Vad för slags självständighet kommer Sveriges Riksdag att ha kvar när vi närmar oss år 2000. Blir det en sockenstämma som bara sitter och klubbar vad överheten i Bryssel har bestämt?", skrev författaren Sven Lindqvist före EU- omröstningen 1994.

Överheten i Sverige var fullständigt klar på att den ville ha en förändring av det svenska samhället i nyliberal riktning och ge den s.k. marknaden större spelrum. "Det ligger ett krav 

Jan-Erik Gustafsson,
ordförande i
 Folkrörelsen Nej till EU

på något av ett systemskifte inprogrammerat i hela den process som skall ta oss in i EG, och alldeles oavsett om vi öppet vågar erkänna det eller ej" skrev Carl Bildt i Svenska Dagbladet.

"Inträdet i EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år – ja kanske någonsin. Följden blir omfattande nedskärningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen" skriver Peter Wallenberg i Dagens Industri, och Volvo-direktören Pehr G Gyllenhammar fyllde i Der Spiegel på med "Medborgarna måste bli mer anspråkslösa och fordra mindre. I åratal framöver måste de finna sig i återhållna löneökningar. Det är nödvändigt att strama åt den offentliga sektorn. Bidrag och förmåner måste sänkas till en förnuftig nivå".

Överheten har till stora delar fått sitt systemskifte förverkligat. Nyheter från EU-parlamentet vecka 7 i år berättar att omkring 80 procent av alla beslut som har betydelse för EU-ländernas ekonomiska politik fattas i Bryssel. Dessutom bygger ca 80 procent av ländernas nationella lagstiftning på underlag från unionen.

Det är ett faktum att EU har fördragsfäst att den ekonomiska politiken till vilket pris som helst skall grundas på låg inflation. Till detta kommer de ekonomiska riktlinjer som EU:s regeringschefer beslutar om på återkommande toppmöten, och som skall tillämpas på "en inre marknad, där det råder fri och icke snedvriden konkurrens". För att säkerställa denna politik finns pris- och stabilitetspakten, som påtvingar regeringar, landsting och kommuner budget- och utgiftstak.

Det är förbjudet att bedriva en keynesiansk politik under lågkonjuktur för att stimulera ekonomin. Löneförhandlingarna har anpassats till en diffus EU-norm och budgettaken, vilket har gjort de fackliga organisationerna mer än återhållsamma och fogliga. Den så stolta svenska politiken med full sysselsättning som överordnat samhällsekonomisk mål försvann som praktisk politik med Ingvar Carlsson EU-ansökan hösten 1990.

Förutom själva fördraget så underordnas den nationella politiken ett stort antal EU-direktiv som tränger in i alla samhällslivets rum och vrår, som riksdagen måste införliva som svensk lagstiftning. Det gäller på arbetslivets område, där direktiven anbefaller en flexiblare arbetsmarknad, dvs gradvisa försämringar i arbetsrätt och socialförsäkringssystem. Ett aktuellt exempel är tjänstedirektivet, som vill öppna upp hela EU:s tjänstemarknad utan nationell reglering. Borta är normalarbetsdagen om 8 timmar, som löntagarna tillkämpande sig under 1920-talet. Regeringen har nyligen lagt en proposition som skall tillåta 48 timmars arbetsvecka mätt som genomsnitt på 4 månader. Men det räcker inte. Med ett ny förslag till revidering av EU:s arbetstidsdirektiv skall arbetsgivarna ensidigt kunna beordra arbete upp till 65 timmar per vecka. Dock får den genomsnittliga veckoarbetstiden under en 12-månadersperiod inte överskrida 48 timmar. Dessa direktiv, liksom andra direktiv och EU-domstolsutslag, underminerar vårt svenska system med kollektivavtal.

Detta var inte det EU vi blev utlovade av ja-politikerna 1994. Nu tio år efter folkomröstningen vägrar regeringen och en majoritet i riksdagen att låta det svenska folket rösta om EU-grundlagen. En EU-grundlag som om den godkänns gör riksdagen till en fullvärdig sockenstämma.

Jan-Erik Gustafsson, ordförande

Kritiska EU-fakta nr 93 Oktober 2004

Tillbaka eller Startsidan