Euron orsakar kriser!
Publicerad i Sundsvalls Tidning 2011 02 02
I ST (2011 01 29) försöker Olle Schmidt, (FP) förklara
att lösningen på den ekonomiska krisen är att fördjupa
och utöka Eurosamarbetet. Jag vill uttrycka min beundran
för Schmidt och hans enorma ståndaktighet mot allt vad
Eurofacit lär oss.
Euron är en del av orsaken till krisen. Med införandet
av Euron som valuta kan man inte längre föra en penning-
och växelkurspolitik som är anpassad för ett lands
specifika behov. Oavsett om ett land befinner sig i en
hög- eller en lågkonjunktur så kan endast en ränta
sättas, denna ränta bestäms utifrån hela valutaområdets
genomsnitt, detta genomsnitt bestäms av de ekonomiskt
mest tunga länderna (Tyskland, Italien, Spanien och
Frankrike), vilket bland annat innebar att räntan sattes
allt för lågt för Irland som i början av 2000-talet
upplevde en enorm högkonjunktur. Behovet av att kyla ner
ekonomin genom en räntehöjning var stor, men eftersom
man deltog i valutaunionen var denna åtgärd inte möjlig.
När krisen kom stod Irland med för höga priser vilket
ledde till att exporten föll, arbetslösheten sköt i
höjden och ett budgetunderskott som översteg 10% av BNP
blev följden. En förändring av växelkursen kan rädda ett
land i en kostnadskris, men denna åtgärd är förbjuden
när man deltar i valutaunionen, valutan är låst och då
finns bara en väg att gå; lönesänkningar, nedskärningar
och prissänkningar.
Lätt komiskt blir det när Olle Schmidt skriver att många
i Sverige tycks tro att landets ”stabila finanser” beror
på att vi står fria från Euron. Han påminner oss om att
vi gick igenom en djup kris i början av 1990-talet och
detta skulle ha medfört goda reformer såsom budgettak,
självständig riksbank och ett nytt pensionssystem.
Det är bra att Olle Schmidt tar upp 90-talskrisen, det
ger mig möjlighet att påminna om vad denna kris, till
stor del, berodde på. I slutet av 1980-talet beslutades
det om att Sverige skulle föra en fastkurspolitik,
kronan knöts till ECU:n. För att detta ska fungera måste
priserna inom valutaområdet utvecklas lika, men
inflationen i Sverige var högre än i de övriga
EG-länderna och i början av år 1992 stod Sverige med
priser som var ca 20% högre än i de övriga EG-länderna.
Exporten föll, fabriker slog igen och tiotusentals
arbetsplatser försvann.
Hade Sverige haft en flytande valuta skulle värdet i
detta läge ha fallit och prisnivåerna jämställts. Nu tog
istället Riksbanken stora utlandslån, räntan höjdes till
500% och två gigantiska krispaket syddes ihop. Inget av
detta hjälpte och tillsist gav man upp den fasta
växelkursen. Kontentan är att om Sverige hade varit med
i valutaunionen hade en återgång till en flytande
växelkurs varit utesluten och då hade arbetslöshet och
nedmontering av välfärden varit den enda vägen.
Olle Schmidt tror på Euron och det tycker jag han ska få
fortsätta att göra. Själv är jag svag i tron, såväl på
något högre väsen, som på Euron.
Peter Tjernberg, ordförande, Folkrörelsen Nej till EU -
Sundsvall
Tillbaka
|