FBI friar terrorstämplade svenskar
– men EU:s bannlysning består

Förenade Arabemiraten, mars 2002: ett team FBI-agenter försöker spåra det somaliska finansnätverket al-Barakaats hemliga affärer med al-Qaida och andra terrororganisationer. Amerikanerna har 15 tjänstemän vid landets centralbank till sin hjälp, de förhör i tiotals timmar Barakaats grundare och andra misstänkta personer, och de får full tillgång till ett arkiv där Barakaats alla penningtransaktioner finns registrerade. Dokumenten är i god ordning och sträcker sig långt tillbaka i tiden. Agenterna går igenom omkring två miljoner utvalda sidor och tar med sig 10.000 kopior och otaliga datafiler hem till USA för vidare granskning.

De hittar ingenting, absolut ingenting som kan styrka anklagelsen att Barakaat och associerade företag skulle utgöra ett kriminellt nätverk för finansiering av terrorism. Flera av de uppgifter som underrättelseorganen förmedlat visar sig i själva verket vara falska.

Inte heller omfattande FBI-operationer i USA har gett något belägg för misstankarna mot Barakaat. De källor agenterna haft har i stället avförts som opålitliga. Fallet är nedlagt.

Allt detta framgår av en bilaga till 11 september-kommissionens rapport, den officiella amerikanska granskningen av för- och efterspelet till attackerna mot World Trade Center och Pentagon 2001. Uppgifterna berör en av de största rättsskandalerna i modern svensk historia.

I november 2001 bannlystes Barakaat och anknutna organisationer av FN. Säkerhetsrådets sanktionskommitté ålade varje medlemsland att frysa nätverkets tillgångar och förhindra fortsatt verksamhet. Dekretet omfattade även individer som genom Barakaat ansågs främja internationell terrorism.

Tre svenska medborgare berövades på detta sätt varje möjlighet till egen försörjning. De var i lagens mening oskyldiga – ingen av dem anklagades för något brott, ingen lagfördes. Likväl stämplades de som medhjälpare till al-Qaida och fick sina liv söndertrasade.

Nu slås det alltså fast i en officiell amerikansk undersökning att misstankarna var grundlösa. Det fanns, heter det i rapporten, redan från början en ängslan "att regeringens brådska ... skulle utmynna i ett stort antal falska utpekanden ... Det visade sig ... vara fallet med utpekandena av al-Barakaat".

Detta offentliggjordes den 21 augusti i år. Men Barakaat förblir bannlyst och en av de tre svenskarna, Ahmed Yusuf, är fortfarande försatt i ekonomisk karantän.

Hur är det möjligt? USA:s president har rätt att egenmäktigt påbjuda långtgående ekonomiska sanktioner mot stater, organisationer och enskilda som sägs utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. Detta godtycke är genom en resolution antagen av säkerhetsrådet 1999 utsträckt till FN-systemet.

Det var "kaos" efter terrordåden, avslöjar studien från 11 september-kommissionen. Vita Huset lovade allmänheten att strypa penningtillförseln till al-Qaeda. Den ansvariga myndigheten skulle till sanktionslistan lägga minst ett nytt betydande namn var månad, "för att visa världssamfundet och våra allierade att Förenta Staterna menade allvar". Det fanns inte tid att jaga bevis. Sådant fick komma i efterhand.

Säkerhetsrådets sanktionskommitté fattar beslut utan någon rättslig prövning. Om ingen rest invändningar mot en begäran inom två dygn blir den bindande för FN:s alla medlemsstater. Så gick det till när Barakaat bannlystes. Ett fax inkom från Washington, ingen sa ett pip på 48 timmar, och så var tre svenska medborgare, jämte otaliga andra somalier i exil, berövade levebrödet.

FN har hela ansvaret, försäkrar Göran Persson. Verkligen?

"Ett flertal nyckelländer underrättades flera dagar i förväg" om det kommande ingripandet mot Barakaat, förklaras det i den amerikanska studien. Ett av länderna var, som Aftonbladet tidigare avslöjat, Sverige. Regeringen kunde ha vänt sig till sanktionskommittén med invändningar innan listan stadfästes. Inget gjordes i den vägen. Nu kräver varje ändring enhällighet.

Regeringen har också ansvar för att diktaten från Vita Huset genom EU:s försorg föser svensk lag och rätt åt sidan. EU-kommissionen kopierade listan från USA och säkerhetsrådet och påbjöd tillämpning i hela unionen. Men de tre svenskarnas advokater vände sig till EU-domstolen. De hävdade att kommissionens beslut saknade stöd i gällande fördrag. Där finns utrymme för överstatliga beslut om sanktioner mot främmande stater, men kunde de tre svenskarna jämställas med tredje land?

