent till den drygt 50-åriga militäralliansen Nato

Natoländernas ambassadörer höll några dagar efter EU-toppmötet ett extramöte för att diskutera EU:s försvarssamarbete. Mötet mellan de 19 medlemmarna i försvarsalliansen hade inkallats på begäran av den amerikanske ambassadören Nicholas Burns. Han hoppades få ett klarläggande om vad som är på gång från de Natoländer som också är EU-medlemmar. Få ville efteråt ge offentlighet till vad som sades under det två en halv timme långa mötet. En diplomat talade till och med litet nedlåtande om att det här nog "mest varit samtalsterapi för Burns". Men så lättsinnigt kan den amerikanska reaktionen inte avfärdas.

Det som framför allt oroat USA är planerna på att EU ska upprätta ett eget militärt högkvarter som ska kunna leda krishanteringsoperationer utan Nato. Idag finns ett avtal mellan EU och försvarsalliansen som gör att EU-länderna kan utnyttja Natos stabsresurser.

Motsättningarna inom Nato visar hur känslig EU:s säkerhetspolitik är. Det förklarar också varför Storbritanniens premiärminister vacklar mellan Washington och Paris.

Tony Blair, pressad att vara både EU och Nato till lags, säger att det kan vara viktigt att Europa bygger ut sin gemensamma militära kapacitet men samtidigt undviker dyrbara fördubblingar (två militära högkvarter till exempel)

USA har alltid varit kluvet till tanken på en stärkt europeisk försvarskapacitet. Pentagon och Vita huset önskar förvisso att Europa tog ett större ansvar och ökade sina försvarsutgifter. Men pengarna ska läggas i Natopotten och USA ska hålla i taktpinnen.

I Financial Times skriver kolumnisten Philip Stevens att Bushadministrationen vill "söndra och härska". Tidigare administrationer har alltid, hur starka spänningarna än må ha varit över Atlanten, försäkrat att USA föredrar ett sammanhållet och starkt Europa.

Idag, skriver Stevens, anser vicepresident Dick Cheney och försvarsminister Donald Rumsfeld att USA:s "hegemoni tjänas bäst av ett splittrat Europa ur vilket de kan plocka ut koalitioner av villiga"

Toppmötet i Bryssel var det första riktiga toppmötet där 25 länder deltog. En slutsats man kan dra är att den gamla fransk-tyska ledarduons inflytande försvagats i denna geografiskt utvidgade union.

Efter några år av gnissel i relationerna förefaller Paris och Berlin nu mer samspelta än någonsin. Jacques Chirac fick till och med förtroende att agera stand-in för Gerhard Schröder under Brysseltoppmötets andra dag.

För några år sedan hade initiativ från ett så sammansvetsat tysk-franskt par utan svårigheter fått hela EU med sig. I det utvidgade EU är det svårare. De forna öststaternas enhetliga agerande under EU-toppmötet antydde att de fått och accepterat instruktioner från Washington. Paris och Berlin behöver få London med sig för att kunna fortsätta dominera EU

Storbritannien värnar traditionellt om starka band över Atlanten. Men britterna försökte inte längre, som i våras, bygga allianser mot Frankrike och Tyskland, utan med dem. Det är en viktig förändring. För Tony Blair, såsom ledare för Europas starkaste militärmakt, är försvarssamarbetet en möjlighet att spela en central roll på den europeiska politiska scenen.

Mycket talar för att Tony Blair i sin balansgång mellan Europa och Amerika till sist sätter ner foten hos sina europeiska allierade i Paris och Berlin – och att dessa i sin tur är beredda att gå London ganska långt till mötes för att EU:s tre stormakter ska kunna agera tillsammans.

GÖSTA TORSTENSSON

KRITISKA EU-FAKTA Nr  88 November 2003