Vid europeiska rådets möte i Bryssel den 17-18 juni enades EU:s stats- och regeringschefer om den nya konstitutionen. Men in i det sista drabbade EU-ledarna samman.

Ett ordkrig utbröt mellan två av unionens toppfigurer. Den brittiske premiärministern Tony Blair kritiserade öppet Frankrikes president Jacques Chirac. Inför journalister ansåg Blair att både Chirac och Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder försöker köra över övriga EU-länder.

– EU består numera av 25 länder, inte sex som en gång i tiden, inte två och absolut inte av ett, sade Tony Blair i ett syrligt uttalande adresserat till Jacques Chirac

Chirac hade på toppmötets första dag kritiserat britternas krav på att konstitutionen inte ska överföra mer makt till EU på en rad områden.

– Det var olyckligt att president Chirac attackerade våra positioner redan innan förhandlingarna verkligen börjat, sade Blair.

Den franske presidenten gick till motoffensiv när förhandlingarna om konstitutionen återupptogs under toppmötets andra dag.

– Det är inte acceptabelt att Storbritannien nu håller på att vattna ur den nya grundlagen, sade Chirac.

EU:s diplomater slet i de slutna sammanträdesrummen. Under eftermiddagen presenterade toppmötets ordförande, Irlands premiärminister Bertie Ahern, två nya kompromissförslag för förhandlingarna om konstitutionen. Konflikterna verkade nästan oöverstigliga. Beskeden och motbeskeden haglade om varann. Toppmötet skulle sluta klockan sex på kvällen. Men det tog fem timmar till innan EU:s stats- och regeringschefer  kunde skåla i champagne. Ett nytt fiasko hade undvikits. Efter mer än ett halvt dygn av oavbrutna förhandlingar hade unionen fått sin nya konstitution. Det blev en typisk kompromiss, urvattnad jämfört med det förslag konventet lade fram för ett år sedan.

En stor stridsfråga gällde vilket inflytande de olika länderna skulle få i det lagstiftande ministerrådet. Den nya överenskommelsen säger att de flesta beslut i framtiden ska tas med ”dubbel majoritet”. Det innebär minst 55 procent av medlemsländerna som tillsammans representerar 65 procent av unionens befolkning.

Även Polen och Spanien, vars motstånd mot nya röstregler stjälpte en uppgörelse vid toppmötet i december, kunde denna gång acceptera förslaget. Men i det sista kämpade Finland, tillsammans med ytterligare tolv mindre länder (dock inte Sverige), för att värna de små ländernas inflytande i det nya stor-EU. De krävde att att tröskeln för hur många medlemsländer som måste stå bakom ett förslag skulle höjas till 58 procent. Först efter ett tillägg att besluten måste ha stöd av minst femton medlemsländer, gick de med på ordförandeskapets förslag. Så länge unionen består av 25 länder innebär tillägget att kravet på medlemsstöd i praktiken motsvarar 60 procent av länderna.

I och med att tröskeln höjs för folkmängden sänks kraven för ”blockerande minoritet”. Men för att förhindra att ett par av de största länderna ensamma ska kunna blockera ett beslut tillfogas regeln att minst fyra länder måste ingå i en ”blockerande minoritet”. Majoritetsbesluten kan också på begäran av ett antal medlemsländer fördröjas.

En annan stridsfråga var EU-kommissionens sammansättning. Idag har kommissionen 30 ledamöter, två från de stora länderna, en från de små. Från november blir det en från varje land, totalt 25. Konventets förslag var att från och 2009 begränsa kommissionen till 15 ledamöter, inklusive ordföranden samt en utrikesminister som vice ordförande. Även här satte sig en grupp om 13 mindre länder, anförda av Finland och Österrike, på tvären och ville slå vakt om en kommissionär per medlemsland. Lösningen blev en kommissionär per medlemsland fram till 2014. Sedan begränsas ledamöterna till två tredjedelar av antalet medlemsländer. Platserna ska då rotera jämlikt mellan medlemsländerna. Det återstår att se hur Tyskland och Frankrike definierar ordet ”jämlikt”.

Den största stridsfrågan i förhandlingarna gällde den nationella vetorätten. Här stod Storbritannien mot Frankrike och Tyskland. Britterna vägrade överge enhälligheten ”inom om åden som är av vitalt nationellt intresse”. Sådana områden är ”exempelvis skatter, socialförsäkringar, försvar, utrikespolitik, och nyckelområden inom straffrätt, framtida fördragsförändringar och finansiering av EU:s budget”, såsom det heter i det manifest labourpartiet presenterade inför valet till EU-parlamentet.

Resultatet av förhandlingarna blev att Storbritannien i princip fick gehör för sina krav. Ytterligare ett 20-tal områden, där besluten i dag måste vara eniga, ska beslutas med majoritet i ministerrådet, exempelvis asyl- och migrationspolitik. Men vetorätten behålls på en rad områden, bland annat inom socialförsäkringsområdet och utrikespolitiken.

På det rättsliga och inrikes området kombineras majoritetsbeslut med en slags nödbroms, som gör att ett enskilt land kan lyfta en fråga till Europeiska rådet om nationella intressen står på spel. Därefter kan ett begränsat antal länder släppas iväg i ett fördjupat samarbete. De kan bestämma att sinsemellan fatta majoritetsbeslut.

Efter grundlagsfiaskot vid toppmötet i december talade de franska och tyska ledarna mycket om A- och B-lag i unionen, om att villiga medlemsländer skulle bilda förtrupper för att fördjupa samarbetet på områden där övriga medlemsländer satte klackarna i backen.

Det talet tonades ner under våren när maktkampen inom EU gick Frankrikes och Tysklands väg, men Tony Blairs hårda kamp för sina ”röda linjer” har gjort att idén om förtrupper med stor sannolikhet kommer att aktualiseras igen.

Den nya grundlagen öppnar för detta. Den öppnar för att i ett läge där Storbritannien inte vill gå vidare med majoritetsbeslut i kampen mot ”internationell brottslighet” kan en grupp medlemsländer bilda en liten Brottsbekämpningsunion där besluten tas med kvalificerad majoritet. Franske presidenten Jacques Chirac uttryckte vid slutpresskonferensen sin stora belåtenhet med detta.

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 91 juni 2004

Tillbaka eller Startsidan