Euron orsakar kriser!
Publicerad i Sundsvalls Tidning 2011 02 02

I ST (2011 01 29) försöker Olle Schmidt, (FP) förklara att lösningen på den ekonomiska krisen är att fördjupa och utöka Eurosamarbetet. Jag vill uttrycka min beundran för Schmidt och hans enorma ståndaktighet mot allt vad Eurofacit lär oss.

Euron är en del av orsaken till krisen. Med införandet av Euron som valuta kan man inte längre föra en penning- och växelkurspolitik som är anpassad för ett lands specifika behov. Oavsett om ett land befinner sig i en hög- eller en lågkonjunktur så kan endast en ränta sättas, denna ränta bestäms utifrån hela valutaområdets genomsnitt, detta genomsnitt bestäms av de ekonomiskt mest tunga länderna (Tyskland, Italien, Spanien och Frankrike), vilket bland annat innebar att räntan sattes allt för lågt för Irland som i början av 2000-talet upplevde en enorm högkonjunktur. Behovet av att kyla ner ekonomin genom en räntehöjning var stor, men eftersom man deltog i valutaunionen var denna åtgärd inte möjlig.

När krisen kom stod Irland med för höga priser vilket ledde till att exporten föll, arbetslösheten sköt i höjden och ett budgetunderskott som översteg 10% av BNP blev följden. En förändring av växelkursen kan rädda ett land i en kostnadskris, men denna åtgärd är förbjuden när man deltar i valutaunionen, valutan är låst och då finns bara en väg att gå; lönesänkningar, nedskärningar och prissänkningar.

Lätt komiskt blir det när Olle Schmidt skriver att många i Sverige tycks tro att landets ”stabila finanser” beror på att vi står fria från Euron. Han påminner oss om att vi gick igenom en djup kris i början av 1990-talet och detta skulle ha medfört goda reformer såsom budgettak, självständig riksbank och ett nytt pensionssystem.

Det är bra att Olle Schmidt tar upp 90-talskrisen, det ger mig möjlighet att påminna om vad denna kris, till stor del, berodde på. I slutet av 1980-talet beslutades det om att Sverige skulle föra en fastkurspolitik, kronan knöts till ECU:n. För att detta ska fungera måste priserna inom valutaområdet utvecklas lika, men inflationen i Sverige var högre än i de övriga EG-länderna och i början av år 1992 stod Sverige med priser som var ca 20% högre än i de övriga EG-länderna. Exporten föll, fabriker slog igen och tiotusentals arbetsplatser försvann.

Hade Sverige haft en flytande valuta skulle värdet i detta läge ha fallit och prisnivåerna jämställts. Nu tog istället Riksbanken stora utlandslån, räntan höjdes till 500% och två gigantiska krispaket syddes ihop. Inget av detta hjälpte och tillsist gav man upp den fasta växelkursen. Kontentan är att om Sverige hade varit med i valutaunionen hade en återgång till en flytande växelkurs varit utesluten och då hade arbetslöshet och nedmontering av välfärden varit den enda vägen.

Olle Schmidt tror på Euron och det tycker jag han ska få fortsätta att göra. Själv är jag svag i tron, såväl på något högre väsen, som på Euron.
 

Peter Tjernberg, ordförande, Folkrörelsen Nej till EU - Sundsvall

 

Tillbaka