Låt folket få säga sitt om EU:s nya konstitution

Sveriges demokrati förverkligas genom val av representanter till den svenska riksdagen. I grundlagen ges dock utrymme för såväl beslutande som rådgivande folkomröstningar, men dessa bör anordnas endast i speciella fall. Den representativa demokratin är regeln, folkomröstningar undantagen.

Mot denna bakgrund kan de förefalla besynnerligt och rent av stötande att kräva en folkomröstning om (förslaget till) EU:s nya konstitution, inte minst då Sverige redan två gånger har (folkom-)röstat om EU. Det finns dock starka skäl till varför en folkomröstning bör anordnas även i detta fall.

Inställningen till sakfrågan, det vill säga om konstitutionen skall antas eller ej, skär tvärs igenom alla partier. I mitt parti, socialdemokraterna, är väljarna delade, och entusiasmen för hela EU-projektet är betydligt större bland riksdagsmännen än i valmanskåren.

Också i moderaterna, kristdemokraterna och centern går det en djup klyfta mellan den officiella partilinjen och övertygelsen hos en stor andel väljare. Sammantaget medför detta att existerande partistruktur inte på ett relevant sätt återger de åsiktsskillnader som finns i samhället. De valda riksdagsledamöterna har helt andra övertygelser än sina väljare.

Det har hävdats att denna skillnad mellan väljare och valda ej räcker för att förorda en folkomröstning eftersom frågan saknar politisk vikt. Det rör sig inte om någon maktöverlåtelse menar man, utan endast om en effektivisering av beslutsfattandet inom EU, och ett klargörande av gränserna mellan nationalstaternas och EU:s befogenheter. Denna beskrivning är emellertid felaktig. I regeringens skrivelse om konventsförslaget (hösten 2003) utsägs klart att konstitutionen innebär en överföring av beslutsrätt. Men, menade regeringen, denna överföring är inte så stor att vår grundlag behöver ändras.

Även regeringen erkänner således att konstitutionen medför en maktöverlåtelse. Frågan är bara hur mycket. Då konventets förslag var ute på remiss, menade två verkligt tunga instanser (Uppsala universitet och juridiska fakulteten vis Stockholms universitet) att maktöverlåtelsen var så stor att den svenska grundlagen måste ändras. Juristerna Hettne och Öberg menar till exempel i sin bok ”Domstolarna i Europeiska unionens konstitution” att den kodifiering av unionsrättens företräde som sker innebär att ”...det blir svårt att ens i exceptionella fall hävda att nationella grundlagar har företräde framför EU:s konstitution eller framför unionsrätten i övrigt”.

Vi har alltså en utomordentligt viktig fråga och dessutom en fråga som partiväsendet inte kan hantera på ett effektivt sätt. I ett sådant läge är en folkomröstning ett bra alternativ. Och det blir inte sämre av att Sverige i så fall gör många andra EU-länder sällskap.

Anledningen till att man beslutat om folkomröstningar i till exempel Frankrike och Storbritannien är ju att man bedömt frågan som viktig.
En författning – som det är frågan om – får legitimitet endast efter en ingående debatt och förankring hos befolkningen. Allt detta uppnås genom en folkomröstning.

För mig är en folkomröstning inte ett absolut krav. Huvudsaken är att folket i något val får ta ställning till frågan. EU:s nya konstitution var okänd vid riksdagsvalet 2002.

Om man inte anordnar en folkomröstning bör man under alla omständigheter vänta med riksdagsbeslutet till efter valet 2006. Att inte i något val underställa väljarna denna fråga vore utmanande mot de principer på vilka vårt statsskick grundas.

SÖREN WIBE
riksdagsledamot (s)

Kritiska EU-fakta nr 93 Oktober 2004

Tillbaka eller Startsidan