Pressmeddelande
22 februari 2006
Riksdagen
konkurrensutsätter den akademiska högre utbildningen
Riksdagen
beslutar den 22 februari om
högskoleproposition Ny värld – Ny högskola. Propositionen
är en så fullständigt EU-anpassad produkt att nästan ingen
nationell utbildningspolitik återstår, när den genomförts.
Den svenska högre utbildningen och examina indelas i tre nivåer;
kandidatexamen (3år), mastersexamen (2 år) och
forskarutbildning (3år). Detta får till konsekvens att den
akademiska friheten likvideras till förmån för europeisk
marknadsanpassning och att t.ex. civilingenjörs- utbildningen
om några år har gått till historien. Riksdagens
utbildningsutskott har inga principiella invändningar.
Ord som
globaliseringen, internationalisering, konkurrenskraft,
Bolognaprocessen återfinns ymnigt i propositionen, medan ordet
nationell knappast förekommer. Den socialdemokratiska
regeringen (och stödpartiet) vänsterpartiet har lagts sig
fullständigt platt inför den globala m nyliberalismen, när
den skriver ” Globaliseringen ökar förändringstakten i samhället.
Nya jobb och företag kommer till samtidigt som andra försvinner.
Ingen kan räkna med att ha kvar ett arbete med oförändrat
innehåll under lång tid”.
Här finns inget av politiskt styrning, bara knäfall för
marknadens nyckfullhet. Propositionen säger också att eftersom
globaliseringen ökar förändringstakten så ökar behovet av
kontinuerlig kompetensförsörjning.
Ökad
konkurrenskraft det ledande mantrat
Nyckelordet i den nyliberala utbildningspolitiken är
konkurrenskraft. Syftet med utbildningspolitiken skall vara att
”stärka den högre utbildningens konkurrenskraft.
Sverige skall vara ett attraktivt studieland med
utbildning av hög kvalitet som utvecklas i linje med den s.k.
Bolognaprocessen”.
Bolognaprocessen
är något som de flesta av mina kollegor på KTH fortfarande
har en dimmig uppfattning om. Syftet med denna process är som
det skrivs i propositionen ”att skapa en gemensam struktur för
den högre utbildningen i samverkan mellan Europas länder”
och ”övertygelsen är att vi i Europa kan hävda oss väl i
internationell konkurrens om vi tillsammans utvecklar den högre
utbildningen i gemensam inriktning”.
Bolognaprocessen,
en del av Lissabonprocessen
Formellt sett är Bolognaprocessen inte EU-politik, men
informellt är det EU och EU-kommission som styr hela processen.
Propositionen säger att i juni 1999 undertecknade företrädare
för 29 europeiska länder Bolognadeklarationen, vars målsättning
är att ”till år 2010 gemensamt ha skapat ett europeiskt område
för den högre utbildningen” (EHEA). Fakta är att EHEA drivs
parallellt med den s.k. Lissabonprocessen, som syftar till att
unionen till just år 2010 skall vara ”världens mest
konkurrenskraftiga och dynamiskt kunskapsbaserade ekonomi.” Kärnan
i denna strategi handlar om att avreglera och liberalisera tjänste-
och kapitalmarknaderna, inklusive utbildningssektorn. För att
uppfylla marknadens krav kopierar propositionen tre av EU:s
utbildningsmål; nämligen att främja rörligheten, anställningsbarheten
samt främja Europas konkurrenskraft som
utbildningskontinent.
En
korporativt överstruktur accepteras
Det smarta med Bolognaprocessen från EU-etablissemangets utgångspunkt
är att EU och EU-kommissionen kan verka bakom kulisserna.
Bolognadeklarationen är inget folkrättsligt bindande dokument,
men propositionen måste tillstå att den ”på annat sätt är
juridiskt bindande, såsom t.ex. erkännanden av examina och
tillgodoräknande av utbildning som bl.a. regleras av
EU-direktiv”. Uppföljningen av Bologna drivs i en korporativ
sammansatt grupp i ett s.k. partnerskap, där alla stater och
EU-kommissionen ingår tillsammans med en mängd observatörer
som t.ex. Europeiska universitetsorganisationen (EUA), den
europeiska arbetsgivarorganisationen UNICE, Europeiska
studentfederationen ((ESIB), Europarådet etc. Arbetet
koordineras av en mindre grupp där ordförandelandet i EU under
den aktuella perioden är ordförande och kommande värdland
vice ordförande. T.o.m. i en svensk proposition beskrivs knäfallet
för EU på detta sätt. Senast
följdes Bolognaprocessen upp med ett ministermöte i Bergen i
maj i vilket utbildningsminister Leif Pagrotsky deltog.
Organisationen
EUA spelar en särskilt förrädisk roll som för EU nyttig
partner. I den ingår framförallt rektorerna vid de europeiska
universiteten. Efter mötet i Bergen säger dess president
professor Georg Winckler att ”vi behöver universitet som är
kapabla att komma ut ur skuggorna av nationalstaten och som är
kapabla att både bedriva excellens i forskning och utbildning
och bidra till en bred och jämlik tillgång till högre
utbildning i Europa”.
