Publicerad i Dagbladet 2009 06 02

EU-parlamentariker kan inte rädda arbetsrätten!

Inför valet till EU-parlamentet framställer sig Socialdemokraterna som värnande av vad som brukar kallas för ”den svenska modellen”. Man vill få det till att verka som om det är EU-parlamentarikerna som avgör om den svenska modellen, med kollektivavtal, ska fortsätta gälla.

Tyvärr är sanningen att Socialdemokraterna försuttit sin chans att påverka möjlighet­en att värna den svenska arbetsrätten, den chansen försatte de den 20 november när Lissabonfördraget klubbades i riksdagen. I och med detta överlät man makten över arbetsrätten till EU-domstolen i Luxemburg. Mot bakgrund av domstolens dom i det så kallade Lavalfallet borde man, om man var det minsta intresserade av att värna arbetsrätten, ha krävt ett juridiskt bindande undantag som säkerställde att svenska kollektivavtal skulle gälla på svensk arbetsmarknad.

Nu gjorde man inte så, utan i stället gjorde ledningen för partiet, i förening med LO, allt för att blanda bort korten. Man sade att det först gällde att få Lissabonfördraget klubb­at, för att sedan kräva ett så kallat socialt protokoll (ett protokoll med de grundlägg­ande fackliga rättigheterna utskrivna).

Problemet med den tågordningen är att ett socialt protokoll, som träder i kraft efter att fördraget gjort det, är helt betydelselöst för EU-domstolen. Om ett socialt protokoll ska ha någon betydelse måste det fogas till fördraget innan detta fördrag träder i kraft, i annat fall blir inte protokollet juridiskt bindande och blir det inte det fyller protokollet ingen funktion.

En annan myt som Socialdemokraternas ledning har spritt är att den så kallade rättighetsstadgan, som blir juridiskt bindande med Lissa­bonfördraget, ska garantera de grundläggande fackliga rättigheterna. I rättighetsstadgans artikel 28 med rubriken ”Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder” kan man läsa: ”Arbetstagare och arbetsgivare eller deras respektive organisationer har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk”.

Texten kan tyckas vara en bekräftelse av vad den Socialdemokratiska ledningen hävdar, men det är en villfarelse. Att rättighetsstadgan blir juridiskt bindande har ingen betydelse för EU-domstolen.

I regeringens promemoria om Lissabonfördraget (DS 2007-48) konstateras att ”EU-domstolen tillämpar redan motsvarande rättighetsskydd som i rättighetsstadgan i sin rättspraxis”.

Att det är sant framgår tydligt i Lavaldomen. EU-domstol­en slår fast, bland annat med hänvisning till EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder redan i dag är en grundläggande rättighet i EU-rätten.

Men enligt förhandsavgörandet i Lavalmålet ”kan det för utövandet av denna rättighet icke desto mindre gälla vissa begränsningar”. EU-domstolen konstaterar att de svenska fackens blockad var ett hinder för friheten att erbjuda tjänst­er på EU:s inre marknad. Lissabonfördraget innebär att EU-domstolen även i formell mening får rätt att överpröva den svenska kollektivavtalsmodellen.

I ingressen till rättighetsstadgan regleras det att stadgan ska tolkas av union­ens och medlemsstaternas domstolar. Svenska domstolar kan och ska begära förhandsbesked av EU-domstolen för att den ska bestämma innebörden i rättighetsstadgan och därmed bestämma ramarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden.

När riksdagen röstade ja till Lissabonfördraget röstade den samtidigt ja till Lavaldomen. Det kan inga Socialdemokrat­iska EU-parlamentariker ändra på!

Hoppet står i stället till folket på Irland som åter ska tvingas rösta om Lissabonfördraget.

Peter Tjernberg
ordförande – Folkrörelsen nej till EU – Sundsvall

Tillbaka