Leve EU-motståndet!

Folkomröstningen om EMU visade tydligt att det finns en starkt kritisk inställning till EU hos det svenska folket. Motståndet kan enligt min mening grovt delas in i tre grupper.

Den första gruppen består av personer som i grunden är emot EU. De röstade nej 1994 och har samma uppfattning idag. I den andra gruppen finns de som 1994 var för ett svenskt medlemskap i EU, men som nu tycker att unionen utvecklas i fel riktning. EU håller på att bli en EU-stat och det är de emot.

Den tredje gruppen är kanske den mest intressanta. Den består av ungdomar som inte hade rösträtt 1994 och som är kritiska till EU. Trots all propaganda som näringslivet vräkt ut i skolor och på bibliotek så är de emot. Heder åt dem. Denna grupp ger EU-motståndet hopp inför framtiden. EU-motståndare är inte någon utdöende art i vår herres hage.

Det måste ha varit en chock för etablissemanget att uppleva att en mycket klar majoritet av medborgarna inte delar deras uppfattning i EMU-frågan. Mest nedslående måste det ha varit att bli varse att 70 procent av ungdomarna mellan 18 och 21 år röstade nej till EMU.

Hur tacklar man nederlaget på nej-sidan? När det gäller den nya grundlagen för EU så vill ja-sidan absolut inte ha någon folkomröstning. Den risken tar man inte en gång till. Folkets vilja är man uppenbarligen inte intresserad av. Socialdemokraternas kommande frontfigur i EU-parlamentet Inger Segerström är upprörd över att Sören Wibe bildar en ny förening inom (s) som kräver folkomröstning om grundlagen. Den frågan ska hanteras internt, tycker hon. Diskussionerna kring partiernas kandidat- listor inför EU-parlamentsvalet i juni i år talar också sitt tydliga språk. När socialdemokraternas lista var klar visade det sig att alla EU-kritiker hamnat långt ner. Göran Persson kommenterade detta med att han inte visste vilka som var för eller emot. Hur trovärdigt är det? Vem minns inte munkavledebatten i EMU-omröstningen?

EU-kommissionären Margot Wallström förstår inte varför EU-kritiker över huvud taget ska sitta i EU-parlamentet. Enligt hennes mening ska representanterna vara konstruktiva. Konstruktiv betyder att man ställer upp på förslagen. Det verkar ha varit Sveriges signum under hela medlemskapet. Antingen det gällt alliansfrihet, alkoholfrågor, invandrarfrågor eller terrorism. Listan kan göras ännu längre. Folkpartiets ledare Lars Lejonborg tycker  inte att det behövs ett nytt EU-kritiskt  parti (lista) som framför allt riktar sig till socialdemokratiska och borgerliga EU-kritiker i det kommande EU-parlamentsvalet. Folkpartiet är ju kritiskt till EU, påstår han. Ska han säga som företräder ett parti som är det mest positiva till bildandet av en EU-stat!

Det är uppenbart att ja-sidan vill att EU-motståndare varken ska höras eller synas. Nu gäller det för alla att gilla läget.

Det finns ytterligare tendenser som är bekymmersamma. När EU-motståndet vunnit sin största seger, då börjar diskussioner inom de enda partier som varit för ett utträde ur unionen att diskutera just det kravet. Vi kan ju se hur det har gått med danska partier som bytt sida.

För egen del anser jag att det är oerhört viktigt att EU-motståndet i Sverige hålls levande. Det måste finnas organisationer, partier och enskilda personer som på djupet sätter sig in i EU:s komplicerade värld och gör en kritisk granskning. I min sista ledare i Kritiska EU-fakta vill jag passa på att tacka tidningens redaktör Gösta Torstensson för hans idoga arbete med att följa EU:s utveckling och inte minst studera alla traktat. Det är oerhört viktigt för Nej till EU:s trovärdighet. Hur många har gjort det? Inte är det många ledamöter i riksdagen – det kan jag lova.

Tack alla EU-motståndare! Tillsammans gör vi ett nödvändigt arbete för vår demokrati.

Leve EU-motståndet!

Ingela Mårtensson