Lite drygt 24 procent röstade på socialdemokraterna. Med 37 procents valdeltagande betyder det att cirka 9 (!) procent av de valberättigade lade sin röst på partiet. Enligt valforskare har socialdemokraterna inte gjort ett sämre val sedan landstingsvalet 1911. Resultatet är inte en förlust, det är en katastrof.

I alla val som rört EU har kritikerna inom partiet varit i majoritet. I fjolårets EMU-val röstade en majoritet av partiets väljare och bortåt 70 procent av LO-folket nej. Vi som den gången arbetade mot en anslutning till valutaunionen väntade oss, något naivt kanske, att resultatet skulle leda till en allvarlig självprövning inom partiet. Icke så. Redan två dagar efter omröstningen såg sig partisekreteraren föranlåten att gå ut och offentligt näpsa partiets segrande nejsida. Utan någon som helst saklig grund påstod han att vi hotade att splittra partiet. Avsikten var tydlig: det gällde att sända en varning till partifolket att rätta in sig i ledet.

Storsegern i EMU-valet fick heller inga direkta konsekvenser för partiets EU-politik. Snabbt förklarade man att valresultatet inte skulle föranleda Sverige att begära undantag från förpliktelsen att delta i EMU. Och när ytterligare en månad gått hade partiet i riksdagen med stor enighet (jag var ende avvikaren) gett klartecken för förslaget till ny EU-grundlag. Samtidigt förklarade man, tillsammans med de andra EU-entusiastiska partierna, att denna gång skulle det absolut inte bli tal om någon folkomröstning. Folkomröstningar hotade den representativa demokratin menade man.

Och som grädde på moset kom så förslaget till EU-valsedel. EU-kritikerna var noggrant bortplockade och först på 31:a plats, på valsedelns baksida, återfanns en EU-kritiker. De första tio namnen hade alla lyfts in från kampanjledningen för den förlorande jasidan i EMU-omröstningen. Förutsättningarna för en valkatastrof var med andra ord utomordentliga. Margot Wallström legitimerade senare handlandet med att förklara att kritiker inte hade i EU-parlamentet att göra, något som vittnade om att demokratins elementa är terra incognita för vår röst i Bryssel.

Våra väljares tålamod är inte oändligt. Både under själva valkampanjen och vid andra möten har jag mött förbittring, besvikelse och uppgivenhet. Det handlar om ilska över bortplockade EU-kritiker och brist på förtroende för partiets representanter i EU-frågor. Alltför många upplever allför ofta att partiets budskap mer går ut på att skönmåla än att berätta sanningen. Den trista verkligheten är att förtroendet för partiet i EU-frågor ligger farligt nära nollpunkten hos majoriteten av våra väljare.

Och väljarna har rätt. Det finns en brist på uppriktighet och fullständighet i partiets beskrivning av EU. EU framställs som löftenas union, där samarbetet ger oss möjligheter vi eljest inte skulle ha haft. Man underlåter att berätta att EU lika ofta utgör en begränsning. Det är EU-regler som nu styr vår alkoholpolitik och som hotar vårt förbud mot barnreklam i tv. Det är EU som hindrar ett stopp för torskfiske och som nu hotar såväl Apoteksbolag som Systembolag och kollektivavtal. Allt detta vet väljarna.

Men det är sällan de får höra detta från vårt partis representanter eller läsa om det i våra valmanifest eller studiematerial. Väljarna undanhålls medvetet viktiga bitar av sanningen

EU:s kärnfråga är maktfördelningen mellan nationella parlament och EU:s institutioner. Men här är partiets budskap oftast mer fördunklande än förklarande. När jag och andra partikamrater började arbeta för en folkomröstning om den nya konstitutionen stämplades vi som illojala. Frågan skulle nämligen inte vidröras eftersom den hotade att störa partiets upplägg inför EU-valet.

Men maktfördelningen mellan Sveriges riksdag och EU har avgörande betydelse för våra möjligheter att föra en socialdemokratisk politik.

Under valrörelsen har jag inte hört någon officiell partirepresentant som uttryckt någon tvekan mot att ge EU-parlamentet mer makt. Tvärtom, retoriken har hela tiden gått ut på att EU därigenom blir mer ”demokratiskt” och ”effektivt”.

Men nu visar det sig att parlamentet blir genuint helblått, något som till stor del beror på det låga valdeltagandet. Ökad makt åt parlamentet innebär då att högerpolitiken permanentas. Om detta säger man inte ett ord till våra väljare.

Men väljarna vet. De ser vad som händer och drar sina slutsatser. Och för många blir det att socialdemokraterna är politruker som alla andra. Den trovärdighet som partiet har då det gäller till exempel den inhemska ekonomiska politiken saknas helt vad gäller EU. De röstar inte på partiet i EU-sammanhang eftersom de inte litar på att deras åsikter verkligen förs vidare av partiets officiella kandidater.

Det finns flera saker som kan göras för att återupprätta partiets trovärdighet. Först måste man förändra den tråkiga partikultur som finns i de flesta partier och som för oss skapat ett parti där ledning och medlemmar går helt i otakt.

