Lissabonfördraget skapar fullfjädrad militär stormakt

Att Lissabonfördraget, som till 96% är samma textmassa som förkastats i folkomröstningar i Holland och Frankrike, våren 2005, innehåller en rad upprörande lagparagrafer är inte förvånande. Däremot är det förvånande att innehållet i det så kallade Lissabonfördraget inte diskuteras på ett öppet sätt i medierna. Läser man igenom fördragstexten så inser man snabbt vilken omfattande och genomgripande förändring som kommer att bli följden om EU-etablissemanget lyckas driva igenom det nya fördraget (eller den nya grundlagen som är en mer korrekt benämning).

Bara en sådan sak som att Sverige kommer att ingå i ett gemensamt Europeiskt försvar och därmed begrava de sista skärvorna av neutralitetspolitik som finns kvar, borde vara skäl nog att låta detta fördrag granskas av folket i en folkomröstning. En överväldigande majoritet av folket anser att neutralitetspolitiken är något som gagnat Sverige som nation.

Med det nya Lissabonfördraget skapas en fullfjädrad militär stormakt. I EU:s säkerhetsstrategi framgår att unionen ska utveckla "ett strategiskt tänkande som främjar tidiga, snabba och vid behov kraftfulla insatser". Det anses vara nödvändigt att bygga ut den militära kapaciteten så att det går att genomföra och upprätthålla flera insatser samtidigt. Det flaggas för en strategi med innebörden att anfall är bästa försvar.

Den första försvarslinjen kommer ofta att ligga utomlands och "vi bör vara beredda att agera innan en kris uppstår". Detta är snarlikt Bush-administrationens så kallade preventiva interventioner, där angreppet på Irak är det mest belysande exemplet.

I säkerhetsstrategin uttrycks bekymmer över tillgången på råvaror: "Energiberoendet är en särskild orosfaktor för Europa. Europa är världens största importör av olja och gas. Importen står för ca 50 procent av den nuvarande energianvändningen. Denna kommer att öka till 70 procent år 2030". Hur detta kan tolkas i ljuset av att EU nu utvecklar sin militära förmåga kan man fundera över. Noterbart är att när strategin lanserades i december 2003 mottogs den med förväntan av Carl Bildt som på DN-debatt såg fram emot ”robusta interventioner”.

I Lissabonfördraget och bifogade protokoll framgår tydligt vad det handlar om: Utveckling

av vapensystem och militära insatser runtom i världen. Senast 2010 ska ”särskilda stridsenheter för de planerade uppdragen” vara redo. Webbtidningen EUobserver

redovisar den 15/2 att sex av EU:s största länder kan bli de som först kommer att agera enligt det permanenta strukturerade samarbetet.

EU-anhängarna brukar påpeka att ett ”resursstarkt EU” har bättre förutsättningar att verka för internationell fred och säkerhet. Men är det verkligen freden som

säkras av att EU ser det som en strategisk möjlighet att sätta in det tyngsta militära artilleriet?

Återstår att se hur EU kommer agera.

Vi vet självfallet inte om så blir fallet men vi vet att flera EU-länder deltog i kriget mot och ockupationen av Irak, och att åtminstone en nuvarande borgerlig partiledare tyckte att svenska soldater borde kriga på USA:s sida.

Stormakter, vare sig de hetat Sovjetunionen eller USA, har ytterst nästan alltid agerat utifrån egna säkerhetspolitiska och geostrategiska intressen. I USA:s fall har det naturligtvis också handlat om att säkra marknader för storbolagen. Respekten för människoliv har oftast varit obefintlig. Finns det

anledning att tro att EU kommer att agera utifrån helt andra utgångspunkter? Vi tror inte det!

När Fredrik Reinfeldt satte sitt namn under Lissabonfördraget så deklarerade han att Sverige avser att uppfylla målsättningarna på det militära och försvarspolitiska området.

Självklart är EU:s militära ambitioner ett tillräckligt skäl för att Lissabonfördraget måste underställas en folkomröstning.

Peter Tjernberg, Rune Ljunggren, Gösta Åström, Kerstin Nordqvist, Birgitta Johansson
Folkrörelsen nej till EU - Sundsvall

Tillbaka