EU-kommissionen förespråkar lönedumpning
light
Även
EU-kommissionen i Bryssel har avgett ett yttrande till EU-domstolen i Vaxholmsmålet.
Kommissionen har inte offentliggjort hela yttrandet, men säger
i ett pressmeddelande att det inte finns någon principiell
motsättning mellan den svenska modellen och fri rörlighet.
En talesman, Johannes Laitenberger, säger att det är möjligt
för svenska fack att begära ett kollektivavtal med gästande
utländska företag. Men han tillägger:
– Kraven i kollektivavtalet måste hållas inom ramen för
utstationeringsdirektivet, som innehåller regler för vad EU:s
medlemsstater måste göra när de tar emot anställda från
andra EU-länder.
Det
är oklart hur uttalandet ska tolkas. Men hänvisningen till det så kallade
utstationeringsdirektivet ger dock en fingervisning.
Utstationeringsdirektivet, som antogs av EU:s ministerråd
1996, behandlar förhållandena för arbetstagare som för en
begränsad tid utför arbete i en annan medlemsstat än där de
normalt utför arbete.
Syftet är att skydda värdlandets företag och löntagare
mot så kallas social dumpning genom illojal konkurrens från låglöneländer
samtidigt som ett socialt minimiskydd ska ges åt gästande företags
löntagare.
Utstationeringsdirektivet
anvisar de metoder medlemsländerna får (eller bör) använda
mot social dumpning. Den metod som Lex Britannia bygger på
finns inte med bland dessa. Därmed har det blivit svårare att
hävda att Sverige behöver denna speciella lag som skydd mot
dumpning. Att Lex Britannia i sig diskriminerar utländska företag
går inte att förneka.
Utstationeringsdirektivet talar om en kärna av tvingande
regler för minimiskydd av arbetstagare. I fråga om lön
syftar direktivet endast till att garantera en minimilön.
Stridsåtgärderna i Vaxholm syftade till genomsnittslön.
Med stöd av utstationeringsdirektivet kan facken som mest kräva att utländska
företag tecknar kollektivavtal på den lägsta nivån i
avtalen. En lönedumpning light, med andra ord.
Minimilöner kan följa av lag eller kollektivavtal. Flera
EU-länder, till exempel Frankrike, har lagstadgade minimilöner
som bestäms politiskt.
I andra länder, som Belgien, upphöjs parternas avtal och
blir lagligt bindande för hela branschen. De har alltså
fastställts först i förhandlingar mellan parterna, och i
efterhand upphöjts till lag av politikerna. Då gäller de för
alla, oavsett om de är organiserade eller inte.
Utstationerings- direktivet bygger på kollektivavtal som upphöjts
till lag eller statliga minimilöner i lag.
I Sverige bestäms våra löner och en del andra villkor i
avtal efter förhandlingar mellan arbetsgivare och fackförbund.
Att införa en minimilönelag eller utsträcka kollektivavtalen
innebär en risk för att fackföreningarnas ställning försvagas.
Vad
händer om domstolen i Luxemburg går Sverige emot? LO hotar att kräva
att Sverige i så fall ska lämna EU, och regeringen kommer att
anklaga Svenskt Näringsliv för att rasera
kollektivavtalssystemet genom sitt stöd till det lettiska företaget.
I handling kommer man förmodligen att avskaffa Lex Britannia
och införa en lag om allmängiltigförklaring av
kollektivavtal – den fria arbetsmarknadens dödgrävarmodell.
En stor del av motivet för facklig organisering försvinner.
GÖSTA TORSTENSSON
Kritiska EU-fakta
nr 98 Mars 2006
Tillbaka eller Startsidan
|