Medan majoriteten av medlemmar och väljare är skeptiska så dominerar EU-entusiasmen totalt i partiets ledning. Och alla vet att den som går in i partiet med en kritisk hållning till den ökande överstatligheten och EU, kommer att få det svårt att få ledande poster. Det finns, för att nu använda ett populärt begrepp, en strukturell diskriminering gentemot EU-kritikerna i partisammanhang, något som tyvärr även gäller andra stora partier inom EU.

För det andra måste partiet bli mer uppriktigt om vad EU egentligen innebär. Huvudargumentet när vi en gång gick med var att Sverige och svensk socialdemokrati skulle hjälpa det ”Röda Europa” på traven. Men den trista sanningen är ju att fördragen och bestämmelserna om konkurrensen och den fria rörligheten binder oss vid en långtgående marknadsliberal politik. Det tjänstedirektiv som utgjort måltavlan för partiets valstrategi i denna valrörelse är ju endast en konkretisering av de bestämmelser som redan ingår i de fördrag vi skrivit under. Inte heller om detta har vi upplyst våra väljare.

Våra ambitioner på det sociala området inom EU förtjänar också att ställas mot demokratins och självbestämmandets principer. Ofta har jag inom partiet mött argumentationen att vi genom EU kan påverka till exempel Grekland att införa en mer generös föräldraledighet. Men Grekland är ju en demokrati. Om detta land väljer en regering som inte vill införa föräldraledighet. Vad har vi då för moralisk rätt att tvinga dem till det?

En partikamrat förklarade för mig att han ville påverka även Grekland i detta avseende. Alltså skall vi ge EU-parlamentet rätt att göra det. Men denne partivän är inte vald av det grekiska folket. När vi ger EU lagstiftningsmakt så innebär det att vi godkänner en mycket tvivelaktig demokratisk princip, nämligen att andra än valda representanter stiftar lagarna för ett land.

Mer klarspråk, mindre dunkelhet och skönmålningar är vad partiet behöver. Folk vill veta sanningen. De vill inte ha politiker som kollrar bort det väsentliga med lättköpt retorik.

När partivänner anklagar moderaterna för att rösta emot fria aborter i EU får man kanske en poäng. Men vill man långsiktigt vinna människors förtroende skall man samtidigt berätta att moderaterna röstade som de gjorde för att de inte vill att denna fråga skall beslutas på EU-nivå. Om man inte nämner detta, som är den politiska kärnfrågan i sammanhanget, blir allt billig demagogi.

Kommer då dessa förändringar att ske? Många tecken tyder på att så inte blir fallet. Utrikesminister Laila Freivalds förklarar att valresultatet tyder på att man måste intensifiera ”folkbildningsarbetet” vad avser EU. På ren svenska betyder det att folket åter har röstat fel, att de är oupplysta om de verkliga fördelarna med EU-samarbetet.

Och lika kategoriskt avvisar man en eventuell folkomröstning om EU:s nya grundlag. Vi har alltså bakom oss ett val där väljarna med all tydlighet visar att de inte vill överföra mer makt till EU. För vårt parti var valet en ren katastrof. Och vi har ett grundlagsförslag som, om det antas, innebär att en ordentlig portion nya maktbefogenheter förs till EU.

Men vad händer? Enligt presskommentarerna avfärdar partisekreteraren en folkomröstning med motiveringen att ”detta bara skulle skapa förvirring”. Att en majoritet av dem som ändå gick och röstade i söndags vill ha en folkomröstning avfärdas med att de var i minoritet eftersom valdeltagandet nu var bara 38 procent. Vad är detta? Alla vet att de som inte röstade är än mer negativa till EU och än mer benägna att vilja rösta om grundlagen. Fortfarande gäller tydligen regeln att det är bättre att finta och prata på än att ge klara och raka besked.

Min slutsats är att det i dag finns bara en person i partiet som kan genomföra en långsiktig sanering av partiet för att motverka sviktande trovärdighet. Det är naturligtvis Göran Persson. Vårt parti präglas av en stark lojalitet och har få dissidenter bland de partiaktiva.

Ombudsmännen, kommunalråden och riksdagsmännen, de som utgör stommen i partiets organisation, kommer av egen kraft aldrig att kräva en omläggning av partiets EU-politik. På gott och ont är de lojala mot den hårt arbetande partiledningen. Initiativen måste i detta fall komma uppifrån, som en reaktion på stämningarna underifrån.

En genomgripande förändring behövs. Varför inte visa en öppnare och mer lyhörd attityd till väljarna med ett tillkännagivande, till exempel i Björkvik, att Sverige ämnar hålla en rådgivande folkomröstning om förslaget till ny grundlag. Detta skulle signalera att socialdemokraterna är ett parti där man verkligen lyssnar på rörelsen.

Sören Wibe
riksdagsledamot (s)

Kritiska EU-fakta nr 91 juni 2004

Tillbaka eller Startsidan