Många lögner om krisen i
Grekland
Det har spridits många lögner om det grekiska
folkets privilegier, nu är det dags att analysera
krisens orsaker i stället.
Den genomsnittliga pensionsåldern i Grekland var,
innan de massiva försämringarna, 61,7 år,
(genomsnittet för EU var samtidigt 61,4 år).
Grekerna arbetar mest i Europa; inom OECD (som
består av de 31 mest industrialiserade länderna i
världen) är det bara sydkoreanerna som arbetar fler
timmar per år än grekerna. Den genomsnittliga
arbetstiden i Grekland är 43,8 timmar per vecka (två
timmar över EU-snittet).
Det är ett sundhetstecken att se att man inte,
från det grekiska folkets sida, sväljer den medicin
som EU-kommissionen, Europeiska centralbanken samt
den Internationella valutafonden, skrivit ut.
Pengarna som denna trojka lånar ut till Grekland
är inga nådegåvor utan förbundna med tydliga krav på
massiva nedskärningar av offentlig sektor, inklusive
en betydande minskning av antalet anställda.
Privatiseringar av allmänt ägd egendom, upp till
cirka 500 miljarder kr står på dagordningen.
Att de grekiska statsfinanserna är i kris är ett
faktum. Krisen är ett resultat av införandet av
Euron, vilket omöjliggör en självständig ekonomisk
politik. Den övervärderade valutan har slagit hårt
mot exportindustrin, turismen och produktionen för
inhemskt bruk.
Men skuldkrisen är också ett resultat av den
nyliberala politik som omfördelat rikedomarna från
det offentliga till det privata.
Skulderna har inte orsakats av arbetarnas och de
fattiga folkskiktens ”lyxliv”; budgetunderskottet
och statsskulden skapades av de skattelättnader och
subventioner som genomförts, av de olympiska spelen
och av kostnaderna för Nato. Detta gäller inte
enbart i Grekland, utan även i Spanien, Portugal och
Irland, om än inte i samma omfattning.
I Grekland var perioden mellan år 2000 och år
2008 den mest lönsamma för de grekiska företagen.
Vinsterna ökade tiofalt. Det är en strålande affär
för de som nu lånar ut pengar till Grekland, de
tjänar miljarder i ränteintäkter.
En av huvudorsakerna till krisen bokstaveras EMU.
Den monetära unionen utgår från att samtliga
medlemsländers ekonomier är så pass lika varandra
att de kan samsas kring samma valuta, samma ränta
och samma Centralbank, EMU tar inte hänsyn till att
olika länder har olika ekonomier och konjunkturellt
ofta befinner sig långt ifrån varandra.
Om Grekland stått fritt från EMU hade valutan
fallit dramatiskt, exporten hade blivit billigare,
importen hade minskat och lönerna hade fallit. Nu
har man inte den möjligheten och då återstår en så
kallad intern devalvering; nedskärningar i
statsbudgeten.
Den grekiska krisen är ett skolboksexempel på vad
EMU, i praktiken, innebär.
Peter Tjernberg,
ordförande Folkrörelsen nej till EU, Sundsvall
Tillbaka