Med konstitutionen blir makten inom EU 
alltmer centraliserad

En ny konstitution, en grundlag eller författning, håller på att antas för EU.

Enligt nationalencyklopedin är en konstitution "det eller de statsrättsliga dokument som innehåller principerna för ett lands styrelse, framförallt för de högsta statsorganens organisation och kompetens. I regel ingår också uppräkningar av mänskliga rättigheter som inte får inskränkas annat än i noga lagreglerad ordning".

Man kan säga att det finns tre grundläggande frågor som en konstitution ska besvara: Hur tilldelas makten? Hur utövas den? Hur begränsas den?

Förslaget till EU-konstitution uppfyller inte grundläggande krav som kan ställas på en grundlag eller författning. Detta gäller främst begränsningen av EU:s makt. EU får nya verktyg för att utöka sin makt, men det saknar effektiva instrument för att begränsa och kontrollera denna makt.

Principen om att EU:s makt utgår från medlemsländerna vänds upp och ner genom en ny beslutsordning. EU:s så kallade pelarstruktur avskaffas. Den har identifierat vilka områden som är EU:s respektive medlemsländernas beslutskompetens. Utan denna pelarstruktur blir maktdelningen mellan Sverige och EU inte lika tydlig.

Enligt konstitutionen ska unionens befogenheter indelas i tre kategorier. Indelningen har gjorts utifrån den befogenhet att lagstifta som unionen har tilldelats och beroende på om denna befogenhet tilldelats unionen ensam (exklusiv befogenhet), tillsammans med medlemsstaterna (delad befogenhet) eller om den i huvudsak omfattas av medlemsstaternas befogenhet (områden för stödjande åtgärder).

Uttrycket delad befogenhet, som omfattar de flesta politikområden, är missvisande. Medlemsländerna kan bara utöva myndighet om EU inte har lagstiftat på området. Med andra ord kan medlemsländerna bara besluta saker som inte kommer i konflikt med lagar och beslut i EU.

Under arbetet med konstitutionen föreslogs det bland annat att medlemsländerna skulle få tillbaka makt. Resultatet blev mer makt till de stora medlemsländerna och till EU centralt.

Konstitutionen gör ingenting för att begränsa centralmakten. Konstitutionen innehåller inga förslag för att bryta den långt drivna centraliseringen och detaljregleringen. Inte på ett enda område återförs beslutsmakt ("kompetenser") till medlemsstaterna. Konstitutionen öppnar snarare för en massiv överföring av makt från medlemsländer till EU-organ. Det finns heller ingen tydligare kompetensfördelning. I stället införs nya beslutskategorier där EU, förenklat uttryckt, tar hand om de stora frågorna och medlemsländerna får ta hand om de små.

I dag kan EU endast besluta i frågor som omfattas av fördragen. Det innebär att medlemsländerna bestämmer gemensamt, genom godkännande i nationella parlament eller i folkomröstningar, vilka frågor som ska lyftas upp på överstatlig nivå. Med den nya författningen kan ett enigt ministerråd använda den så kallade flexibilitetsklausulen för att besluta i en fråga som inte omfattas av grundlagen.

Med den så kallade pasarellen kan även Europeiska rådet, som samlar EU:s stats- och regeringschefer, besluta att kvalificerad majoritet ska ersätta enhällighet inom ett visst politikområde. Ett lands vetorätt kan därmed slopas, utan att det godkänts i ett nationellt parlament eller genom folkomröstning. Förslaget har dock modifierats (efter brittiskt motstånd), genom att varje enskilt nationellt parlament kan stoppa en sådan maktöverföring.

EU:s rättsliga ställning blir också förstärkt genom att unionen får status som juridisk person. I dag är EU en juridisk person inom de områden som rör den inre marknaden, men med konstitutionen omfattas den juridiska personen av samtliga politikområden. Som juridisk person kan EU skriva under internationella avtal på medlemsstaternas vägnar, och därmed agera som en stat i internationella sammanhang.

Utvidgningen av EU:s juridiska person är en del av en utveckling där unionen gradvis etablerar en egen identitet - juridisk och politisk - som är skild från medlemsländerna. Skapandet av ett EU-medborgarskap är en del av denna utveckling. Syftet är att etablera nya lojalitetsband med unionens institutioner. EU:s rättighetsstadga har här rollen att identifiera våra rättigheter som EU-medborgare.

Konstitutionen slår fast att EU:s lagar alltid har företräde framför ett medlemslands lagar eller grundlag. Denna princip om EU-rättens företräde framför nationell rätt har hittills varit en vägledande princip för EU-domstolen i Luxemburg. Nu blir den lag. Därmed blir det sannolikt också svårare för ett medlemsland att kräva nationella undantag från EU-rätten för att skydda exempelvis miljö eller folkhälsa. Det försvagar medlemsländernas skydd mot den integrationsdrivande EU-kommissionen och EU-domstolen.

Nationella parlament ges rätten att yttra sig om lagförslag från EU-kommissionen genom att kräva att förslaget dras tillbaka om det anses strida mot den så kallade subsidiaritetsprincipen. Men för att kunna använda denna "varningsklocka" måste en tredjedel av parlamenten (vilket innebär minst åtta parlament i ett EU med 25 länder) agera samfällt inom sex veckor. Svårigheten att samordna en sådan aktion visar att verktyget inte är effektivt.

Dessutom finns inget krav på att kommissionen ska presentera ett nytt förslag om det gamla dras tillbaka. Samma förslag kan presenteras - gång på gång - tills det slutligen går igenom. Fördelen med förslaget är dock att det kan leda till en fördjupad debatt i nationella parlament om kommissionens lagförslag. Men de folkvalda har inget möjlighet att begränsa kommissionens centraliseringssträvan.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att förslaget till EU-konstitution inte uppfyller grundläggande krav som kan ställas på en grundlag eller författning. Detta gäller främst begränsningen av EU:s makt. Viktiga politikområden överförs från medlemsländer till EU-organ. EU får nya verktyg för att utöka sin makt, men det saknar effektiva instrument för att begränsa och kontrollera denna makt.

Konstitutionsförslaget innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av medlemsländernas vilja och en ökning av unionens makt att begränsa de nationella parlamentens möjlighet att stifta lagar.

En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i den svenska grundlag. Där står att "All offentlig makt utgår från folket". Skulle förslaget till ny EU-grundlag antas gäller inte detta. En stor del av makten i Sverige skulle då utgå från Bryssel och kunna genomdrivas utan beaktande av svenska folkets mening.

GÖSTA TORSTENSSON

Kritiska EU-fakta nr 93 Oktober 2004

Tillbaka eller Startsidan