Pressmeddelande 22 februari 2006

Riksdagen konkurrensutsätter den akademiska högre utbildningen

Riksdagen beslutar den 22 februari  om högskoleproposition Ny värld – Ny högskola. Propositionen är en så fullständigt EU-anpassad produkt att nästan ingen nationell utbildningspolitik återstår, när den genomförts. Den svenska högre utbildningen och examina indelas i tre nivåer; kandidatexamen (3år), mastersexamen (2 år) och forskarutbildning (3år). Detta får till konsekvens att den akademiska friheten likvideras till förmån för europeisk marknadsanpassning och att t.ex. civilingenjörs- utbildningen om några år har gått till historien. Riksdagens utbildningsutskott har inga principiella invändningar.

Ord som globaliseringen, internationalisering, konkurrenskraft, Bolognaprocessen återfinns ymnigt i propositionen, medan ordet nationell knappast förekommer. Den socialdemokratiska regeringen (och stödpartiet) vänsterpartiet har lagts sig fullständigt platt inför den globala m nyliberalismen, när den skriver ” Globaliseringen ökar förändringstakten i samhället. Nya jobb och företag kommer till samtidigt som andra försvinner. Ingen kan räkna med att ha kvar ett arbete med oförändrat innehåll under lång tid”.  Här finns inget av politiskt styrning, bara knäfall för marknadens nyckfullhet. Propositionen säger också att eftersom globaliseringen ökar förändringstakten så ökar behovet av kontinuerlig kompetensförsörjning. 

Ökad konkurrenskraft det ledande mantrat
Nyckelordet i den nyliberala utbildningspolitiken är konkurrenskraft. Syftet med utbildningspolitiken skall vara att ”stärka den högre utbildningens konkurrenskraft.  Sverige skall vara ett attraktivt studieland med utbildning av hög kvalitet som utvecklas i linje med den s.k. Bolognaprocessen”.

Bolognaprocessen är något som de flesta av mina kollegor på KTH fortfarande har en dimmig uppfattning om. Syftet med denna process är som det skrivs i propositionen ”att skapa en gemensam struktur för den högre utbildningen i samverkan mellan Europas länder” och ”övertygelsen är att vi i Europa kan hävda oss väl i internationell konkurrens om vi tillsammans utvecklar den högre utbildningen i gemensam inriktning”.

Bolognaprocessen, en del av Lissabonprocessen
Formellt sett är Bolognaprocessen inte EU-politik, men informellt är det EU och EU-kommission som styr hela processen. Propositionen säger att i juni 1999 undertecknade företrädare för 29 europeiska länder Bolognadeklarationen, vars målsättning är att ”till år 2010 gemensamt ha skapat ett europeiskt område för den högre utbildningen” (EHEA). Fakta är att EHEA drivs parallellt med den s.k. Lissabonprocessen, som syftar till att unionen till just år 2010 skall vara ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiskt kunskapsbaserade ekonomi.” Kärnan i denna strategi handlar om att avreglera och liberalisera tjänste- och kapitalmarknaderna, inklusive utbildningssektorn. För att uppfylla marknadens krav kopierar propositionen tre av EU:s utbildningsmål; nämligen att främja rörligheten, anställningsbarheten samt främja Europas konkurrenskraft som utbildningskontinent. 

En korporativt överstruktur accepteras
Det smarta med Bolognaprocessen från EU-etablissemangets utgångspunkt är att EU och EU-kommissionen kan verka bakom kulisserna. Bolognadeklarationen är inget folkrättsligt bindande dokument, men propositionen måste tillstå att den ”på annat sätt är juridiskt bindande, såsom t.ex. erkännanden av examina och tillgodoräknande av utbildning som bl.a. regleras av EU-direktiv”. Uppföljningen av Bologna drivs i en korporativ sammansatt grupp i ett s.k. partnerskap, där alla stater och EU-kommissionen ingår tillsammans med en mängd observatörer som t.ex. Europeiska universitetsorganisationen (EUA), den europeiska arbetsgivarorganisationen UNICE, Europeiska studentfederationen ((ESIB), Europarådet etc. Arbetet koordineras av en mindre grupp där ordförandelandet i EU under den aktuella perioden är ordförande och kommande värdland vice ordförande. T.o.m. i en svensk proposition beskrivs knäfallet för EU på detta sätt.  Senast följdes Bolognaprocessen upp med ett ministermöte i Bergen i maj i vilket utbildningsminister Leif Pagrotsky deltog. 

Organisationen EUA spelar en särskilt förrädisk roll som för EU nyttig partner. I den ingår framförallt rektorerna vid de europeiska universiteten. Efter mötet i Bergen säger dess president professor Georg Winckler att ”vi behöver universitet som är kapabla att komma ut ur skuggorna av nationalstaten och som är kapabla att både bedriva excellens i forskning och utbildning och bidra till en bred och jämlik tillgång till högre utbildning i Europa”. 

