Dags för Euro-anhängarna att lära av
historien
Publicerad i Sundsvalls Tidning 2011 01 11Att
införa Euron som valuta i Sverige tycks inte vara
aktuellt i dagsläget, dock är det av stor vikt att vi
inte slår oss till ro och tror att frågan, i krisens
kölvatten, sopats bort från den politiska dagordningen.
Nu hörs inte samma uppfodrande krav från
EMU-entusiasterna som förr och det av förklarliga skäl;
Euron har misslyckats på punkt efter punkt, det vi som
stred på nej-sidan inför Euro-omröstningen, hösten 2003,
sade har besannats. Detta innebär knappast att de som
satt sin politiska heder i pant på att Euron skulle
skapa ett starkt och blomstrande Europa, kommer att
ändra sig, även om de, för stunden, inte skyltar öppet
med sin positiva hållning till att delta i EMU:s tredje
steg och ingå i valutaunionen.
Sverige har inte kommit igenom krisen utan att det har
märkts, men det är påfallande tydligt att vi haft och
har stora fördelar gentemot de länder som låst sin
växelkurs. Sverige är ett exportberoende land och tack
vare vår flytande krona har mellan 50.000 och 100.000
jobb kunnat räddas. EMU-anhängarna brukar framhålla hur
bra det har gått för Finland sedan de införde Euron och
att utvecklingen i landet är mycket god. Det man kan se
när man granskar utvecklingen inom skogsindustrin (en
industrigren som är jämförbar i dessa två länder) är att
exporten, för Finlands del, har fallit med 40% sedan
krisen slog till, motsvarande siffra för Sverige är 15%.
Man kan göra fler jämförelser, men kort kan sägas att på
punkt efter punkt visar det sig att vi haft stor nytta
av att stå fria från Euron, det gäller sysselsättning,
inflation, investeringar, tillväxt, ja nästan vad vi än
mäter.
Det är
dags för EMU-anhängarna att lära av historien, det är
nämligen inte bara den nu pågående krisen som visar att
en gemensam valuta är en orimlighet. I slutet av
1980-talet beslutades det att Sverige skulle föra en
fastkurspolitik - kronan låstes vid andra valutor och
från den 19 maj år 1991 förband man sig att hålla en
fast kurs gentemot ECU:n (föregångaren till Euron).
För
att kunna hålla en fast växelkurs måste priserna inom
valutaområdet utvecklas lika, så skedde inte.
Inflationen i Sverige var högre än i övriga EG (Under
1993 döptes EG om till EU) och i början av år 1992 stod
Sverige med priser som låg ca 20% över motsvarande inom
EG. Exporten föll, fabriker slog igen, och tiotusentals
arbetsplatser försvann. Hade Sverige haft en flytande
valuta skulle värdet ha fallit och prisnivåerna
jämställts. Regeringen vägrade dock frångå den fasta
växelkursen, istället tog Riksbanken stora utlandslån,
räntan höjdes till 500% och två stora krispaket syddes
ihop. Inget av detta hjälpte och den 19 november var
riksbankens kassa så gott som tom, man hade lånat för ca
200 miljarder och förlorade direkt ca 20% (40
miljarder). Växelkursen var för hög på grund av att man,
genom politiska beslut, bestämt att aldrig ändra den
svenska växelkursen. Hade Sverige varit med i
valutaunionen i detta läge, hade växelkursen legat fast
och arbetslösheten hade ökat än mer lavinartat. Men i
och med att kostnaderna kunde anpassas genom en
devalvering så vände det för Sverige. Det är detta vi
syftar på när vi menar att EMU-anhängarna borde lära,
såväl av historien som av vad som händer idag.
Birgitta Johansson, Mathias Rex, Peter Tjernberg, Rune
Ljunggren, Jörgen Stafrin, Gösta Åström
Folkrörelsen nej till EU - Sundsvall
Tillbaka
|