Regeringen
missleder, den nationella utbildningspolitiken slås sönder
Regeringen försöker t.o.m. enligt klassiskt socialdemokratiskt
manér sitta på två stolar när den skriver att ”för svensk
del är de viktigaste effekterna av Bolognaprocessen (...) att
examensstrukturen nu förändras samtidigt som vi behåller och
vidareutvecklar grunddragen i det nuvarande systemet”. Kärnan
i Bolognaprocessen är att införa ett amerikaniserat
utbildningssystem i utbildningscykler om 3-5-8. Först skall den
stora massan gymnasiestudenter erbjudas treåriga
massutbildningar inom områden, som främst bidrar till öka
anställningsbarheten inom EU, och som leder till en examen på
kandidatnivå. För att bidra till ökad rörlighet skall därefter
en elit erbjudas möjlighet att shoppa ur en korg av främst tvååriga
magisterutbildningar, som verkar i konkurrens, över hela
Europa. Till sist skall den excellenta eliten erbjudas en treårig
forskarutbildning.
Regeringen påstod
”att dessa förändringar inte skall leda till att längre
sammanhållna utbildningar som leder till en yrkesexamen delas
upp i etapper med examen på varje nivå”. Civilingenjörsexamen,
som förser Sverige med teknisk infrastrukturkompetens är en sådan
yrkesexamen. Utbildningsutskottet konstaterar dock att genom
Bolognamodellen ”omformas civilingenjörsutbildningarna till
utbildningar om tre plus två år. Det normala är att den färdigutbildade
får en examen som master samt en titel som ingenjör”.
Den sedan flera
år pågående informella anpassningen till Bologna har lett
till att av en nationellt planerad utbildningspolitik återstår
bara smulor. KTH har t.ex. nyligen lagt ned de för svenskt
ingenjörskunnande viktiga väg- och vattenbyggnads- och lantmäteriutbildningar.
Sista årskursen av dessa civilingenjörsutbildningar
utexamineras 2006. Dessa två klassiska utbildningar har ersatts
med något som kallas ”samhällsbyggnad” samtidigt som
intaget drastiskt har reducerats från en bit över 300 till 120
studenter. Den enda bärande tanken var att skapa ett bättre
utbildningsprogram i konkurrens med andra utbildningsprogram i
Sverige för att locka till sig studenter. Under utbildningsomläggningen
gjordes inte en enda dokumenterad arbetsmarknadsutredning, och
den genomfördes som en klassisk toppstyrd process med
marginellt inflytande från lärarpersonalen.
Universitet
som akademisk institution upphör
För att genomföra Lissabonsstrategin måste EU beröva
medlemsstaterna deras nationella beslutskraft över
kunskapsproduktionen och utbildnings- och forskningspolitiken för
att kunna pådyvla sin överstatliga politik. Så t.ex. skriver
EU-kommissionen: ”EU har stött processerna för omvandling av
stål- och jordbrukssektorerna. Den står nu inför nödvändigheten
att modernisera ’kunskapsindustrin’, särskilt då dess
universitet”. (Mobilisera de europeiska hjärnorna: tillåta universiteten
att helt och fullt bidra till Lissabonstrategin, 25 april 2005).
Detta betyder i klartext en EU-centralisering av
universitetssystemet och inom en snar framtid nedläggning av
ett stort antal olönsamma universitet och högskolor.
Det är ytterst
betänkligt att denna proposition kan läggas fram på
riksdagens bord praktisk taget utan att en öppen debatt inom
universiteten och media har förekommit. De akademiska värdena
och mänskliga rättigheter brukar räknas till de mest värdefulla
i samhället. Men ingenstans i EU-kommissionens skrivelse från
2003 ”Universitetens roll i kunskapens Europa” nämns dessa
värden. Vid utbildningsministrarnas Bologna möte i Berlin 2003
skriver de att Bolognaprocessen har en social dimension samt att
”ministrarna betonar deras åtagande att göra den högre
utbildningen lika tillgänglig för alla på basis av en
kapacitet med alla tillgängliga medel”. Den citerade passus
är hämtad från FN:s konvention om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter från 1996, men ministrarna glömde att
lägga till bisatsen ”...med alla tillgängliga medel, och
genom det gradvisa införandet av fri utbildning”.
Universiteten
och högskolorna är redan idag en krisbransch, som styrs av
EU-dirigerade budget och utgiftstak. Säger riksdagen ja till
propositionen Ny Värld – Ny Högskola, så konkurrensutsätts
den svenska högre utbildningen på europeisk nivå, vilket förutom
att det leder till utslagning av stort antal universitet och högskolor
också leder till avgiftsfinansierad utbildning med början på
mastersnivån. Vem trodde för 20 år sedan att detta var
socialdemokratisk politik för högre utbildning eller ens en
politik för de i den borgerliga alliansen ingående partierna?
Jan-Erik
Gustafsson
Docent KTH
Ordförande Folkrörelsen Nej till EU
08 790 7359
Se
tidigare pressmeddelanden
Tillbaka eller Startsidan
|