Regeringen missleder, den nationella utbildningspolitiken slås sönder
Regeringen försöker t.o.m. enligt klassiskt socialdemokratiskt manér sitta på två stolar när den skriver att ”för svensk del är de viktigaste effekterna av Bolognaprocessen (...) att examensstrukturen nu förändras samtidigt som vi behåller och vidareutvecklar grunddragen i det nuvarande systemet”. Kärnan i Bolognaprocessen är att införa ett amerikaniserat utbildningssystem i utbildningscykler om 3-5-8. Först skall den stora massan gymnasiestudenter erbjudas treåriga massutbildningar inom områden, som främst bidrar till öka anställningsbarheten inom EU, och som leder till en examen på kandidatnivå. För att bidra till ökad rörlighet skall därefter en elit erbjudas möjlighet att shoppa ur en korg av främst tvååriga magisterutbildningar, som verkar i konkurrens, över hela Europa. Till sist skall den excellenta eliten erbjudas en treårig forskarutbildning. 

Regeringen påstod ”att dessa förändringar inte skall leda till att längre sammanhållna utbildningar som leder till en yrkesexamen delas upp i etapper med examen på varje nivå”. Civilingenjörsexamen, som förser Sverige med teknisk infrastrukturkompetens är en sådan yrkesexamen. Utbildningsutskottet konstaterar dock att genom Bolognamodellen ”omformas civilingenjörsutbildningarna till utbildningar om tre plus två år. Det normala är att den färdigutbildade får en examen som master samt en titel som ingenjör”. 

Den sedan flera år pågående informella anpassningen till Bologna har lett till att av en nationellt planerad utbildningspolitik återstår bara smulor. KTH har t.ex. nyligen lagt ned de för svenskt ingenjörskunnande viktiga väg- och vattenbyggnads- och lantmäteriutbildningar. Sista årskursen av dessa civilingenjörsutbildningar utexamineras 2006. Dessa två klassiska utbildningar har ersatts med något som kallas ”samhällsbyggnad” samtidigt som intaget drastiskt har reducerats från en bit över 300 till 120 studenter. Den enda bärande tanken var att skapa ett bättre utbildningsprogram i konkurrens med andra utbildningsprogram i Sverige för att locka till sig studenter. Under utbildningsomläggningen gjordes inte en enda dokumenterad arbetsmarknadsutredning, och den genomfördes som en klassisk toppstyrd process med marginellt inflytande från lärarpersonalen.

Universitet som akademisk institution upphör
För att genomföra Lissabonsstrategin måste EU beröva medlemsstaterna deras nationella beslutskraft över kunskapsproduktionen och utbildnings- och forskningspolitiken för att kunna pådyvla sin överstatliga politik. Så t.ex. skriver EU-kommissionen: ”EU har stött processerna för omvandling av stål- och jordbrukssektorerna. Den står nu inför nödvändigheten att modernisera ’kunskapsindustrin’, särskilt då dess universitet”.  (Mobilisera de europeiska hjärnorna: tillåta universiteten att helt och fullt bidra till Lissabonstrategin, 25 april 2005). Detta betyder i klartext en EU-centralisering av universitetssystemet och inom en snar framtid nedläggning av ett stort antal olönsamma universitet och högskolor.

Det är ytterst betänkligt att denna proposition kan läggas fram på riksdagens bord praktisk taget utan att en öppen debatt inom universiteten och media har förekommit. De akademiska värdena och mänskliga rättigheter brukar räknas till de mest värdefulla i samhället. Men ingenstans i EU-kommissionens skrivelse från 2003 ”Universitetens roll i kunskapens Europa” nämns dessa värden. Vid utbildningsministrarnas Bologna möte i Berlin 2003 skriver de att Bolognaprocessen har en social dimension samt att ”ministrarna betonar deras åtagande att göra den högre utbildningen lika tillgänglig för alla på basis av en kapacitet med alla tillgängliga medel”. Den citerade passus är hämtad från FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1996, men ministrarna glömde att lägga till bisatsen ”...med alla tillgängliga medel, och genom det gradvisa införandet av fri utbildning”.

Universiteten och högskolorna är redan idag en krisbransch, som styrs av EU-dirigerade budget och utgiftstak. Säger riksdagen ja till propositionen Ny Värld – Ny Högskola, så konkurrensutsätts den svenska högre utbildningen på europeisk nivå, vilket förutom att det leder till utslagning av stort antal universitet och högskolor också leder till avgiftsfinansierad utbildning med början på mastersnivån. Vem trodde för 20 år sedan att detta var socialdemokratisk politik för högre utbildning eller ens en politik för de i den borgerliga alliansen ingående partierna?

Jan-Erik Gustafsson
Docent KTH
Ordförande Folkrörelsen Nej till EU
08 790 7359

Se tidigare pressmeddelanden

Tillbaka eller Startsidan