Sverige bidrar till EU:s militarisering

Inför folkomröstningen 1994 gjordes en utredning om konsekvenserna av ett EU-medlemskap för svensk säkerhetspolitik. Utredarna Sverker Åström och Leif Leifland kallade den för "Historiskt vägval". Trots det tog ja-sidan den som intäkt för att vi skulle kunna förbli neutrala om vi gick med i EU. Men nog blev det ett historiskt vägval när svenskarna röstade ja till att gå med i EU.

I Maastrichtfördraget 1991 stod att EU skulle ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som skulle kunna leda till en gemensam försvarspolitik. Det har nu successivt lett fram till att gemensamma stridsgrupper skapas och i den nya konstitutionen talas om gemensamt försvar. Allt går i en rasande fart.

Det blir allt tydligare att EU vill bli en supermakt i likhet med USA och då måste man ha rejäl militär styrka. Medlemsstaternas resurser ska samordnas för att kunna utnyttjas effektivare men samtidigt krävs i konstitutionen att alla länder ska upprusta.

EU har antagit en säkerhetsstrategi som skrivits av Javier Solana. Solana, som tidigare var generalsekreterare för Nato, är nu "hög representant" för EU när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Han sitter som spindeln i nätet.

Enligt strategin ska EU verka för en mera rättvis och fredlig värld. Det ska man göra genom att liera sig med Nato och USA. Det finns ingen som helst kritik av den politik som USA bedriver idag. Inget sägs om kärnvapen eller religiösa motsättningar.

De hot man ser är framför allt fattigdom, terrorism, organiserad brottslighet och sönderfallande stater. Dessutom lyfter man fram brist på vatten och energi som kan orsaka konflikter. Det konstateras att energiberoendet är en särskild orosfaktor för Europa, som är världens största importör av olja och gas. Denna import står för femtio procent av nuvarande energianvändning men beräknas öka till sjuttio procent år 2030. Den största delen av energiimporten kommer från Gulfstaterna, Ryssland och Nordafrika.

Är det meningen att EU ska använda militära resurser för att garantera importen av energi?

På 2000-talet bildade EU en mängd militära institutioner till exempel:

• Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik som består av tjänstemän från medlemsländernas utrikesministerier och som är permanent stationerade i Bryssel.

•  Den militära kommittén som är EU:s högsta militära organ och sammansatt av medlemsländernas överbefälhavare, ofta företrädda av sina representanter som är stationerade i Bryssel.

• Policyenheten för analys och tidig förvarning som stödjer den höge representanten, och fungerar som dennes personliga stab.

• Den militära staben som består av unionens militära expertis.

• Europeiska försvarsbyrån som ska stödja rådet och medlemsländerna i deras arbete att förbättra EU:s militära krishanteringsförmåga bland annat genom att samordna de europeiska försvarsindustrierna samt stödja EU:s säkerhets- och försvarspolitik.

Samtidigt börjar EU bygga upp egna styrkor. Krishanteringsstyrkan (European Rapid Reaction Force) är en transnationell militär styrka som leds av EU och har som mål att ha 60.000 militärer, 400 flygplan och 100 krigsfartyg, tillgängliga för att kunna verka i ett krisområde i minst ett år.

Varje enhet ska bestå av 1.500 trupper – som ett regemente. Det är framför allt Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien som kommer att bidra till denna styrka. De andra medlemsländerna kan forma multinationella enheter som till exempel den nordiska med danska, svenska och finska trupper.

Snabbinsatsstyrkan (European battle groups) är en annan del av EU:s säkerhets- och försvarspolicy. Syftet med dessa stridsgrupper är att skapa snabbt grupperade enheter (shock troops) för internationella ingripanden och uppgifter som även kan gälla militära stridsinsatser. Varje stridsgrupp ska bestå av 1.500 soldater förberedda för strid. De ska kunna rycka ut med tio dagars varsel och vara på plats inom femton dagar och måste kunna verka i åtminstone 30 dagar, vilket kan utökas till 120 dagar med rotation.

Större medlemsländer ska kunna bidra med egna stridsgrupper medan mindre stater ska kunna bilda gemensamma grupper. De ska kunna vara operativa senast 2007. Sverige ska bilda en grupp med Finland, Norge och Estland.

Krigsmateriel ingår inte i EU:s fria marknad. Varje stat ska få bestämma om reglerna för sina försvarsindustrier. Samtidigt finns en önskan om att bilda en gemensam vapenagentur inom EU. Därför bildades olika organisationer för forskning och produktion av krigsmateriel, t ex Western European Armaments Group, Western European Armaments Organisation och LOI-avtalet. Sverige var med i alla tre. Förra året avvecklades dessa organisationer och verksamheten lades över på Europeiska försvarsbyrån – en organisation inom EU, som leds av Javier Solana.

Försvarsindustriernas intresseorganisation Aerospace and Defence (ASD) har stor påverkan på EU:s satsningar. Liksom i USA skapas ett europeiskt militärindustriellt komplex, som hotar nationalstaternas demokrati. Det gäller inte minst medlemsländernas rätt att själva bestämma över sin policy för export av krigsmateriel.

EU och Nato är starkt sammanflätade inte minst efter ha tecknat ett samarbetsavtal, det så kallade Berlin plus-avtalet. Det innebär bland annat att EU kan utnyttja Natos högkvarter och resurser. Möten samordnas osv. Natos europeiske överbefälhavare har fått en nyckelroll i detta samarbete. Av EU:s 25 medlemsstater är 19 med i Nato och 4 i partnerskap för fred (dvs. partnerskap med Nato).

Merparten av EU:s medlemsstater är med i Västeuropeiska unionen (VEU) antingen som medlemmar, associerade eller observatörer. Det spelar ingen roll vilken status ett land har för alla har samma möjligheter att delta. Det var ett finsk-svenskt utspel som bäddade för detta. VEU ska utföra militära uppgifter som EU beslutar om (humanitära och fredsbevarande insatser samt insatser med stridskrafter vid krishantering). Javier Solana är generalsekreterare i VEU.

Sedan vi gick med i EU har neutraliteten förpassats till historien. Nu säger regeringen att vi är alliansfria och bestämmer själva när vi ska delta i olika organisationer eller aktiviteter. Faktum är att vi deltar i alla militära sammanhang. Alliansfriheten är tömd på innehåll – den är bara en fasad utåt.

På ett säkerhetspolitiskt seminarium på regeringskansliet i november 2005 konstaterade kanslirådet Hans-Christian Hagman på försvarsdepartementet att Sverige redan är så djupt inne i Nato att ingen skulle lägga märke till om vi också blev formella medlemmar. Han beskrev hur snabbt den europeiska försvarsintegrationen sker. Snart har vi inte bara gemensamma insatsstyrkor utan också gemensam försvarsindustri, gemensam forskning och gemensam utrustning i gemensamma mobiliseringsförråd.

En majoritet av svenska folket har uttalat sig negativa till ett medlemskap i Nato men allmänheten vet troligen inte hur djupt involverat Sverige är i Nato. Detta är i högsta grad ett dubbelspel som bidrar till att öka klyftan mellan väljare och politiker. Det är ett hot mot demokratin. Varför talar inte regeringen klarspråk?

Ingela Mårtensson
Eva-Britt Svensson

Kritiska EU-fakta nr 99 Maj 2006

Tillbaka eller Startsidan