Det har spridits många lögner om det grekiska folkets privilegier, nu är det dags att analysera krisens orsaker i stället.

Den genomsnittliga pensionsåldern i Grekland var, innan de massiva försämringarna, 61,7 år, (genomsnittet för EU var samtidigt 61,4 år). Grekerna arbetar mest i Europa; inom OECD (som består av de 31 mest industrialiserade länderna i världen) är det bara sydkoreanerna som arbetar fler timmar per år än grekerna. Den genomsnittliga arbetstiden i Grekland är 43,8 timmar per vecka (två timmar över EU-snittet).

Det är ett sundhetstecken att se att man inte, från det grekiska folkets sida, sväljer den medicin som EU-kommissionen, Europeiska centralbanken samt den Internationella valutafonden, skrivit ut.

Pengarna som denna trojka lånar ut till Grekland är inga nådegåvor utan förbundna med tydliga krav på massiva nedskärningar av offentlig sektor, inklusive en betydande minskning av antalet anställda. Privatiseringar av allmänt ägd egendom, upp till cirka 500 miljarder kr står på dagordningen.

Att de grekiska statsfinanserna är i kris är ett faktum. Krisen är ett resultat av införandet av Euron, vilket omöjliggör en självständig ekonomisk politik. Den övervärderade valutan har slagit hårt mot exportindustrin, turismen och produktionen för inhemskt bruk.

Men skuldkrisen är också ett resultat av den nyliberala politik som omfördelat rikedomarna från det offentliga till det privata.

Skulderna har inte orsakats av arbetarnas och de fattiga folkskiktens ”lyxliv”; budgetunderskottet och statsskulden skapades av de skattelättnader och subventioner som genomförts, av de olympiska spelen och av kostnaderna för Nato. Detta gäller inte enbart i Grekland, utan även i Spanien, Portugal och Irland, om än inte i samma omfattning.

I Grekland var perioden mellan år 2000 och år 2008 den mest lönsamma för de grekiska företagen. Vinsterna ökade tiofalt. Det är en strålande affär för de som nu lånar ut pengar till Grekland, de tjänar miljarder i ränteintäkter.

En av huvudorsakerna till krisen bokstaveras EMU. Den monetära unionen utgår från att samtliga medlemsländers ekonomier är så pass lika varandra att de kan samsas kring samma valuta, samma ränta och samma Centralbank, EMU tar inte hänsyn till att olika länder har olika ekonomier och konjunkturellt ofta befinner sig långt ifrån varandra.

Om Grekland stått fritt från EMU hade valutan fallit dramatiskt, exporten hade blivit billigare, importen hade minskat och lönerna hade fallit. Nu har man inte den möjligheten och då återstår en så kallad intern devalvering; nedskärningar i statsbudgeten.

Den grekiska krisen är ett skolboksexempel på vad EMU, i praktiken, innebär.

Peter Tjernberg,

ordförande Folkrörelsen nej till EU, Sundsvall

 

Tillbaka