Att införa Euron som valuta i Sverige tycks inte vara aktuellt i dagsläget, dock är det av stor vikt att vi inte slår oss till ro och tror att frågan, i krisens kölvatten, sopats bort från den politiska dagordningen. Nu hörs inte samma uppfodrande krav från EMU-entusiasterna som förr och det av förklarliga skäl; Euron har misslyckats på punkt efter punkt, det vi som stred på nej-sidan inför Euro-omröstningen, hösten 2003, sade har besannats. Detta innebär knappast att de som satt sin politiska heder i pant på att Euron skulle skapa ett starkt och blomstrande Europa, kommer att ändra sig, även om de, för stunden, inte skyltar öppet med sin positiva hållning till att delta i EMU:s tredje steg och ingå i valutaunionen.

Sverige har inte kommit igenom krisen utan att det har märkts, men det är påfallande tydligt att vi haft och har stora fördelar gentemot de länder som låst sin växelkurs. Sverige är ett exportberoende land och tack vare vår flytande krona har mellan 50.000 och 100.000 jobb kunnat räddas. EMU-anhängarna brukar framhålla hur bra det har gått för Finland sedan de införde Euron och att utvecklingen i landet är mycket god. Det man kan se när man granskar utvecklingen inom skogsindustrin (en industrigren som är jämförbar i dessa två länder) är att exporten, för Finlands del, har fallit med 40% sedan krisen slog till, motsvarande siffra för Sverige är 15%. Man kan göra fler jämförelser, men kort kan sägas att på punkt efter punkt visar det sig att vi haft stor nytta av att stå fria från Euron, det gäller sysselsättning, inflation, investeringar, tillväxt, ja nästan vad vi än mäter.

Det är dags för EMU-anhängarna att lära av historien, det är nämligen inte bara den nu pågående krisen som visar att en gemensam valuta är en orimlighet. I slutet av 1980-talet beslutades det att Sverige skulle föra en fastkurspolitik - kronan låstes vid andra valutor och från den 19 maj år 1991 förband man sig att hålla en fast kurs gentemot ECU:n (föregångaren till Euron).

För att kunna hålla en fast växelkurs måste priserna inom valutaområdet utvecklas lika, så skedde inte. Inflationen i Sverige var högre än i övriga EG (Under 1993 döptes EG om till EU) och i början av år 1992 stod Sverige med priser som låg ca 20% över motsvarande inom EG. Exporten föll, fabriker slog igen, och tiotusentals arbetsplatser försvann. Hade Sverige haft en flytande valuta skulle värdet ha fallit och prisnivåerna jämställts. Regeringen vägrade dock frångå den fasta växelkursen, istället tog Riksbanken stora utlandslån, räntan höjdes till 500% och två stora krispaket syddes ihop. Inget av detta hjälpte och den 19 november var riksbankens kassa så gott som tom, man hade lånat för ca 200 miljarder och förlorade direkt ca 20% (40 miljarder). Växelkursen var för hög på grund av att man, genom politiska beslut, bestämt att aldrig ändra den svenska växelkursen. Hade Sverige varit med i valutaunionen i detta läge, hade växelkursen legat fast och arbetslösheten hade ökat än mer lavinartat. Men i och med att kostnaderna kunde anpassas genom en devalvering så vände det för Sverige. Det är detta vi syftar på när vi menar att EMU-anhängarna borde lära, såväl av historien som av vad som händer idag.

Birgitta Johansson, Mathias Rex, Peter Tjernberg, Rune Ljunggren, Jörgen Stafrin, Gösta Åström

Folkrörelsen nej till EU - Sundsvall

 

Tillbaka