Efter det att förslaget till ny EU-grundlag presenterats i somras har regeringens representant  i EU:s framtidskonvent Lena Hjelm Wallén (s) och riksdagens utsedda ledamöter Göran Lennmarker (m) och Sören Lekberg (s) vid  möten i EU-nämnden och i andra offentliga sammanhang bedyrat hur lyckad den så kallade konventsmetoden var.

Dessutom har nyligen Håkan Jonsson från Kommerskollegium samt föredraganden i riksdagen Hans Hegeland skrivit en bok som lovordar arbetet i konventet som en modell för framtiden. För Hegeland fungerade konventet som ”en gigantisk studiecirkel”.

Detta är emellertid en genomfalsk bild som effektivt torpederas i en ny bok – ”The Making of Europe’s  Constitution” – av det engelska underhusets representant i konventet Gisela Stuart. Hennes kritik får extra tyngd genom att hon också ingick i konventets presidium som företrädare för de nationella parlamenten. Hon är också tidigare minister.

Som EU-anhängare kritiserar hon med stor kraft arbetet i konventet och går ut med ett klart avståndstagande till EU-grundlagen. Hon skriver att med 16 månader i konventet förbyttes hennes begeistring till en början mot ett stort bekymmer: ”Själva processen i konventet var fyllt med oregelbundenheter, stöpta av en politisk elit i stort sett utan ansvar inför väljarna och som agerat för ett bestämt resultat redan från början”.

Konventets månatliga sammankomster skars ner till en talarlista. Redan från början var man inställd på att inte göra några omröstningar. Tusentals ändringsförslag lades fram, men som konventsledamöterna inte öppet kunde följa hur de kom att behandlas.

Först under konventets sista månad, skriver Stuart, fick vi tolkbistånd så att vi kunde få översatta inlägg i konventssalen, och vi fick en assistent som kunde ge oss visst juridiskt bistånd. Det mesta av de texter som presenterades vid denna tidpunkt var nästan enbart på franska.

Stuart bekräftar att i praktiken styrdes konventet av de tre ordförandena; Giscard d’Esta-ing som ordförande samt de två vice ordförandena, Guiglio Amato som kom med eleganta kompromisser och Jean-Luc Dehane som fick igenom dem.

I slutfasen ställde sig de ursprungliga EU-länderna (Frankrike, Tyskland, Belgien, Holland, Luxemburg och Italien) bakom EU-grundlagsförslaget från de tongivande i presidiet. Det gjordes tydligt klart att övriga länder inte skulle få ändra på något som nu var beslutat.

Politiskt är Stuart bland annat förskräckt över artikel 24.4 som ger statsministrarna rätt att ändra i författningen på egen hand i framtiden om de bara är överens. Detta är en helt annan beskrivning än den glättiga bild som de svenska konventsledamöterna torgför.

Socialdemokraten Stuart uttrycker det självklara, att demokratisk trovärdighet kräver att både parlamenten och folken är med i processen. Hon skriver att ”vi inte skall vara säkra på att folket är enigt med sina politiska ledare om den riktning utvecklingen skall ta”.

Hittills har Blairregeringen liksom Perssonregeringen avvisat en folkomröstning. Stuart vill ha en sådan. Hennes bok och politiska tyngd ökar pressen på Tony Blair att uppfylla kravet.

Jan-Erik Gustafsson