Kristen fundamentalism eller kuriosa? Det är frågan. Här på kontinenten pågår debatten för fullt om innehållet i det framlagda förslaget till ny grundlag för den Europeiak unionen. Idag femton länder, om ett halvår troligtvis tjugofem och om ytterligare ett fåtal år tjugoåtta.

Den första december deltog jag i en debatt med representanter från de svenska politiska partiernas företrädare i Uppsala. Jag fann då, inte helt oväntat, att jag inte längre är 100 procent svensk.

Drygt åtta års intensivt EU-arbete/debatterande har satt spår i min skalle.

Låt mig ge er ett exempel. Den, nu till Brasilisen deporterade, förra jämställdhetsministern Margareta Winberg, har vid några tillfällen i hemmadebatten dristat sig till att nämna Vatikanstatens närvaro i politiken och det har blivit ett ”herrans liv”.

Här i EU-parlamentet är kristdemokraterna den största partigruppen. Dessutom omväljs val efter val två herrar från Holland, sprungna ur ett parti som inte ens anser att kvinnor ska ha rösträtt. Kalvinister. Åtskilliga är de debatter som handlat om kvinnors mänskliga rättigheter – som rätten till fritt val och säkerhet att avbryta en oönskad graviditet, homosexuellas rättigheter, likhet inför lagen. Listan kan göras lång. Makt, kontroll och ägande dominerar motiven i debatten. I fokus: den vite, ”framgångsrike” mannen, självklart kristen – i någon mån.

Jag tror inte på Gud, men jag tror på Vatikanstaten, den finns. De har till och med en egen euro.

Vatikanstaten finns i FN, i Europarådet – överallt. Man kan bara undra hur många ”Opus Dei” som sitter i spanska regeringen exempelvis.

När konventet startade sitt arbete med att forma förslagen till ny gemensam grundlag fanns Vatikanstaten på plats och in i de första skrivningarna kom att den Europeiska unionen skulle baseras på kristen värdegrund. Detta filades sedan ner under arbetets gång, men fortfarande får kyrkan en klar särställning i fördragstexten.

De italienska, irländska, polska, maltesiska regeringarna är högst förgrymmade över att texten tvättats och vill se Gud markerad redan i inledningen. Eller som det sägs av mer diplomatiskt lagda politiker: att Gud bör vara en del av konstitutionen. Alf Svensson vädrar morgonluft i den svenska riksdagen.

Nå, skulle detta nu vara så farligt, vi har ju hemma i konungariket fått en kristen värdegrund i skolan och ungarna mobbar ju varandra lika friskt som innan...

Jo, här har jag lärt mig att det är viktigt – sett utifrån EU-rättslig grund. Hemmavid brukar förarbeten till lagtext åberopas om knepigheter uppstår. Så icke i EU-rätten. Hur kul blir det i en författningsdomstol?

Kampen går vidare här på kontinenten. Biskopar, församlingar, enskilda och politiker kämpar, som i alla krig, med Gud på sin sida. Hemma i Sverige går EU-diskussionen såsom den gjort sedan folkomröstningsdebatten 1994. Vem vill in – vem vill ut.

Nu vill man få in Gud. Snacka om utvidgning! Men i mitt hemland talas det mest om tekniska konstitutionsfrågor. Allt är lugnt, ”som ett socialdemokratiskt partiprogram”, som svenske Jan Andersson sammanfattade grundlagsförslaget. F-n tro´t!

MARIANNE ERIKSSON
EU-parlamentariker för vänsterpartiet