I detta läge lägger kommissionen fram ett förslag till ny förordning som ska tillåta överstatliga beslut om sanktioner också mot enskilda individer, var de än kan befinna sig i världen. Förordningen, som är ett skov i sanktionspolitiken, innebär att ministerrådet på egen hand, utan fördragsändring, vidgar utrymmet för överstatliga beslut inom EU. Det har rådet inte rätt till. Men svenska regeringen har inga principiella invändningar. Tvärtom, på två möten i riksdagens EU-nämnd 2002, just som FBI-agenterna återvänder från den resultatlösa bevisjakten vid Persiska viken, använder utrikesminister Anna Lindh och hennes medarbetare på UD all sin övertalningsförmåga till att avstyra krav på svenskt veto mot förslaget.

Stenografiska protokoll från överläggningarna finns att tillgå på nätet. De säger mycket om utrymmet för informerade demokratiska beslut efter Sveriges inträde i EU.

Företrädarna från UD talar mångordigt om regeringens enträgna ansträngningar att stärka rättssäkerheten inom sanktionspolitiken. Kabinettssekreterare Hans Dahlgren varnar för ett veto: "Det skulle uppfattas som att vi i Sverige egentligen bara har drivit de här rättssäkerhetsfrågorna för att gynna våra egna medborgare ... Jag tror inte att det skulle vara bra för den här saken, vare sig för den sak vi värnar eller för de tre svenskarnas sak." Moderaten Göran Lennmarker frågar naivt om man ändå inte borde få in rättssäkerheten i förordningen. Varpå departementsrådet Anders Kruse förklarar att det är utsiktslöst – eftersom det handlar om ett beslut med rättslig verkan. Men ett brev till FN kan det kanske bli.

Med stöd från centern och kristdemokraterna får regeringen mandat att rösta ja. Vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet röstar emot. Moderaterna lägger ner sin röst.

Regeringens huvudargument är folkrätten: Sverige har förpliktat sig att följa FN:s beslut. Det är ett intressant argument från en ministär som vid flera tillfällen uttryckt förståelse för USA:s och andra stormakters fria förhållande till FN-stadgan.

Hur ska ett litet land som Sverige förhålla sig när stormakterna, och i synnerhet USA, söker frigöra sig ur den folkrätt och de diplomatiska kompromisser som stadfästes efter andra världskriget? Politiken borde vara den omvända: försvar av folkrätten mot stormakternas försök att utveckla sig ur den, motstånd mot det godtycke de genom uppgörelser i säkerhetsrådet kan påtvinga omvärlden.

Regeringen kunde ha gjort FN:s sanktionspåbud till en nationell fråga. Då hade de tre utpekade svenskarna haft större utsikter att freda sig. Hösten 2001 gjorde regeringen ett försök att anpassa svensk lagstiftning till den nya sanktionsregimen, men Thomas Bodström backade omedelbart efter hård kritik från lagrådet. Den rättslöshet som inte kunde införas den nationellt demokratiska vägen drog regeringen i stället över oss genom EU.

I Kanada kunde en av de av FN bannlysta inom Barakaat få sin sak prövad i domstol. Rätten efterfrågade bevis för hans skuld men fick inga. Kanada vägrade därför att lämna ut mannen till USA, avskrev alla misstankar och hävde frysningen av hans tillgångar. USA:s justitiedepartement såg i tysthet till att få honom avförd från sanktionslistan.

De tre svenskarna tvingades i stället att förnedra sig i den avlistningsprocedur USA hastigt infört för att avstyra mer omfattande förändringar av sanktionsregimen. Där hålls ett hävande av bannlysningen i utsikt om den oskyldigt utpekade samarbetar med de amerikanska myndigheterna och skriftligen deklarerar att han inte ska "befatta sig med terroristrelaterade organisationer igen". Två av svenskarna klarade prövningen. Ahmed Yusuf är kvar på listan. Han sägs ha underlåtit att informera förhörsledarna om ett smeknamn vännerna gett honom.

Hans ärende ligger i EU-domstolen. Det kan ta år innan beslut kommer. Thomas Olsson, hans advokat, ler trött när frågan om EU:s nya konstitution kommer upp.

– Där införs rätten att vidta sanktioner mot enskilda individer i grundfördraget. Går det igenom blir det ännu svårare att försvara sig mot godtycket. Det är rena medeltiden. Fursten kan på nytt förfara med sina undersåtar som han vill.

I högtidstalen låter det annorlunda. Där påstås vi leva i en tid där statsintresset får stå tillbaka för de mänskliga rättigheterna. Hur föreslår Göran Persson att Ahmed Yusuf ska upptäcka den saken?

Mikael Nyberg

Kritiska EU-fakta nr 93 Oktober 2004

Tillbaka eller Startsidan